Carl von Linnés resa till Skåne 1749/19 juni
← 18 juni: Malmö |
|
20 juni: Trälleborg, Magerup → |
Junius 19
Resan ifrån Malmö åt Trälleborg.
Landet emellan Malmö och Trälleborg var det härligaste i världen och liknade merendels Flandern, ty det var en slätt utan berg, backar, stenar, floder, sjöar, trän eller buskar. Det gick småningom uti helt jämna konvexiteter av hela kvartens längd, som knappt kunde märkas. Allt var denna tiden betäckt med den härligaste säd av vinterråg och korn samt några trädesfält för mulbete. Det var märkvärdigt att se de många kor och hästar, de många får och vita gäss med svin kunna föda sig här på fälten, som så litet voro gräslupna, och där säd varit i fjol. Men om man skulle upp i Sverige subtrahera på marken alla trän, buskar, ris, stenar, klippor, tuvar och mossa, så tror jag väl, att den skulle vara lika naken. Här och där emellan fälten voro helt små fuktige parker, som buro något gräs, och på desse voro merendels pussar, där forna tiders invånare uppgravit torv. I desse pussar begynte några tuvor att växa och liksom att läka igen detta jordens sår, vilka utvor endast voro hopvuxne av ett enda gräs, som kallas tuvstarr Fl. 767. Byarna lågo mest i dessa avlånga dälder, helst om där var något källsprång, och mitt i byen var merendels en grund damm uppgraven, varest fänaden jämte gäss och ankor måtte få sin dryck. De meste gårdar hade sin trädgård, och vid gärdsgårdsvallarne var vit pil planterad. Hyll växte ock här allmänt omkring gårdarne. De största almar växte här även vid gårdarne, som borde planteras än mer, ty den växer här både lättast och störst. Omkring vägarne växte Echium Fl. 158 i största myckenhet och prydde orten på det härligaste, intill Cichoreum Fl. 650 fick framträda med sina blomster och avlossa Echium.
Flintor voro de mesta klappurstenarne, fast ej så ymnige som vid Lund. De voro inuti helt svarta och gåvo en frisk eld.
Monorchis Fl. 740 växte i stor myckenhet med sina små, gula och desmansluktande blomster på de sidlänte ängslappar ibland åkerfälten.
Högste backar voro ett par backar, som lågo jämte vägen på västra sidan, då man reste emellan Malmö och Trälleborg, på vilka växte några örter som sällan finnas i Sverige utom Skåne, såsom:
Scabiosa gottlandica Fl. 111 växte på de torraste backar, där vattnet ej kan stanna.
Alyssum fruticosum Fl. 528, vilken även var allmän jämte vägarna. Denne är ännu näppeligen funnen utom Skåne. Hon har, såsom de andre av sin art, en liten tand vid basin av de två kortare stamina, att ehuru hon är nog olik de andra av samma genre, är hon likväl ofelbart ett slag av Alyssum.
Cerastium foliis lineari-lanceolatis acutis, corollis calyce majoribus Fl.Sv. 381 växte även här på backarne till stor myckenhet. Det liknade Alsine serrata Fl. 371 till stjälk, blad och blomma men var lägre och hade stora, vita blommor, vilkas kronblad, som voro dubbelt större än blomhölstret, voro vita och till hälften delta i tvenne delar samt strimmige. På pistillen voro 5 stifter. Fröhuset liknade ett kohorn och öppnade sig i spetsen med 10 tänder. Stjälken och blomhölstren voro något litet hårige, och håren utsilade ett slem. Denne örten är präktigt avskildrad av Vaillant uti dess Botanci Parisiensi, tab. 30, f. 4.
Papaver capsulis hispidis Fl. 429 eller Argemone capitulo longiore, Bauh. Pin. 172, Lob. Ic. 276, växte blandad med Papaver erraticum Fl. 428, ifrån vilken denna Fl. 429 skiljdes medelst stigmata 5, som voro svartaktiga, där de uti den andra äro 7 gula. Filamenta voro uti denna (Fl. 429) svarta och lansettlika men uti den andra (Fl. 428) röda och jämntjocka som hår. Mjölet var i denna blått, men uti den adra gult. Blombladen voro vid basin mer svarta och dessutom helt röda, där de uti den andra äro blekröda.
