Carl von Linnés resa till Skåne 1749/25 juni

Junius 25. Söndag

Resan ifrån Klörup till Dybeck.

Pilar av bägge slagen, nämligen gröna och vita, dock mest de senare, voro planterade vid byarne med hyll och alm. Framledne generalen och landshövdingen Bennet hade förmått folket här på orten att plantera trän här vid gårdarne. Voro önskeligt, att det kontinuerades. Gärdesgårdarne eller vallarne som äro uppkastade omkring ägorna, kallas här i landet diken och icke själva graven, utur vilka vallen är upptagen. För Skåne slätt vore en huvudsakelig ting, att alla diken blevo planterade med pilar och andra lövträn vid inra sidorna av vallen, som därav fingo ansenlig styrka, och vart tredje år kunde kvistarne avhuggas samt flätas i små gärdesgårdar, som ställas här allmänt på vallarne, vilka, sedan de gjort tjänst i tu år och förfalla, kunna användas till bränsle det tredje året, då [ 271 ]gärdet eller vången bör utläggas. Utom allt detta skulle sådane trän ansenligen pryda landet och skygga ifrån blåst, som uttorkar landet och uti ett osynligt damm bortförer den finaste matjorden och således dageligen utmärglar jorden. Man ser ju allestädes gräsväxten på öppna fält vara låg och mager. Däremot finner man, att de ängsplatser, som äro kringstängde med buskar och trän, hava den frodigaste gräsväxten. När åkren om våren är körd, dammar han om sommartiden, då vädret blås, varav den aldra finaste svartmyllan, växternas egenteliga och förnämsta föda, bortblås, och detta nästan osynliga dammet stannar vid gärdesgårdarne liksom flygsand eller snön om vintren, varav händer, att gräsväxten är alltid frodigast vid gärdesgårdarne. Ett det härligaste land blåser således bort, då det ligger öppet för alla väder, och stannar ofta icke förrän det vräkes i havet. Således har det skett med Ölands Alvar och många andra orter.

Örtenamn här på orten voro följande:

Sedum acre Fl. 389 stenört.

Arnica Fl. 684 S:t Hans blomma.

Myagrum sativum Fl. 541 döra.

Euphorbia solisequia Fl. 436 kattepatter.

Geranium circutarium Fl. 579 kammar.

Myosotis palustris Fl. 149 fansögon.

Plantago vulgaris Fl. 122 väveredsblad.

Ranunculus acris Fl. 466 smörört.

Caltha palustris Fl. 473 kabbelök.

Rhinanthus Fl. 503 Gyingeböxor.

Bellis officinarum Fl. 707 futteljus.

Rubus idæus Fl. 408 hinbär.

Ribes rubra Fl. 196 rips.

Ribes nigra Fl. 197 solbär.

Urtica Fl. 773, 774, nälla.

Primula vulgaris Fl. 161 kärringetänder.

Leontodon Chondrilloides Fl. 629 mjölkört.

Filipendula vulgaris Fl. 404 jordgalter.

Convolvuli flores Fl. 173 jungfrusärkar, luvor aliis.

[ 272 ]Brunskär, Bidens vulgaris Fl. 663, samlades då hon var mogen och gul att därmed färga gulbrunt.

Othonna palustris Fl. 687 växte allmänt i vångarna, där det var kärr, uti vilka torv fordom blivit skuren, och så djupt, att boskapen icke kunde räcka henne. Hon hade uti radio mer än 20 flosculos, och alla flosculi hade pappum simplicem, sessilem.

Tuvstarren Fl. 767 sågs hela dagen, där torv blivit tagen eller kunde tagas. Man kan också för tämmelig säkert och ofelbart tecken taga denna starren till torv, så att var som helst denna starren växer till skapnad av tuvor, där är den underliggande jorden torvjord.

