Carl von Linnés resa till Skåne 1749/21 maj
| ← 20 maj: Åhus |
|
22 maj: Kristianstad → |
Majus 21
Resan ifrån Åhus tillbaka till Kristianstad. Vi blevo ledsagade av handelsmannen Fischerström landvägen ifrån Åhus till Hammar kvart 5, och därifrån över sjön Hammarviken till Kristianstad 1 kvart, alltså närmaste vägen.
Valnöteträn sågos ett par vid Åhus, som uthärdat vintrarna 1740 och 1741, varigenom de buro vittnesbörd om denna ortens milda klimat.
Flygsand låg i myckenhet på bägge sidor om floden vid Åhus uppå de höglänte fälten, dock mest på den södra. Sanden är helt vit, klar och fin; ty om några grövre partiklar eller grus äro med honom blandade, bliva de kvar liggande, sedan den finare förflugit. Vädret förer flygsanden ofta hela ¼ milen vilket bäst skönjes om vintertiden för snön. Således gör sanden floderna grundare samt åkrarna och marken sandfulla. Där denna flygsand fått luft, hade vädret avfört honom på hela trakten (som vid Smörhålan), ofta av några 1.000 stegs diameter, och gjort landet på samma ställe 1 eller 2 fot djupare, att så mycken sand genom körsel näppeligen kunde på ½ seculum utföras. Var som helst någon enebuske, kråkeribuske eller pilebuske fanns här på backarna, var den med sand övergjuten såsom en stor tuva, att allenast yttersta spetsarna av kvistarna syntes. Man såg på många ställen, var margräset Fl. 102 växt, hade det gjort stora kullar eller små backar, genom det att sanden här var samlad ibland dess halm. Men åter, när detta gräset en gång försvunnit, märktes att stormen brutit hål på sidan och av samma backe bortfört några 100 lass. Ävenså sågos på andra ställen av stormen sönderbrutna kullar med åtskilliga strata av tvärfingerstjock svartmylla till ett tydeligt tecken, att desse tillförene ombytts. Således spelar den aldrig vilande naturen: nederriver, uppbygger och förändrar allting stadigt. I flygsanden funnos flintstenar, men av grövre art, små bärnstensstycken, belemniter och andra små petrifikater.
Örter begynte växa på flygsanden, där som fälten stadgat sig, och ehuru desse fält voro torra och magra till utseendet, gåvo de dock det härligaste bete för fåren. Vi upptecknade därföre alla de örter här funnos på sanden, att därav döma, vilka voro för fåren nyttigast. Serpillum Fl. 477, Stæchas citrina 674, Anserina 415, Potentilla adscendens 419, Artemisia campestris 668, Galium luteum 116, Pilosella uniflora 633, Locusta 32, Polytrichum vulgare 868, Lichen niveus 958, Cerastium viscosum 379, Cerastium pentandrum 382, Arabis annua 567, Myosotis 149, Vila canina 716, Empetrum 832, Festuca ovina 95 i stor myckenhet. Pulsatilla reflexa 447 växte allmänt här på fälten, den jag icke sett i Sverige utom Öland. Hon hade både mindre och mörkare blomma och blomstrade senare. Lichen islandicus 959 växte smal som trådar, att den bästa botanius kunde förtaga sig på honom. Carex arenaria 749 växte med rötterna under sanden i långa och räta revor till många famnars längd, och vid varje led uppsatte ett par skott av en tvärhands längd under jorden. Saxifraga tridactylites 353, Sedum acre 389, Geranium cicutarium 579, Leontodon 627, Millefolium 705, Lotus 609 i myckenhet. Poa media 78, Anchusa 153, Pimpinella 246 voro de allmänna örter på flygsandshederna.
Mysotis Fl. 49 växte rätt mycken på sandhederna, och såg man här några 100 får, som skalade bort allt grönt. Men denna örten stod för dem privilegerad.
Hål, helt små och oändelig många och nästan överallt med liten kringspridd sand, sågos på sandhederna och liknade nog de hålen, som daggmaskar förorsaka i fet och saftfull jordmån.
Gräshoppeungar, grå, bruna, gula och av åtskilliga färgor, hoppade för fötterna som damm eller som mygg i Lappmarken och hade ej ännu fått några vingar, att deras species kunde utstakas. Bönderna berättade, att desse förgripa sig på själva säden, då torra somrar infalla, som nu nöjde sig med sandfälten.
Åkrarna stodo härliga av allehanda slags säd och blevo vartannat eller vart tredje år gödda eller, som det här kallas, gynnade. Men bönderna upptogo även sandfälten vart 7de eller 8de år och sådde dem tvenne år å rad, sedan lämnade dem åter till betesmark utan att göda dem, varigenom gräsväxten näppeligen kan fästa sig.
Gassaråg kallades den rågen, som uppväxte på fjolåkren efter spillningen. Sådan sågs här mycken, på vilken hästarna tjudrades och varest den fattige kunnat uphämta hela tunnan säd.
Boveteskalen efter malningen bortkastas såsom onyttiga. Bönderna sade, att korna äta halmen men ej hästarna, och att fåren bliva därav sjuka.
Vickenärter Fl. 601 såldes så dyrt som rågen och blandades av bonden till hälften med rågen, som därigenom bliver spissammare och drygare till bröd.
Kropp kallades Epilobium Fl. 304, och var detta i rågåkrarna vid Rinkaby det svåraste ogräset.
Tång bruktes ej till de sandige åkrar här på orten.
Salix Fl. 803 växte i buskar, som kröpo på ängarna till några famnars bredd, men knappt 1 alns höjd, hade folia lanceolata, integerrima, subtus vix manifeste villosa aut fericea.
Hammar, ett säterirusthåll assessor Nordenadler tillhörigt, där tillförene Hammarshus slott stått, på vilken kong Kristian IV givit Kristianstad sina privilegier. Av dess rudera syntes, att det ej varit synnerligen stort, och graven, som gått i fyrkant omkring det, stod ännu full med vatten.