Scleranthus perennis Fl. 349 växte ock allmänt på dessa sandiga backar och skiljes ifrån den annuella (Fl. 348) medelst blomman, som är vitaktig och mindre samt har ett purpurfärgat receptaculum, där den annuella (Fl. 348) har grönvita blommor och växer lösare.
Anagyllis rubra Fl. 169 växte allmänt i åkrarna.
Melampyrum arvense Fl. 511 växte här och där endast i rågåkrarne.
Senecio Jacobæa dicta Fl. 688 växte här långt ymnigare än upp i Sverige.
Othonna (p. 126) eller Solidago palustris Fl. 687 växte allmänt i pussarne, där som i forna tider torv blivit uppgraven, och var så sankt, att varken folk eller kreatur dit lätteligen komma kunde, och utmärktes på långt håll därigenom lätteligen, att hon på samma stjälke hade gula blomster och vita utspärrade, ludna fröhuvuden.
Åkersenapen Fl. 548 kallades här åkerkål och skadade nog kornåkrarne, fast han varken viste sig på betesmarken eller fäladen. Han växte frodigare på torr åker än sank, och där kornet såddes bittidare, fick han svårligare överhanden, än där det såddes sent. Han åts i kål av fattigt folk om vårtiden, att denna skadeliga växt alltså kan användas till nytta, vilket tillförene icke varit bekant, och kan tjäna mången nödlidande till tröst i hungersnöd.
Crepis scanensis (p. 202) växte här och där på ömse sidor om vägen, och den översta blomman öppna sig allra först.
Hypchoeris pratensis Fl. 631 och Centaurea maxina Fl. 708 sågos först i dag med utslagna blommor, vilka bägge alltså giva lantmannen tillkänna, att solståndet är förbi. Igenom flitigt anställde rön skulle vi vara istånd att av blomstren noga se månader och tider som någonsin av almanackan.
Iris palustris Fl. 33 med Bellis voro nästan de endaste örter på detta fält, som stodo orörde, sedan boskapen uppätit alla de andra.
Bellis officinarum Fl. 707 växte överallt på fälten, alltså behövde vi väl aldrig hämta den årligen ifrån Tyskland. Hon åts varken av kor, hästar, får eller gäss.
Medicago nostras Fl. 620 viste först i dag sina blommor och växte på ömse sidor om vägen ävensom Bellis alltid på öppet fält men aldrig i skugga.
Chrysomela aurata, antennis, nigris, elytris brevibus, var ett nytt insekt för vår fauna, som fanns i myckenhet på blomman av Hypochæris pratensis Fl. 631.
Flintor voro de meste klappurstenarne, dock ej så ymnoge som vid Lund. Då desse söndersloges, vore de inuti merendels het svarta och gåvo en frisk eld.
Månstorp, ryttmästareboställe, kvart 7 ifrån Malmö, var omgivit med grav och höga vallar, hade alltså i förra tider varit befäst. Den forna, osäkra tiden för rövarepartier och snapphanar hade nödgat herrskapen här i landet att förskansa sig med vallar och gravar och att bygga sådana stenhus, som en dylik fiende i hast icke kunde överrumpla, inom vilka de med sin familia tryggt kunde vila om nätterna och i hast om dagen sig retirera, varav man än i dag ser de mesta herrgårdarne i Skåne med gravar omgivna. Sådane hava även Bergkvara (p. 58) varit i Småland och stenhusen på Gottland (It. Gottl. 254).
Örtenamn voro här på orten: Bromus vulgaris Fl. 84 gasse, Arctium Fl. 651 dynaskräppor, Centaurea maxima Fl. 708 storhuvud, Crista galli Fl. 503 kattestövlar, Plantago media Fl. 123 kämpar, Cotula fætida Fl. 7083 ballingsbro, Melampyrum arvense Fl. 511 bockaskägg, vilket icke gärna åts av fåren, Bursa pastoris Fl. 532 lummegräs.
