Carl von Linnés resa till Skåne 1749/25 juli

Julius 25

Lärkesholm, översten vid Kronebergs regemente, herr baron Liewen tillhörig, låg 2 kvart ifrån Bälinge bredevid vägen. Gården hade för någon tid sedan avbrunnit och var nyligen uppbyggd och i stånd satt.

Baron Liewen var en herre, som utan studier, igenom ett makalöst snille, själv inventerat ganska många och nyttiga saker för ekonomien, dem han ock helt fritt upptäckte utan att av dem göra någon hemlighet mer än endast av vargdödandet, stålet och skjutandet på långt håll.

Vargar, besynnerligen såväl som andra rovdjur pretenderade herr översten sig vara mästare att utrota, och bestod konsten [ 399 ]uti vittring och död. Vittringen vore sådan, att vargen skulle söka densamma som hunden en löpsk hynda, och att den skulle dragas av någon på jorden, då alla vargar som passerade detta draget skulle följa drägten efter. Den som drog vittringen skulle vara till häst och icke till fots, att icke djuren skulle hava minsta lukt av människor. Döden var en morsula, stor som yttersta leden på tummen, till konsistens av deg och innesluten inom en dubbel hinna eller blåsa samt väl ombunden och så seg, att man med tänderna icke kunde bita den sönder. Då man kramade härpå, kändes däruti liksom frön av källerhals, men herr översten påstod, att det icke var giftigt för människan mera än rävkakor. Igenom desse medel var herr översten övertygad, att alla vargar kunde utrotas i Sverige inom ett år, om vittringen drogs igenom alla skogar, och om desse dödblåsor här och där lades i drägten, då vargarne den nedsväljde hela, som medelst blåsorne bevarades i magen, att de icke där angrepo vargen, förrän de kommo i tarmarna och således icke kunde utspys. För denna invention begärte herren 2 daler silvermynt av vart helt hemman i riket.

Stål sade herr översten sig kunna göra av järn, som smiddes, och vistes sådant smitt järn, som blivit till stål vid och under klensmidningen och dock icke varit smitt av stål.

Kulor voro av herr översten stöpta, som liknade bly, men något var i dem tillagt, att de blevo specifice graviores, och därföre kunde med dem skjutas på längre håll. Vi laddade själve vår egen hagelbössa med gement krut och någre av desse kulor, och bössan slog på mer än 100 steg genom dubbla brädesväggen, det hon ingalunda kunde göra med en större kula. Jag tog en av dessa kulor och gav den till professorn herr doktor J. G. Wallerius att försökas såsom en angelägen sak och fick av honom följande svar:

»Så mycket jag hittills kunnat förfara, kan jag ej annat finna, än att det är rent järn, ty 1:o drages det starkt av magneten, 2:o upplöses det i spiritu vitrioli utan skillnad av precipitation som annat järn, 3:o upplöses det i aqua forti såsom tackjärn med gulaktig solution med upplöses ej helt och hållit, 4:o i [ 400 ]calcinereld blir det blått anlupit och skalar sig som järn, 5:o i smälteld smälter det till ljus malleabilis regulus utan skillnad av någon annan metall, men är då efter smältningen så mjukt, nästan som bly.»

Detta var försöken, som herr professor Wallerius gjorde med kulorne. Kulorne voro små och till färgen lika blykulor. Sådane små blykulor kunde inkastas flere i bössan och icke desto mindre gå längre fram i skottet än en ensam stor kula, alltså utsprida sig mer etc.

Stycken rekommenderades, som voro smidde och ej gjutna, de där månde skjuta långt längre, sedan de på hans sätt blivit gjorde till stål.

