Carl von Linnés resa till Skåne 1749/24 juli

Julius 24

Resan ifrån Gunnarstorp åt Lärkesholm.

Södra åsen låg invid och norr om Vrams Gunnarstorp och sträckte sig ifrån Björnekulla åt öster, så långt man kunde se, med ett höglänt och skogfullt land, här och där med några gårdar uppröjt. Här växte Impatiens Fl. 722 och Cnicus Fl. 711 allmänt. Norr om denna Södra åsen låg Tommarps betesmark, som var slät och vidlöftig. Sedan begynte landet bliva mer och mer backigt, så fort och så mycket som det tilltog åt norden, att man på slutet hade idel kala backar, klädde med ljung Fl. 309 och bräken Fl. 843 samt utmärglade åkrar med den fattiga vårrågen, så att landet, som söder om Södre ås var ett Canaan, blev bort emot Norra åsen en mager stenig Arabia.

Åby, kvart 5.

Petrifikater, som funnits över mesta lerslätten uti flintor och lösa kalkstenar (Syst. Nat. 151, n. 1) mer än allmänna, märktes nu icke mer, ej heller sågo vi norr om Kullen vid stranderna ibland gruset några lösa petrifikater. Däremot voro dylike allmännast norr om Lund och åt Lommasidan.

Gärdesgårdarne blevo nu av en annan art, nämligen av idel ek, fast krokig och mindre tjänlig till allmänt bruk. Underst lågo stora ekstockar. Däruppå voro krokuge grenar uppstaplade, tjocka som låret eller armen, och dylika stödde på sidan, att det ej skulle ramla omkull. Desse gärdesgårdar intyga, att här var bättre förråd på ek än annor skog. En sådan gärdesgård varar längre och behöver inga vidjor eller band, och äro mest alla skånska gärdesgårdar så inrättade, att man vid dem inga band behöver.

Blekmossa, kvart 5.

Gärdesgårdarne voro uppreste av bokeplankor med i kors satte ekestörar.

Glasbruket, fru hovmästarinnan Schönström med dess syskon baronessorne Adlerstenarne tillhörigt, låg 3 kvart ifrån Blek[ 398 ]mossa. Detta glasbruk bestod av en skön glashytta och en stor hop torp, där arbetarena bodde. Här förfärdigades allt glas i Skåne, som är vackert och säljes vida. Sanden till glaset hämtas ett par mil härifrån.

Melampyrum vulgare Fl. 513 kallades ekört, emedan hon växer helst och mest i ekeskogar.

Scirpus cespitosus Fl. 42 kallades mossatuv, ty han täcker nästan allena alla de mossar, som bestå av torv, och är den sterilaste ört, som ej heller ätas av boskapen, varföre mosstuv, som är otjänlig till bete, under tiden avslogs av bönderna att med honom täcka ryggåsen på halmtaken, emedan han slår vattnet ifrån sig.

Kalvhagarne stodo fulla av Linearia Fl. 501, Erysimo Fl. 554 och Urtica Fl. 773, den kalvarne icke åto.

Erica Fl. 309 eller ljungen begynte intaga alla backar och nu först att blomstra.

Pteris Fl. 843 eller bräken begynte nu bliva så allmän, som den förut var sällsynt, och viste sig överallt på ljungbackarna.

Calmus sågs i myckenhet bort mot Blekmossa och åts av intet kreatur.

Bälinge, kvart 6, efter stenig väg.