Torvgravar sågos åtskilliga och många i de små dälder emellan de stora och vidsträckta åkerfälten, där vattnet samlade sig. Många hundrade år hava avsköljt med regn och avsopat med blåsten svartmyllan och fördärvade partiklar av växter såsom en dyrbar gödsestack tilll efterkommande barns förnödenhet, som komma att upptaga denna torv, låta henne upplösas av luft, regn och värma och därmed göda de åkerfält, som blivit utmärglade av tiden och många års stadiga börd åt förfäderna. Nöden tvingar nu inbyggarne, som icke äga ved, och den varken planterat eller velat plantera, att gripa till det kapital, som naturen ärnat till arv för sena barnabarnen. Svedjandet på en ort, som icke är idel sten, är en landfördärvlig hushållning, men att uppbränna en torv är tjugu gånger större skada, som en skog kan 20 gånger uppväxa innan en ny och lika god torv. På några ställen såg man den finaste dyen uti torvgraven sönderhackas och föras på åkren att därmed göda åkren, som var mera nyttigt.

Riccia segmentis lineari-filiformibus fanns uti en torvgrav uti Fru Alstads socken, där hon växte på de perpendikuläre sidorne uti torvgravarne ovanför vattnet. Denna Riccia var delad per dichotomiam uti korta, smala, jämnbreda trådar; men när hon kom ned till vattnet och begynte flyta, blev hon utdragen till hela kvarterslängden uti fina trådar såsom Myriophyllum. Jag skulle hållit före, att denna varit någon varietet av någon Riccia Michelii, om jag endast funnit henne så smal och på [ 273 ]vattnet flytande; men sedan jag även fant henne ovan vattnet vara långt smalare än någon annan bekant Riccia, så vågar jag icke blanda henne med någon annan. Denna lär ofelbart vara Lichenastrum aquaticum fluitans tenuifolium furcatum, Dill. Musc. 213, t. 74, f. 47 och Hepatica palustris dichotoma, segmentis angustioribus, Vaill. Paris. 98, t. 10, f. 3. Själva substansen av växten liknar alldeles Riccias, att jag ej vågar föra henne till Jungermannias. Den som får se blommorna på den växten, kan säkrare utstaka dess genus.

Agrimonia officinarum Fl. 394 viste först i dag sina blommor tillika med Hypericum.

Crepis scanensis stod på ömse sidor om vägen och slöt sina blommor igen straxt efter kl. 3.

Fläder var allmän vid alla gårdar.

Cichoreum Fl. 650 åts alldeles icke av hästarne.

Trifolium lupulinum perenne Fl. 618 var allmän över hela slätten. Vexillum, som inneslöt frukten, var nedböjt och på sidorne hopkramat, men icke flat, som på det allmänna Trifolium lupulinum Fl. 617, alltså formerade en strobilum laxiorem.

Hästarne stodo här och där på marken och noppade eller gnogo varandra på halsen, ävensom hundar och kattor pläga loppa sina ungar.

Markinge sätesgård, som låg vid vägen, hade i trädgården åtskilliga unga valnöteträn. Här såg man ock ligusterbladen vara på kanten ätna av spanska flugor.

Bien svärmade vid gårdarne, och bondfolket ringde för dem med mortare.

Annarslöv, kvart 4.

Epitafium sågs i kyrkan efter N. Wolf Sternberg, professor och bibliothecarius i Uppsala 1679, som avlidit år 1694 den 6 november.

Tussilago vulgaris Fl. 680, som icke är allmän här på slätten, fanns här men efter dess art på intet annat ställe än i lerjord. Man kan merendels vara säker, att varest denna Tussilago växer uti någon kvantitet, där är ock jorden blandad med ler.

Oenanthe aquatica Fl. 236 är en ört, som jag icke funnit vilt [ 274 ]på 21 år, växte vid landvägen i diket och små kärr vid Hönsinge uti Brunby socken. Caules pedales, striato-angulati maxime fistulosi, ex infima axilla foliorum exserebant stolones repentes procumbentes. Folia pinnata, foliolis linearibus parvis, at folia infima duplicato-pinnata. Umbella universalis trifida nuda. Umbellularum discus multiflorus capitatus, radio laxo sub purpurascente. Flosculi omnes hermaphroditi, at vero flosculi radii germine destituti stylis longioribus instruuntur. De två eller tre förste umbellæ universalis äro bifidæ eller trifidæ, men alla de senare umbellæ universales äro multifide och stå ovanför de andre och hava icke heller något involcrum universale. Som denna örten är en av de giftigaste i Sverige, frågade jag, om icke kor eller hästar dödde av henne, men som ingen visste därom att berätta, kastade jag henne för både kor och hästar, som ingendera ville smaka henne. Jag bar henne i handen under starka hettan och fick ont i armen liksom med en stickande domning. Jag vet icke annat, än att det kom av örten, men det försvann ock strax, då jag henne bortkastade.