Dammar sågos här flere och vidlöftigare än på någor annor ort. Landet norr om gården bestod endast av kala ljungbackar, emellan vilka lågo små fält och dälder med kärr, pussar och myror, som det eländigaste land i världen. Alla desse dälder voro hopgravne med kommunikationsgravar såsom dammen ovanför Falu gruva, och alla desse kärr voro på nedra sidan uppdämde, att vattnet kunde efter behag innehållas, och under dämningarna voro rör, pumpstockar eller stenvalv, att vattnet kunde efter behag stängas och utsläppas. Även var överst på sidan avhällningar, som tjänte i vattuflod. Dämningarna vid desse dammar voro lagde endast av tuvor, således, att om vintern, där som är dybotten, nedsläppas först stora stenar, sedan tuvor uppskurna av myran och därpå grus, vilket kontinueras flodvis, till dess dämningen är fullbordad. Tuvor finnas här tillräckelige av myror och kärr, som därmed betäckas, vilka samlas och torkas förrän de brukas till dämningen, då de i själva dämningen hoppackade svälla av vattnet och täppa så noga, att ej det minsta vatten slipper fram. På detta sättet voro här alla uppdämningar gjorde tilll tredubbel tjockled vid basin emot höjden, så att då dämningen var ovanpå 3 alnar bred, var han nedantill 9 alnar bred; men där vattnet mycket trängde på, murades dämningen på inre sidan med stenmur, att bättre avhålla is och vatten, och där som vattnet aldra mest tryckte, där var ock dämningen på inra [ 401 ]sidan mindre slutt och mera flack, varav vattnet hade mindre kraft till tryckning. Alltså den som har en damm, som aldrig kan hålla vatten, bör göra grunt och flackt inom dämningen, så står den dammen fast, som annars aldrig kunde stå emot. När dammarna således blivit upplagde, stämmes vattnet över hela myran, då vattnet utur kärret utlakar syran, fördärvar alla tuvor med gräset, så att jorden ej behöver vändas. Emellertid släppas dit fisk, som går där och rotar i 4 à 5 år. Sedermera, då vattnet avsläppes, finnes jorden vara naken och svart som dy. Häruti sås råg, havra, gräsfrön, men korn växer ej gärna däruti. Dessutan föres hit sand, platsen dikas, tvärdikas, vältas, jorden hoppackas och gödes, då därav blir åker eller åtminstone den bästa äng med den härligaste gräsväxt. Men skulle någon varken vilja göra åker eller äng därav, kan dyen läggas i högar och blandas flodvis med gödsel att brännas och sedan utföras på åkren, då han giver den härligaste säd; ty all dy är ej annat än grov svartmylla, som blivit nedsköljd av kringliggande land och här bevarad i vattnet. Således kunna desse kala backar, som icke föda av sig annat än en ljung, ty de hava ingen matjord, bliva gödde och bära den härligaste gröda. Dammarne, utur vilka dyen är upptagen, tjäna likafullt för fisken, sedan de åter bliva instängde. Vi finne, att alla myrer äro inåt mera upphöjde och bära intet [ 402 ]annat än frystuvor och myrsäv Fl. 42, men runt omkring, eller vid deras strand är merendels liksom en bäck full av djup, svart dy utan några tuvor, där härligt gräs ofta växer, men flyen är merendels så sank, att boskapen varken kan räcka det eller komma in på myran. Härav läre vi, hurusom vattnet ifrån landet sköljer neder till myrans sida och där kväver tuvorna, varigenom myrsäven, ljungen, mossan jämväl gå bort, och jorden bliver ren. På samma sätt sågo vi här naturen vara av konsten efterapad, att där vattnet stått några år instängt och nu släpptes ut, hade det flått myran ifrån allt vegetabiliskt, långt bättre än någon dalkarl, så att intet annat sågs här än en slät dy; men i de dammar, där vattnet uttappats för ett par år sedan, växte det vackraste och renaste gräs, ty dammarne voro här icke som allmänt små uppgravne diken utan stora platser. När dammarne blivit färdige, planterades karpar eller karusser i dem dock ej mer, än att var fisk i uträkningen kunde äga 1 kubikfamn vatten, ty har han mindre vatten, föröker han sig väl men växer icke. När fisken släpptes på en sådan uppdämning, trevs han långt bättre än i en uppgraven damm och växte fort; men det bör noga aktas, att ingen gädda kommer dit, som kan ödelägga några 1000:de vitfiskar om året. Dammarne böra vara så anlagde, att deras strand småningom sluttar åt söder, eller åtminstone böra enruskor eller faskiner ditsättas, på vilken fiskarne kunna avskudda sig rommen, och rommen hållas i vattubrynet att utkläckas i vramare vatten. Rommen kan ock planteras i andra dammar eller så kallade planterdammar att där kläckas och uppväxa, samt även föras långa vägen. Om fisken flyttes vart år i nya dammar, helst 3 à 4 veckor för Jacobi tid, växer han bäst. Dock bör denna omsätntignen icke ske om heta sommaren, ty fisken dör då gärna av varma vattnet.