Husen voro överallt på landsbygden med korsverke och lerväggar, utanpå vitlimmade med kalk, att leret genom en hårdare kalkskorpa längre kunde uthärda, och själva träet i väggen bevarades även av kalkskorpan ifrån röta. Luckorne för fönstren voro alla skottluckor, som nedsläpptes uti en fals under fönstret att därigenom spara järnhakar, och att det starka höstvädret ej måtte rista dem. Bakugnen stod allestäds med sin buk utom väggen, väl täckt, antingen med tjockt ler eller med torv eller med ett löst brädtak. Överst på ryggåsen att fästa halmen var antingen lång torv tvärtföre lagd eller ock stentång (Fucus, ej Zostera), som ditlades rå, att bättre foga sig efter taket.
Tång bruktes här på orten i vaggorne i stället för halm, på taken till i stället för torv, till gärdesgårdar uppvallat att därmed stänga, i leret intrampat att göra det segt till väggar.
Tegel slogs här allmänt av var bonde ute på marken. Leret, som blivit uppkastat av hålan, trampades med hästar, slogs i former, torkades på öppna stället och utan att brännas bruktes till murning under tak, dock mest vid eldstäder.
Planken omkring gårdarne voro byggde nästan som korsverksväggar med flere stolpar, mest skiftevis ställte, dem en stock ovan tillhopahäftade. Emellan stolparne voro spröt beslagne med ler, men på övra stocken lågo tvärpinnar, vilka gingo ett kvarter utom stocken på vardera sidan. På dese tvärpinnar lågo smala bräder, vilka formerade en takfot, och ovanpå allt detta låg ler till form av en halv cylinder, och här ovanpå var lång torv lagd tvärsföre, som räckte ifrån den ena sidan till den andra, att desse planken härigenom fingo liksom sitt egit tak och därigenom bevarades i långa tider.
Kyrkorne stora och lilla Slågerup, som lågo 2 mil ifrån Malmö, stodo så nära intill varandra, att jag tvivlar, om i hela Sverige någonstäds på landsbygden finnas tvenne kyrkor så nära intill varandra; ty där var allenast en liten åker, som skilde dem åt, så att säkert ej 4 bösse-skott voro emellan båda kyrkorne.
Pflucht (Johan), pastor i Gylle, var den curieusaste ibland alla präster, som vi besökt på denna resan. Han hade gjort en samling av åtskilliga naturalier: fyrfotade djur, fåglar och fiskar, dem han hängt i sin sal under taket överallt. Han hade dessutom en täck samling av små mynt utom konkylier och en stor hop av artificialibus.
Anas Tadorna dicta Fn. 93 är nog sällsam i Sverige, av vilken jag beskrivit honan (It. Gottl. 214) på Gottland, men icke fått se hannen förrän här. Då jag fant, att den fågeln, som professor Clusius i Leyden fordom beskrivit uti sina Exoticis p. 368 under namn av Helsingegaas, var en och samma med denna fågel. Jag beskrev honom således: Corpus album. Rostrum rubrum, caruncula compressa, cristiformis, ad basin rostri. Caput nigro-azureum. Remiges primores nigræ, secundariæ 12 extrorsum cupreæ, at harum interiores extrorsum ferrugineæ. Humeri ferruginei, ad latera nigri. Pectus ferrugineum. Abdomen subtus nigrum. Rectrices albæ, apice nigricantes. Regio ani flavicans. femora supra genua nuda.
Boskapssjukan, som för ett par år sedan gått över hela Europa, hade även härjat detta landet och efter pastor Pfluchts berättelse dödat här i Skåne 1746 vid pass 32,584 fäkreatur. Ibland farsoterna på fäkreaturen är denna den gruvligaste, som inom några dagar kan utsopa det största fähus, och kännes dymedelst, att hon är en dysenteria febrilis, ty boskapens heta andredräkt och röda ögon giva febren nogsamt tillkänna, såsom de tunna exkrementerna diarrén och dysenterien. Under tiden visar sig på ryggen bort vid korset ett emphysema med rakare hår och någon mjukhet, då man tager därpå. Eljest är ock en annor smittsam sjukdom, som sporadice ofta gör ända med boskapen och smittar starkt, men hel särskild ifrån denna, vilken bör kallas en phthisis epidemica, nogsamt känd igenom boskapens starka hosta och de många bölder, som finnas i lungorne, sedan kreaturen blivit uppskurne. Denne senare smittar ej så gruveligen som den förra och lämnar merendels några vid livet, då den förra näppeligen spar 2 av 100.