Leontodon Taraxaconoides Fl. 528 liknade Hypochærin scanorensem till blad och blomma, men blomman var mera gul eller saturatior flava utan paleis.

Jordberga sätesgård låg vid vägen. Här var en skön ladugård uppbyggd av gråstensmur, 2 alnar bred och 90 steg lång. Valnöteträden stodo i trädgården. Anis och fänkol växte här frodigt. Calutea Vesicaria växte under bar himmel mer än manshög.

Buphthalmum tinctorium Fl. 698 fanns ej på hela slätten, fastän denna ört endast växer på fält. Hypochæris scanorensis försvann med Skanör, men Jacobæa Fl. 688 och Crepis scanensis voro allmänna med sina gula blomster.

Åkertisteln Fl. 662 växte väl litet här och där i åkrarne men hade ingenstädes så tagit överhand att kväva kornet som i Uppland, ehuru åkren här mindre brukas.

Hyllbuske växte över porten och i själva muren vid Jordberga, men alldeles i miniatyr. Hela buskan var ej mer än 3 kvarter hög och kvistarne i proportion. Dock frambragte han [ 275 ]13 blomklasar. På samma sätt ser man, att då trädgårdsmästare tvinga sina trän inom trånga krukor, som gemenligen är deras plägsed, så förhindras träden i växten att skjuta upp i stjälk, men icke så att skjuta blommor.

Ogräs kallas de växter, som mer och lättare växa i åkren, än vi dem åstunda. Historiska kunskapen om ogräs är ännu icke utredd utan lämnad av ekonomisterna. Här på trakten voro förnämligast 4 slags ogräs i åkrarne, nämligen Melampyrum arvense Fl. 511 i rågåkern, Sinapis arvensis Fl. 548 i kornåkren, flyghavre Fl. 97 i bäggedera och döra Fl. 541 i hören. Underliga äro senapen Fl. 548 och skälran Fl. 511, som endast framkomma med sin säd, nämligen skälran med rågen och senapen med kornet och sedermera vila för varandra. En ganska dråpelig inrättning av naturen. Jag har sett, att frön av Melampyrum ligga 2 år i jorden, förr än de gro, men senapen uppväxer första året.

Vitax sågs här och där några få i rågåkrarne. Jag såg efter, om de förorsakats av någon köld, såsom det ibland sker upputi landet och besynnerligen hände 1750 i skogsbygden; men merendels låg någon liten mask inom bladhölstret, som uppätit strået och levde av den tillflytande saften inom hölstret. På några strån, där jag icke fant tecken tilll en sådan mask, och där ingen köld skadat, undrade jag att somliga blomster i axet voro alldeles vita, vilken gåta sedermera herr Eric Eklund för mig upplöst, som utrönt att de förorsakats av ett litet insekt, som kallas Thrips Fn. 726, vilket här lägger sina ägg.

Sädespumpor kallas klockgrodorne, som så väl vid Jordberga som i nästgränsande byar hördes, men voro här högmältare [ 276 ]än tillförene, att jag i förstone ej annat kunde höra, än att några klockor ringde tillsamman efter det var söndag. Jag kan undra, att ingen planterar desse uppåt landet att höra denna naturens sammanringning genom grodor, därest man icke är öm om sina dammar; ty det berättas att grodorna hämnas på fisken och äta upp hans rom, ävensom fisken uppäter dem.

Runsten stod vid Vemmenhögs kyrka mitt för Dybeck jämte landsvägen och var högre än en karl. Densamma var skreven med 2 rader, på vilken den senare raden kunde läsas men den förra var alldeles förvuxen med spatgryn, som uppfyllt bokstäverna:

	ᛋᛏᚾ᛫ ᚦᛁᛋᛅ᛫ ᛒᚱᚢ᛫
ᚦᚢᚱ᛫ ᛋᛁᚾ᛫ ᛂᚱᚦᛅᚴ᛫

Lerväggarne voro på några gårdar överstrukna med blågrå färg, vilken gjordes endast med kol, som blandades i kalken.