Karp dör straxt, om han flyttes ifrån friskt vatten till salt, varföre det icke går an att föra honom härifrån dammarne till Stockholm, ty den fisk som således skall föras bör efterhand och stadigt vänja sig vid salta vattnet. Den fisk, som icke omplanteras i dammarne, kan väl avla men icke växa, och [ 403 ]ju magrare avelsdammarne äro, ju mera bliver avelen förökt. Då 1000 små karpar planteras i en ny damm, får man av dem fullkommen karp efter 3 à 5 år, då var karp är här värd 1 daler silvermynt. Alltså har man långt mera nytta av en instängd jord till damm än av den vackraste åker. Rommen, som så flitigt uppätes vid lektiderna av fågel, fisk och människor, vore ett ansenligt kapital, om den kunde samlas och spridas i sjöarne, som skulle göra dem långt rikare på fisk. Är väl något land rikare på vatten än Sverige och däremot fattigare på fisk? Alla våra kärr, myror, gölar, sjöar, floder, havsstrander äro nog gålla. Orsaken är merendels, att bommar sällan sättas för fisken, utan han får fritt och obehindrat passera osen och strömmarne till havet, varifrån han icke återkommer. Åtminstone flytta de meste således sin väg, ty kunde vid alla utlopp ställas flätade gärdesgårdar.

Herr översten mente ej orätt, att all ekonomi borde begynnas av dammarne, som äro mödrar till all åker och äng. Han hade ock visat denna sin mening i själva verket, då han i backarna instängt, och icke gravit, 54 dammar såsom små sjöar, varest vattnet kunde utsläppas ur den ena i den andra. Således cirkulerade vattnet här emellan ljungbackarna och allestädes innehölt de härligaste karpar och karusser. På samma sätt kunde vi även upp i landet få dammar, merendels varest vi ville, i den stenrikaste ort och göra den jämngod med den härligaste åker, ty var som berg äro, där äro ock dälder emellan bergen till dammar. Jag tror att herr överesten skulle kunna sätta hela Sverige i cirkulation med dammar, om detta vore hans göromål. Vår nation bör mer tänka på denna saken, som hitintill, åtminstone upp i landet, icke kommit i den aktning det förtjänar, då så härliga lägenheter för fisk en gång kunde bliva nog värderade till landets båtnad. Och de bergiga landskaper, som giva mindre säd, kunder ersätta skadan med fisk.

