Carlsdagen i Paris
| ← En svensk tafla i Berlin |
|
Det fjerde regementet → |
CARLSDAGEN I PARIS.
(1836.)
Ej nordens son i fjerran länder
Förgäta kan sin fosterjord:
Han seglar bort från kära stränder,
Men tar sin kärlek med om bord.
Hans öga än, der drufvan glöder,
Står vändt mot fjällens bleka ljung,
Och hjertat klappar midt i söder
För norden och för nordens kung.
Liksom nu alla afstånd veko,
Hörs jublet hemifrån i dag,
Besvaradt af ett dubbelt eko
Vid Seinen, ur nordmannalag.
Ty sed från fädren nordbon gömmer,
Och för sin kung, med glädjens mod,
På festens dag sin skål han tömmer,
På farans tömmer han sitt blod.
Se Galliens jord, der häfden ristat
Så månget drag med blod uti!
Hvad den i Bernadotte har mistat
Det vunno i Carl Johan vi.
Sankt Erik och Sankt Olof båda
Åt honom sina kronor räckt,
Och glädjas nu i skyn att skåda
I tvenne folk en brödraslägt.
Det är hos oss, som solen stannar
I sommarnatten, evigt ung:
Oss gjorde fjället re’n till grannar,
Till bröder gjorde oss vår kung.
Carl Johan lefve! så det klingar
Der hemma nu från man till man:
O kärlek! spänn de lätta vingar,
Flyg hem och ropa: ”lefve han”!
En gång, när vårens vindar sjunga
Och löfven spricka ut i nord,
Kanske att kända vågor gunga
Oss åter till vår längtans jord;
Men frågar man, hvad bäst vi lärde
I söder, — — svarar gammal, ung:
”Att dubbelt skatta nordens värde
Och dubbelt värdet af vår kung.”