Dybeck, en av de ansenligaste sätesgårdar i Skåne, låg nära intill vägen, sedan vi passerat Vemmenhögs kyrka. Här bodde överstlöjtnanten Ingelod, som mycket förbättrat denne gård. Byggnaden var gammalmordig och fast, med torn. Gården omgiven av gravar. Här voro åtskilliga trädgårdar och många dammar. I trädgården växte de mesta vita liljor, jag har sett, med mycken ruta och lavendel, vilka örter här i landet äro allmänna trädgårdsörter. Valnöteträden, som här växt för år 1741, fördärvades av vintren, men upplivades änteligen efter två år. Det faller mången underligt, att valnöteträden skulle efter starka vintern få löv andra sommaren och icke nästa sommaren därefter, men den, som är hemma i växternas natur, lärer mindre därpå undra, än om träden utslagit blad på första sommaren. När vintren fördärvat knopparna, så har han fördärvat bladen, som inom dem skulle bevaras för vinterens stränghet. Ett löv, som en gång är fördärvat eller bortfallit, kan aldrig återställas; utan då så händer, att [ 277 ]löven utkomma på träd, som samma sommare förlorats, måste naturen frambringa i otid de blader, som han ärnat till nästföljande år. Öppnar man en knopp, så finner man de inneslutne löven för nästa sommar och inom desse löv små punkter att åtskiljas, som även äro knoppar med löv för andra året därpå följande. När nu den stränga vintren förbränt de yttra blader, som skulle komma föjande sommar 1741, men dock icke så långt penetrerat, att han angripit de inre knoppar för år 1742, följde nödsakeligen att trädet ej borde få löv förrän 1742, därest icke en ovanlig värme tvungit fram löven i otid.

Mullbärsträden förgingos här samma vinter utan att få liv igen.

Abeller kallas ett slags plommon, som här växte i trädgården med mycken frukt, och voro ett medium emellan tyska slån och krikon.

Caprifolium non perfoliatum klädde artigt lusthusen.

Cicuta Fl. 239 växte nog i dammarna, men deras djup förhindrade boskapen att av henne taga sin död. Här stod ock mycken Typha major Fl. 772 och Poa gigantea Fl. 73.

Pilar voro planterade vid alla gärdsgårdar och gjorde icke allenast en stor prydnad utan ock mycken nytta. Pilplanteringen är ett av de nödigaste för Skåneland, utom vilken det näppeligen i framtiden kan bärga sig.

Hyrar (herdar) voro här överallt för boskapen, att de ej måtte få vane att göra våld på de eländige gärdsgårdar. Här voro hyrar för vardera slaget av kreaturen, vilka kostar lantmannen att underhålla. Desse hyrar kunde icke blåsa på horn, som eljest giver så angenämt ljud ibland lantlevernet och upplivar skogarne upp i landet.

Säden är här allmänt vinterråg, men överstlöjtnanten hade sått 4 tunnor och 1 skäppa larsmässoråg och fått därefter 130 tunnor. På ett land, där en tunna larsmässoråg sås, där sås tre tunnor vinterråg. Efter vinterrågen får man sällan över sjätte kornet, alltså på ett tunneland, som är besått med 3 tunnor vinterråg, får man 18 tunnor säd, varföre ock, om larsmässorågen skall löna mödan, bör han giva tjugonde kor[ 278 ]net, ty åkren måste till honom långt mera arbetas, utom det att halmen bliver mindre god för kreaturen, vartill ock kommer att larsmässorågen fordrar mera gödsel, om han sås efter gödningen; men vinterrågen sås efter kornet, som blivit gött. Vinterrågen giver grövre, svartare och tyngre korn, men larsmässorågen giver grannare och vitare korn samt även vitare bröd. Larsmässoåker köres med årder och ett par oxar, den tiden lantmannnen har mindre att syssla. Larsmässorågsädet rekommenderades med dikningar och stenbroar över diken såsom det nyttigaste över hela slätten. Då svårigheten föreställtes med larsmässorågen, som på fäladen förtog betet, blev svarat att mera jord borde utläggas till bete, där som hemmanet har sina ägor tillsammans.

Åkerfälten utsträckte sig ifrån Dybeck neder till havsstranden, som låg ⅛ mil i söder. Diken voro här lagde kring åkrarna. Vinterrågen stod rätt vacker, fast han icke buskat sig vid roten som larsmässorågen.