Vid inrättning av dammar, förekommer en omständighet, som noga bör aktas, nämligen att dammarne ej må tillfrysa om vintern, då fisken, och i synnerhet karpen, dör. Vad [ 404 ]klimatet angår, är väl ingen tvivel, att icke karpen kan tåla vårt vintervatten, emedan vatten under isen, som icke fryser, har alltid ett par graders värma över frysningspunkten. Allenast kommer det an därpå, att öppningen hålles på isen, till vilken ända man har i de varmare provincier åtskilliga utvägar, såsom en halmkärva trädd på en stör och betäckt med hästdynga etc., vilka medel dock icke äro tillräckelige för karpen upp i Sverige. Herr översten hade ett sätt att hålla vattnet öppet på isen för karpen, vilket lärer vara ett ibland de förnämsta och bestod däruti, att han byggde en liten ugn mitt i dammen med en pipa, som gick i bukt, varuti man kastar någon torv eller gammal murken stubbe att ligga och brinna eller ryka. Då röken stadigt faller på isen, håller han den öppen, ty det är visst, att röken mer än något annat fördriver isen, vilket tydeligen sågs vid kvarnen, där även en ugn var byggd, som kunde släppa sin rök på hjulet, varav hjulet aldrig isades, ty röken gör långt mera än värman.

Den ena olägenheten vid så nyttiga karpdammars anläggning upp i landet vore den, att man kunde befara, det dammar, som på föresagde sätt blivit anlagde, skulle bottenfrysa. Vilket ock väl sker på många ställen, om icke cirkulation är av vatten, därigenom sådant kunde förekommas, då man bleve van att leda vattnet såsom vid bergverken; ty varest dammen bottenfryser, där är fåfängt att anlägga karpdammar. Att karpar även kunna trivas upp i landet, därpå have vi prov vid [ 405 ]Eskilstuna, varest än i dag skola finnas karpar på ett ställe, där de en gång sluppit ut i strömmen. Denna liksom nya anledning att bygga en privat hushållning på dammars skötsel bör jag rekommendera till idoga hushållare att upp i landet förökas, emedan ett tunnelands trakt, som ställes under vatten, (då en kvadratfamn räknas för var karp, och en karp fullväxer på 5 år, som alltid betales med en daler silvermynt till det minsta), kunde på 5 år kasta av sig 6,000 daler silvermynt intresse. Alla dammarne böra hava avlopp med pumpstockar eller kanaler under dämningen, så att vattnet kan uttappas, ty det händer ofta, att gäddor komma i karpdammarne, som nödvändigt måste utrotas såsom vargar ifrån fåren, där de icke alldeles skola ödelägga karpdammarne. Gäddorne komma hit mestadels igenom änder, som om våren lägga sig i dammarne, och då de här träcka, utkläckes all den gäddrommen, som de ätit och icke söndertuggat, så att en damm, som alldeles varit fri för gäddor, kan mycket snart få en stor kvantitet av dylik fisk, utan att man vet huru den ditkommit, vilken sak herr professor Gmelin i Tübingen utrönt i Siberien.

Fisk transporteras levande ifrån en ort till en annan medelst tunnor på det sättet, att i sprundet sättes en trätratt, som är ovantill täckt och genomborrad med ett hål, att vatten kan esomoftast igenom tratten påslås och dock icke utskvalpas, då det slemmiga vattnet även esomoftast utsläppes igenom tappen, som sitter liksom på andra tunnor nere vid botten. Tunnan köres på ett par sviktande stänger, att skakningen må mindre stöta fisken.

