Carl von Linnés resa till Skåne 1749/13 maj
| ← 12 maj |
|
14 maj → |
Majus 13
Vattnet ifrån Gumhult i Harsjön var brunaktigt och hade en becksvart dy i botten samt en blå hinna ovanuppå; var alltså detta ett järnvatten, som brukades av bönderna att färga valmar och strumpor svarta.
Pigus varius Fn. 81, 82, 83 förändrar sig mycket till år kön, ty akte vi för nödigt att här beskriva en sådan hackespik, på det man en gång må få detta släktet nogare utrönt. Caput supra coccineum, frote alba, nucha niger, temporibus albis, maxilla nigra. Collum lateribus nigrum, ceterum album, linea dorsali nigra. Remiges nigræ: maculis albis utrinque circa rachin. Humeri nigri. Pectoris latera albida, lineolis longitudinalibus nigris. Abdomen sanguinolentum. Orrhopygium nigrum. Rectrices decem: intermediis quatuor nigris, at terita & octava nigra: apice maculis flavicantibus, 1.2.9.10. albom nigroque variegatæ: maculis transversis nigricantibus, harum 1. & 10. obtusæ. Alæ subtus albidæ, supra nigræ. Pedum digiti duo postici & duo antici. Harum posticus exterior longior, interior brevissimus, anticus exterior paulo longior exteriore. Rostri maxilla superior pentagona, nigra, interior trigona. Lingua lumbriciformis, longissima: apice subulato, osseo, untrinque ciliato, pilis retrorsum specantibus.
Carabi Fn. 511, 512, 513 fångades här i myckenhet. De voro däruti besynnerlige, att de icke hade några vingar under sina vingeskal, fast vingeskalen voro distincta och mobilia, varmed desse kräk skiljas ifrån det genus, som kallas Tenebrio. Thorax på desse var baktill excavatus och på bägge sidor slutades med en margine obtuso, varuti de voro skilde ifrån andra carabis, så att en naturkunnig lätteligen kunde komma på den tankan, att de större carabi borde skiljas till genus ifrån de mindre, därmed att de större icke hava vingar såsom de mindre, men som Carabus Fn. 516 är av det större slaget, och har vingar under sina skal, lärer detta kännemärket, som tages av vingarna, icke vara tillräckeligt.
Häggen Fl. 396 stod nu präktigt och nästan betäckt av blomster, som gåvo på långt håll en angenäm lukt, så att knappt någon annat svenskt träd är angenämare att se än häggen, då hon täckes av sina vita druvor och blomster.
Hjortron Fl. 413 stodo nu med sina vita blommor, som ofta varierade med 4 petalis.
Veronica Fl. 12 viste nu först sine blomster.
Pedicularis Fl. 505 utslog även nu sin första blomma.
Trientalis Fl. 402, en ört, som är så allmän i Sverige som sällsynt utom Sverige, prålade med sine vita stjärnblomster, vilkas blad eller petala ligga alla på ett håll med ena sidan inom det andra, vilket är nog sällsamt i botaniken.
Viola palustris Fl. 717, en rar ört utom Sverige, var här i kärren allmän med sina grå blomster.
Lichen viridi-luteus Fl. 990 växte vid Virestad på den spånlagde kyrkomuren och var nog allmän här i Småland, så på kyrkotaken som på gamla väggar. Denna är samma med Lichen orbiculis peltatis (Öländska resan, p. 29), fast dess latera äro lacunosa. Med denna färgade bondefolket sitt ullgarn gult. Om denna är mig såsom helt säkert berättat, att i Norge skola vargar hastigare med honom förgivas än med rävkakor.
Safsabuske var en namnkunnog växt i Virestad socken, som endast fanns här på ett enda ställe, nämligen på en liten holme uti Fanhults å. Den kloka kvinnan Ingeborg i Mjärhult (It. Gottl. 312) brukte, då hon bodde i Mjärhult, att gå till denna busken om morgnarna tigandes och fastandes att rådföra sig med, jag vet icke vem, varav Virestadboerna kallade busken Ingeborgs i Mjärhult predikestol. Ingen här på orten hade sett en sådan buske, och alla undrade, av vad art han vara månde. Busken var ett par alnar hög och mer än ett par famnar i diameter. Rötterna voro tätt hopvuxna och liksom flöto på vattnet, att han gungade, då man gick uti honom. Stjälkarne voro nedantill släte och uppväxte såsom spöen utan grenar, hade ovantill folia opposita simpliciter pinnata, av vilka de översta voro mindre och på båda sidor täckte med ett fint pulver. Denna busken hade jag aldrig tillförene råkat vilt växande, ty han är ganska sällsynt i Sverige, fast professor Leche säger sig funnet honom på Lillö vid Kristianstad, Malmborg på Billingen och licent. Wahlbom jämte Mortorps prästegård väster om Kalmar nere vid kvarnar. Han var med ett ord Osmunda regalis Fl. 840.
Kajelund låg söder om Virestads kyrka och var behagelig av sina täcka ekar. På dennes östra sida var ett fyrkantigt stenrör med konst hoplagt, under vilket folkets sägen var, att en kvinna, Kaja benämnd, skolat satts kvick i jorden med sitt idisslande barn, åt vilket en tjur skolat varit fader; si credere fac est. Om denna Kaja pratades åtskilligt. Huru fordna pastoren herr Nils kunde, när han behagade, framkalla liksom spåkvinnan Samuel.
Välje var en bondgård söder om Virestads kyrka, som övertygade oss, att all sällhet icke alltid är hopfogad med mycken rikedom eller hög ära; ty här sågo vi lantmannens snygga inrättning i husen, förnöjda levnad i bondehyddan, behagelighet i umgänge, att förtiga gårdens belägenhet, då alla ängar mer liknade de härligaste lundar och de täckaste trädgårdar än sig själva; sic parvo bene vivitur; men folkets ordspråk här på orten är, all alla ej få bo i Välje, därföre att man har nära till kyrkan.