Lundhög låg straxt sydväst utom Gylle kyrka, på vilken vi sågo och räknade en stor hop kyrkor över slätten såsom:
Trälleborg | Hammarlöv | Annarslöv |
Magderup | Vennerlöv | Bösarp |
Tomarp | Boderup | Simminge |
Falsterbo | Fuglie | Åby |
Skanör | Lilla Slårup | Gislöv |
Skegene | Stora Slårup | Dalköping |
Rang | Västra Alstad | Köping |
Åslöv | Fru Alstad | Gylle. |
Gylle högar voro 5 stycken och lågo i sydväst ifrån Gylle kyrka men längre bort.
Lindholm låg mer än 1 kvart ifrån Gylle kyrka. Här har tillförene varit ett slott, som nu endast lämnat sina rudera. Platsen är utom graven 100 alnar lång, 80 bred. För 30 år sedan stod här en mur av 30 alnars höjd, som nedtogs då Tyska kyrkan i Malmö skulle byggas. År 1388 slog Margareta kung Albrekt och satte honom med sin son på Lindholms slott, där han satt i 7 år.
Mandelträd stod hos befallningsmannen Aspelin i Köping med ymnog frukt. Den frukten, som växer på mandelträden i Skåne, bliver merendels besk; ty brukas han omogen till insyltning, då beska smaken icke förmärkes. Bittermandel har sig till söt mandel såsom sura druvor till söta eller såsom sura äpplen till söta, att de allenast äro förändringar av ett hårdare klimat.
Skatten eller årlige utgifterne efterfrågades på ett frälsehemman i anledning av herr överdirektören Faggots tankar ingivne till Kongl. Vetenskapsakademien 1741, p. 22, n. 140. Bonden sådde årligen korn 11 tunnor, råg 8 tunnor, havre 6 tunnor, ärter ½ skäppa, hö och hampa 2 skäppor och dessutom bärgar årligen 8 lass hö. Dess utgift till herrskapet voro:
korn 5 tunnor | |
havre 1 tunna | |
5 äckor, 5 daler silvermynt | |
tröskarelön: | råg 2 skäppor |
malt 2 skäppor | |
korn ½ skäppa | |
1 dal. 10 öre silv:mt | |
lamm 1 | |
gås 1 | |
höns 2 | |
ägg 20 | |
havre 1 tunna till frälsefogden | |
10 dal. 8 öre silvermynt till kronan utom personelle utgifter | |
roteskatten 2 dal. silv:mt | |
prästen | lamm 1 |
gås 1 | |
råg 3 travar | |
korn 3 travar à 60 nekar var trava, som gör ungefärligen 12 skäppor råg och 12 korn. |
Hordeum pratense, kallat gramen spicatum secalinum minus, Tournef. Inst. 718, Scheuchz. Hist. 17, Vaill. Paris. 83, t. 17, f. 6, ett gräs som icke tillförene funnits i Sverige, växte i ängen söder om Köpinge kyrka och var mycket nära släkt med Hordeum murinum Fl. 107 men långt smalare, mindre gult och mindre strävt. Det hade sina flosculos hermaphroditos et masculos laterales pedicellatos, just på samma ställe som Hordeum murinum. Jag examinerade detta noga och fant ingen verkelig skillnad ifrån Hordeum murinum Fl. 107 mer än den allenast, nämligen att involucra flosculi hermaphroditi äro uti Hordeo murino lanceolata et ciliata, men på detta setacea et minime ciliata, så att Hordeum pratense måste ofelbart vara en förändring av Hordeo murino, ehuru olik den tycktes vara av första påseendet.
Natten blevo vi i Köping efter en behagelig och varm dag, sedan vi saknat sommarvärman hela långa tiden.