Segelnot är på få ställen i riket brukelig, ty aktar jag för nödigt att här beskriva densamma. Noten var fyrkantig, lång 8½ alnar, bred 4½ alnar. Kalven eller kilen var bunden till form av en säck med små maskar, att de störste med möda kunde insläppa 3 tillsammans lagde finger, och de längre bort voro så små, att man knappt kunde sticka lillfingret in i maskorna. Tännelen, som gick runt omkring öppningen eller främre kanten på noten, var fingerstjock, vilken på övra sidan upplyftades med flår och på nedra sidan neddrogs med sten, [ 406 ]att ständigt hålla sig upprätt i vattnet. En båge av trä, lång 1½ aln, fästades på vardera sidan av tännelen. Flåren voro liksom strödde över noten och häftade vid notens övra sida att hålla den upp i vattubrynet. Kalven eller kilen häftades in i noten 1½ aln inom tändelen, var 3 alnar lång, till skapnad av en håmma utan gjordar, och vid yttra ändan, som hade en liten öppning, häftad vid noten med små segelgarnstrådar på alla 4 sidor, igenom vilken öppning fisken slapp in i själva noten liksom i en mjäla. Vid ett av hörnen, som vore längst bort på noten, var en öppning, som kunde igenbindas, igenom vilken den fångade fisken uttogs. Notrepen voro vardera 100 famnar långa, vid vilka sutto stickor fästade, 1 eller 2 alnar emellan var sticka, men främsta ändarne behövde icke sådana stickor på de första 30 alnar. Stickorna på tåget voro merendels 3 à 4 kvarter långa, 2 à 3 tvärfinger breda, vassa på kanten, med hål vid basin häftade medelst segelgarn vid repet, att de kunna stå upprätte och vista. De voro ock merendels spingade av furu och ju vitare desto bättre. Vid vardera bågen voro tvenne tåg av 10 eller 12 alnars längd, nämligen det ena vid bågens övra ända och det andra vid bågens nedra ända vidhäftat, vilka bägge tåg slutades med en lekare, som var fäst vid långrepet. Av desse tänneletåg var det övra besatt med vita stickor ävensom repet. När det blåser som bäst, utkastas noten med vinden, och ett par båtar draga notrepen vid dess yttersta ända längst ifrån varandra, då båtarne dragas med åror samt ros, det starkaste man förmår, att noten går tvärs eller långs över sjön, då de vita stickor på repen, som i vattnet stadigt häva sig som svärd, skrämma fisken, som samlar sig därföre inåt och varder av noten uppslukad. Detta är ett fiskredskap, som fångar ganska mycken fisk och ofta för mycken, så att fisken aldrig snarare kan utödas än igenom denna not, om hon varder missbrukad. Som denna not icke så följer bottnen, då den drages starkt, så kan hon brukas över hela sjön, även där inga notvarp äro, och om hon skulle fastna i någon ruska, så drages repen upp i båtarne, och noten upplyftes samt åter straxt utlägges. Om så händer, att ettdera repet brister under [ 407 ]starkaste roddningen, stjälper ofta en liten båt, då fiskaren skall vara färdig att bärga sig på kölen, till dess andra båten kommer till undsättning.

Ålar fånges här på ett artigt sätt, där sjön har sitt utlopp och dammen var anlagd till kvarnen, utan någon besynnerlig stängning för ålen. Här voro vita, skalade träpålar nedslagne 2 à 3 tvärfinger ifrån varandra under vattnet uti tvenne linjer, som gingo tillsammans liksom en damm nederemot själva fallet, där som bägge armarne nästan stötte tillsammas. Där var innantill en liten öppning eller håla, varest en pipstock var nedlagd och sotad på ändan, som gick neder under jorden och neder vid forsen slutades uti en brädsump. Mäsk släpptes ned i en rad ifrån sjön allt bort åt de omtalte vita käpparna, emellan vilka ännu mera mäsk var strödd. Ålen sökte mäsken, följde honom ock allt intill dammen. När ålen kom dit, som är en nattfisk, flydde han de vita käppar och begav sig till öppningen av pumpstocken, vilken var bränd och sotad på ändan och alltså mörk, därigenom ålen nedkastades uti sumpen och blev fångad. På andra ställen brukas i stället för vita käpprader att allenast nederlägga ett par björkstockar, som äro klädde med sin vita näver, vilka ålen skyr såsom vita och ljusa, och om en vit tvärstock lägges över dammen på bottnen, går aldrig en ål bort eller över honom.

Sillen, som fångas vid Kullen (p. 354) giver föga efter den holländska till storlek och fetma. Herr översten mente, att Kullasillen näppeligen skulle skiljas ifrån den holländksa, om hon kastades strax i saltlaka, sedermera rensades och lades i annor saltlaka och omsider insaltades; ty en fisk, som aldrig så litet ligger i luften efter sin död, förändras strax till smak och konsistens.

