←  22 juli: Gunnarstorp
Carl von Linnés resa till Skåne 1749
av Carl von Linné

23 juli: Gunnarstorp
24 juli: Södra åsen  →


[ 394 ]

Julius 23

Halm, med vilken boskapen stillades, får ingalunda vara riad, ty i Livland, därifrån kapten Berg själv var kommen, berättade herr kaptenen, att varest sådan halm brukas, måste boskapen var vår uppresas. Detta är alltså en stor orsak, varföre ej rior kommit i bruk i detta landet, där de bäst skulle behövas, att skåningen måtte kunna utföra sin överflödiga säd och göra henne tjänlig till utskeppning, att hon ej fördärvades i fartygen om vårtiden, då det begynner bliva varmt, som är för Skåneland en stor skada. Råghalmen, med vilken halmtak skola täckas, lades här emellan ett par stockar, att endast vipporne tittade fram, vilka uppåtos av fåren, och sedan täcktes med halmen, att icke mössen som söka kornet måtte sönderskära taket. Boskapen förmentes böra väl fodras för jul, eljest skulle de bliva svage hela året.

Stallningen med oxar sker i Skåne på det sättet, att oxarne köpas vid slutet av julio, då de släppas ut på ängen i bet till Michaelis. Dem gives sedermera kornhalm och havrehalm till inemot jul. Däruppå gives hö litet i sänder och väl 20 gångor om dagen, ty karlen som skall fodra oxarna går städse med fodret till det ena båset efter det andra, och då han slutat raden, begynner straxt åter igen med den första. Oxarne säljes uti martio eller april, ty sedan de begynna fälla håren, taga de icke mera till. En oxe, som bliver stallad 2 år å rad, får melerat kött som Hamburger oxkött.

Oxarne, som inköptes till stallning, mättes således, att man satte det längsta fingret av ena handen sub palearibus ad os sterni [ 395 ]och med utsträckt famn räckte längsta fingren på andra handen till höften på andre sidan av oxen. Voro nu emellan bröstbenet och höften på låret å andra sidan en full famns längd, räknades oxen för vara fullkomlig. Ävenså drages på huden, om den då hänger fast vid köttet, kallas oxen förkörd, då han icke gärna tager hull, åtminstone första året. Oxen växer till dess han är 7 år. Därföre utväljas 7- à 8-åriga oxar till stallnings, ty vid de åren bliva de fetast.

Vitsippor Fl. 450 förmentes även här på orten vara de gamla rusticorum Sanguinalis herba (Gravis perniciei Herba Sanguinaria, quam si pasta est ovis, toto ventre distenditur, contrahiturque & spunam tetri odoris exspirat), som förorsakade blodpiss hos boskapen, då den kom ifrån slättlandet till skogsbygden (se p. 280). Bidlo i sin præfation till Commelini Flora Hollandica berättar, att då korna komma ifrån Frisland till Ytrect och Holland, där mycket Equisetum (Fl. Svec. 833) växer, som i Holland kallas Hermoes, så få de liksom en trånsjuka och dö bort, då de kor, som ifrån ungdomen äro vane vid gräset hava därav ingen skada.

Fåren, som gått på fälten i bete, hade nyligen blivit släppta i skogen, varav de fått durklopp, blivit kontrakte och till en del döde. Just detsamma hade hänt i fjol, och man trodde att får som voro vana vid slätten icke skulle tåla skogen, varföre de ock straxt togos dädan. Får hölt herr kapten före vara långt profitablare än oxastallning, ty 5 får äta ej mer än en oxe, och han kunde föda 200 får med så mycket hö som en stallning av 20 par oxar. Desse 200 får giva årligen lödja 10 lpd, ull 10 lpd, lammull 10 lpd, vilken ull gör tillsammans 30 lpd. Densamma räknad till 8 styver marken eller 15 daler [ 396 ]silv:mt lispundet gör 340 daler silv:mt. Härtill lägges 200 lamm à 2 daler silv:mt stycket, gör 400 daler silv:mt. Summa 850 daler silv:mt.

Fårhuset var delt liksom i 3 rum medelst tvenne par häckar eller stegar, som öppnade sig uppåt ab angulo acuto, emellan vilka höet nedsläpptes ifrån skullen, att det ej måtte spillas eller orena fåren.

Sleke var gjort av blålera ett lass, ältad med sallaka, vartill lades 8 skålpund lagerbär, ½ tunna malörtknoppar, ½ tunna renfana och 1 skäppa grovt salt, vilket ältades och slogs med klubbor, utlades på en bänk, som hade tak över sig och pinnar omkring, att allenast fåren kunde insätta munnarne och slicka eller gnaga. Sådant sleke sågs på ladugården, i fårhuset och i djurgården.

Ask brände åkren, och det, som man här hölt före, med sina långa rötter, som lupo nära intill matjorden.

Slånbuskar växte här i Skåne gärna på ängen och på betesmarken, men som de äro nödige och nästan oumgängelige till vallarnas eller grädesgårdarnes täckning, utrotas de och avhuggas flitigt av bönderna. Men skulle levande häckar inrättas i Skåne, fruktar man, att desse torde snart löpa över hela marken, då ingen nödvändighet drev bonden att hugga bort dem.

Slyngor kallades här Vaccinia nigra Fl. 313.

Juncus capitulo laterali Fl. 278 växte på intet annat ställe, än där som jorden inunder är sur, så att var som helst denna finnes, må man varaövertygad, att jordmånen är sjuk av syra.

Dianthus petalis multifidis Fl. 344 är en ört som jag icke sett i Sverige växa vilt sedan jag var i Kemi, förrän jag kom hit till Nybygge vång. Caulis ramosus, pedalis, articulatus, erectiusculus. Folia lineari-lanceolata. Corollæ incernatæ, petala laciniis, linearibus, umbilico setis purpureis barbato. Denna nejlikan är till storlek och blad överenskommande med våra välluktande trädågrdsnejlikor, men blombladen äro sönderskurne liksom sandnejlkor Fl. 343, dock skilde medelst breda blader och hög stjälk, fast umbilicus corollæ även är barbatus (se p. 104).