Kvarnar hade herr översten anlagt besynnerligen tvenne, som voro sällsamme, nämligen siktkvarnen och helgrynskvarnen.

Siktkvarnen hade stenar av sådan art som bröts vid Tommarp (p. 175) eller av mörk och hård Alvarsten, vilka blivit huggne och räfflade, såsom figuren utvisar. Vart par kostade 20 daler silvermynt, och vardera var en spann tjock samt be[ 408 ]hövde allenast hackas en gång om året, nöttes alltså mycket litet. Stenen lättades igenom skruven och tyngdes allt mer och mer, intill dess mjölet blev alldeles fint. Det vitaste och finaste mjöl jag sett i Sverige blev på dessa stenar malit.

Helgrynskvarnen bestod av tvenne trästenar av 12 spanns diameter. Den övra var låg, konisk ovan uppå A, men på undra sidan B flat och där såväl som på kanten taggad med små ståltrådsändar. Den undra stenen var slät. Övra stenen var inuti ihålig med spolar emot centrum, emellan vilka agnarne kastade sig upp i kaviteten av den övra trästenen, vilken kunde både lättas och tyngas likasom den förra. Helgryn maldes av havre, men pärlegryn av vete. Allmänna kvarnen hade den förmån, att då stenen skulle hackas, kunde han lyftas upp och åter nedläggas av en enda karl medelst en vind med ett hjul. I denna kvarnen var nere vid hjulet en ugn, där röken gick in i hjulhuset och förhindrade, att hjulen kunde isas.

Kölna var byggd med 2 våningar och hade 5 vindshål uti var våning. På vardera sidan i nedersta våningen var kölnan upptimrad, att man hade på bägge sidor fri gång att vända sig. Utanpå sidorna var en fasthäftad pall, att man måtte räcka upp till kölnetaket. Taket på själva kölnan var lagt av parallelle, igenomborrade bräder såsom efter allmänt bruk. Vid ryggåsen av detta kölnetak lågo på bägge fälluckor, som kunde upplyftas och tillbakaslås samt nedsläppas efter behag, så att pigorne kunde om kalla vintern sitta i kölnan och där förrätta sina sysslor. Ugnen i kölnan var lagd ovanpå med klappur och försedd med dubbelt spjäll, att man kunde efter tillfället antingen släppa in all röken eller ock låta den gå ut. Övra våningen var gjord till mälthus, där golvet sluttade på alla 4 sidor, dock mycket litet, att vattnet kunde självmant avrinna, då säden därmed blev befuktad till mältning. Igenom luckorne insläpptes vädret på det grodda maltet efter behag. En pump stod utanför väggen, som förde vattnet i vilkendera våningen det behövdes.

Våningshuset var byggt med åtskilliga mindre allmänna byggningssätt.

[ 409 ]Taket var gipsat med halm och lera, som blivit invriden emellan käpparna och överstrukit med ler och mo, förrän det kalkades, samt genomborrat med oändeligen många, alla på sned ställda hål; ty av fet kalk spricka taken.

Golvet upp i vinden och ovanför gipsningen var lagt av den grovaste säckeväv, överstruken med tjära och pinnmo därpå strödd, vilken intorkad blev fast och stark, att man kunde gå därpå samt vara säker för elden.

Spisar voro gjorde med lateral draghål, som böjde sig innanför spisen såsom en orm, uppmurade utan järn, igenom vilka en varm luft kom in i kammaren, like dem salig kapten Triewald beskrivit.

Spjällen voro vindspjäll, vilka uplyftades då den slötes igen, att sotet icke måtte lägga sig i falsen och bortsläppa värman.

Kakelugn var i salen förfärdigad, utanpå lik en allmän stenkakelugn; men inuti voro välvda bågar av tegelsten, på vilka en myckenhet av klappur var lagd, att elden skulle spela ibland klappuren och dem värma. Sedan elden var utbrunnen och spjället stängt, uttogs ett litet löst kalel nedanför spjället, då värmen gick in igenom öppningen. Således kunde en stor sal uppvärmas och få tredubbel värma emot den en allmän kakelugn giver.

Stolarne voro färgade med sot och lut till coffefärg och sedan bonade med vax.

Vagnar sågos förfärdigade av den som nästan förstod alla hantverk. Allt vad som hörde till vagnen och skulle huggas [ 410 ]krokigt, togs alltid av krokigt vuxit trä, varav alltid bästa förrådet är. Ty vad som göres krokigt av rätt klyvt trä, bliver bräckeligt, varföre ock till stora hjulringer inga andra träd togos än de som voro av naturen böjde. Allt träverke borde noga bevaras för röta, att det kunde bliva varaktigt, och därföre lades ekeverket straxt under tak att torkas 1½ år, kokades sedermera i fläsklaka, änteligen torkades i heta bakugnen och sist kastades helt het i kallt vatten, varav det blev mycket hårt och fast. Remmarne, på vilka vagnskorgen hängde, voro frammantill med långsåt ställde järnskruvar vidhäftade, varigenom de förblevo starkare.

Mangel föreställdes aldrig bliva fast av tyngd, som på honom lägges, utan bör mera sten läggas på foten, än den tyngden är, som trycker ovanpå, om han icke skall bliva ostadig och raglande.

Stockar sågades under vattnet med en såg, vilken vid nedra ändan hade en tung sten vidhängd.

Stensprängning under vattnet hade herr översten verkställt på det sätt, att han först borrat stenen under vattnet, vilket går lättare än ovan vattnet. Sedan har han tagit en muskötpipa, som vid fängröret var avsågad, och fästat den vid borrningen med blåler eller kitt. Vidare hade han satt en svamp på laddstocken och med den upptagit allt vattnet i bösspipan och stenhålet, sist fyllt med krut, tillsläppt ståltråden, tillpackat leran och itänt.

Bokbräder fås sällan ospruckne, varföre ock sällan bräder av bok förfärdigas, ehuru nyttige de voro till åtskilligt och icke giva eken efter i många stycken, men hela konsten förmente herr översten bestå däruti, att några hål borrades ovanför roten intill kärnan, och det uppåt på trädet, emedan det ännu växer, då den överflödiga vätskan skulle bortflyta, som eljest gör att trädet spricker under torkningen.

Franskt vin smakade som Moselvin, då ett par gröna kvistar av svarta vinbär lades uti en butelj.

Ungerskt vatten var destillerat av barren på gran, som bruktes i stället för brännvin men kom till lukt och smak så [ 411 ]nära överens med drottningvatten, att den bästa apotekare skulle trott det varit av rosenmarin förfärdigat. Om våren, eller ock när som behagas, tages en hel tunna av de yttersta, fingerslånga kvistarna på granen, vilket sättes med 2 skäppor råggröpning samt 1 skäppa malt och brännes som gement brännvin och klaras samt destilleras med 3 göpnar av grankvistar med sina barr. Detta är en nyttig hushållskonst, som kunde utan omkostnad av var lantman vinnas.

Brännvin kan bättras, så att det mister sin kornsmak, om man tager vid klarningen 1 stop söt mjölk och slår därtill samt lägger grov sand i bottnen på destillerpannan och därtill pottaska så mycket som en halv knytnäva eller surdeg eller det tjocka, som samlas på bottnen av kannan, då man druckit coffe, ju mer ju bättre, eller ett stop brända och sönderstötta bönor eller en handfull salt samt aktas, att pannan sjuder helt långsamt upp och hålles väl sval i kyltunnan.

Tagel, som brukas till kanapéer och madrasser, fås svårligen och köpas dyrt, varföre herr överesten hade låtit förfärdiga det av korumpor, vilka tvättades och klappades helt rena, vreds sedan tillhopa med en träkrok såsom ett rep men så hårt, att de gjorde knutar på knutar, dem han lät torkas i bakugnen, varigenom de bleve faste och krusige, att de sedan alldeles tjänte för tagel.

Frosten i maji månad på åkren påstod herr översten kunna fördrivas och avskuddas med långa tåg, som av ett par karlar drogos tvärt över åkren, liksom blåsten avskuddar frosten, om han kommer om morgonen därpå.

Åker, 1 tunneland, blev lagd och beströdd med ris samt bränd, varefter herr översten fick första året den härligaste växt och det 32:a kornet, men samma åkerstycke har allt sedermera varit så skrinnt och magert, att det aldrig kommit i stånd. Härav ser man, vad kyttande gagnar åkren.

Sand kan renas till glasbruken ifrån kalkpartiklar medelst vaskning, ty kalkpartiklarne såsom lättare flyta alltid först bort.

Blånor sågos här blekte och gjorde snövita som silkesvadd, av vilka parkum vävdes.

[ 412 ]Pappen eller fjunet av Epilobium Fl. 304 var brukad med bomull till stoppning i täcken, men fjunet av jolster improberades av herr översten.

Svanor sades fångas på det sättet, att man sätter på en krok ett äpple, plommon eller dylik frukt, som flyter. Reven är bunden vid en i havet nedslagen påle, som icke är högre än vattubrynet. Mitt på reven är en sten fästad, som lägges överst på pålen. När nu svanen slukar plommonet, drager hon stenen neder av pålen, varföre hon måste sjunka ned med huvudet och dränkas.

Näktergalar fångas på det sättet, att nedanför trädet på jorden lägges ett par fasthäftade donor, och då näktergalen sjunger som bäst, går man dit och lägger en mask eller annat insekt under donan uti en liten håla, då, så snart en gått därifrån, näktergalen, som är en mycket undersam fågel, flyger dit, tager insektet och fastnar med fötterna.

Smärgel bruktes här icke utan i det stället smidjeslagg, som hölls före vara ävenså gott.

Äpplen hade blivit bevarade ifrån förra året tills nu alldeles friska på det sättet, att de blivit avtagne med handskar och lagde på kläde att något litet utdunsta, sedan torkade med kläde utan att röras med bara händerna och bevarade i torra eklöv.

Inventioner av åtskilliga andra slag sågos här vid vattusjuka källare, vid rapékvarnar, vid musefällor, vid oljopressar, vid springkällor, som alla intygade vad för en stor naturell och applikation herr översten hade till mekaniken.

Vallhundar sades göra mycken skada på ägg, ungfågel och harungar.

Eko gav här det präktigaste genljud, när stycken lossades vid stranden, då skotten svarades liksom med kedjesalvor ifrån östra sidan av sjön åt söder till väster. Vid Rössjöholm på Måsöen gavs likaså ett härligt eko emot Hallandsåsen, och vid Smedstorp repterades rösterna 17 gångor.

Ljungen Fl. 309, som här växte i myckenhet, tålte ingen väta utan hade alltid tvinat bort, där vattnet kommit att stå.

[ 413 ]Resan ifrån Lärkesholm till Kristianstad.

Bälinge gästgivargård, kvart 2.

Drosera Fl. 257 växte i kärren jämte Caprifolium Fl. 191, och dess petioli voro vid basin tvärtföre beströdde med långa hår.

Here kallades här en pojke.

Tallen Fl. 788 begynte visa sig i bokskogarna på gränsen emellan Norra härad och Västra Gyinge härad, den vi icke sett på södra delen av Skåne, men hon försvann straxt. Således går tallen längre åt söder än granen, som ännu icke sågs. Tall- och barrskogarne begynna jämväl inemot där bokskogarne slutas, att vart och ett land får sin förmån.

Källarp kvart 7. Nattkvarter.