Chefen fru Ingeborg/Kapitel 21
| ← Officiella meddelanden |
|
Svartsjukans logik → |
DIXI ET SALVAVI —
Knappt hade Kurt lämnat henne, förrän herr Andersson åter inträdde. Liksom en förvandlingskonstnär avträder från scenen för att på några minuter anlägga en helt ny mask, så hade herr Andersson använt sig av Kurts besök för att förvandla den snopne, förbittrade, ”avdankade” tjänaren till en högtidlig, om sin tunga plikt medveten vän. Han hade fattat ett heroiskt beslut, som inte blev mindre heroiskt, därför att mannen i själ och hjärta var feg. Även den yttre masken var förändrad i heroisk riktning. Under kampen med feghet och mildare känslor hade han burrat upp sitt yviga skägg och hårkransen kring hjässan; musklerna i det eljest pussiga ansiktet stramade, ögonen glödde av en grym lust att se den hänsynslösa sanningens verkningar. Grymhet är den feges heroism. Med händerna stödda mot fru Ingeborgs skrivbord, huvudet lagt på sned, ögonen spasmodiskt blinkande började han:
Chefen! Att jag nu lämnar firman beror inte på överansträngning. Ännu några år skulle jag kunna sköta min föga krävande syssla. Men jag orkar inte se firman förfalla. På den punkten brister mina krafter. Chefen har funnit skäligt att avlägsna herr Kurt Balzar till förmån för herr de Lorche. Men sannerligen ej till förmån för firman! Uppysningsvis kan jag meddela, att jag inte är ensam om min häpnad och min harm. Dessa känslor delas av firmans övriga personal.
Han klubbade av sitt anförande med högra handens knogar. Genom att bruka vändningar som ”funnit skäligt” och ”upplysningsvis meddela” sökte han uppnå en sorts kurialstil som skulle antyda att det var den sakkunnige affärsvännen som talade. Nu kom familjevännen.
Fru Balzar! Jag talar i en död mans stad och ställe. Engång i tiden fann herr Balzar mig värdig att stå fadder vid Suzannes vagga. Jag är hennes gudfar, jag har rätt och plikt att tala.
Herr Andersson tillhörde den talrika människoart, vars själsliga utveckling ofrånkomligt kulminerar i utropet: Dixi et salvavi animam meam! Någon profetisk anda äga de inte — till skillnad från Kassandra — men återspegla som kören i ett grekiskt drama handlingen. Även då de gripas av dunkla aningar om ett tragiskt slut, hålla de sig tysta som möss. Först när det tragiska slutet synes dem oundvikligt, störta de fram, riva skägget, rulla ögon och ropa: Ett ögonblick! Sänk dolken! Jag måste rädda min själ! Den ogudaktige, som inte låter varna sig, måste dö (säger Hesekiel), men varnaren frälsar sin själ! Denna billiga frälsning tilltalar den politiske eller religiöse Pelle-Jönsen likaväl som familjelivets parasit, ”farbrodern”, ”tanten”. Dixi et salvavi! Att han talar, det hör man nog men betvivlar frälsningen. Hans själ har inte varit utsatt för någon fara. Den talande koristen gripes mindre av dramat än den stumme åskådaren.
Det är tre saker, som jag måste påpeka, innan det blir för sent, fortsatte herr Andersson, väl vetande att det redan var ”för sent”. Först och främst, fru Balzar — Suzanne är inte någon nutidsflicka. Hon har varken dansat, flirtat eller festat bort sina känslor. Hon är en återuppstånden Guds ängel från mormors dagar, mjuk och spröd, stolt och ömsint. Märk det! För det andra: det kan se ut, som om hennes känslor för fästmannen svalnat. Till och med jag har ibland låtit lura mig. Och jag har sagt: Gud ske pris! Jag har på sistone sett, att hon inte längre bär förlovningsringen. Varför? Är fästmannen henne likgiltig ? Har hon ingenting emot att låta honom gå? Misstag, fru Balzar! Jag är en enfaldig människa, men jag har tränat min iakttagelseförmåga. (Han tänkte på myrorna.) Och jag vet, jag kan med visshet säga er att det lilla hjärtat är ohjälpligt fånget. Man kan riva sönder nätet, men varje maska ska efterlämna ett blödande sår!
Kära då! avbröt fru Balzar milt och med trötthetens trista tålamod. Kära då, varför talar inte Andersson hebreiska? Jag skulle visst förstå honom bättre.
Herr Andersson krökte sina fingrar till klor, rev och burrade upp sitt skägg och sitt hår, höll sina krökta fingrar över bordet som en pianovirtuos över tangenterna. Han utbrast triumferande:
Chefen! Jag talar hebreiska. Om jag talade svenska, skulle jag inte våga fatta mina egna ord. Nej, låt oss tala hebreiska och förstå på hebreiska! Ämnar ni tillåta att Suzanne gifter sig med herr de Lorche? Eller tror ni er utan vidare kunna bryta förlovningen? Och i så fall — vad tänker ni göra med Suzanne? Har ni planerat något? Ska hon resa utomlands? Får hon följa mig till Paris? Jag ska bli en förträfflig ciceron: jag kan Bædeker utantill. Jag ska bära henne på mina händer —
När vi lyssna till ett pladder, som tyckes oss mer eller mindre förnuftslöst, händer det ibland att vi bli starkare påverkade av det svassande ordsvallet än vad vi skulle blivit av en redig och klar framställning. Ur dimman framskymta fantomer. Det händer till och med att vi i likhet med primitiva människor söka djupare betydelse i en idiots framramsade obegripligheter än i den förnuftiges ord. Han har finare känselspröt, han anar, har på känn: det är bara uttrycksförmågan som fattas honom. Ungefär så verkade herr Anderssons dunkla hänsyftningar på fru Ingeborg. Hon blev skrämd och försökte växla rädslan i vrede. Hon avbröt hans svada med ett kraftigt linjalslag i bordet.
Nu kan det vara nog, min käre Andersson. Av allt det här käringsladdret har jag bara förstått en sak: Andersson vet, eller tror sig veta någonting ofördelaktigt om herr de Lorche. Men han sjunger inte ut sin skvallerhistoria på begripligt språk. Ty han är feg. Utomordentligt tarvlig och feg. Nu vet han min åsikt om saken och om honom själv. Och inte ett ord vidare! Adjö.
Sålunda åthutad bugade herr Andersson och drog sig mot dörren. Emellertid var han alltjämt besjälad av den obetydliges okuvliga dixi-et-salvavi-patos och yttrade i det han punkterade varje sats med steg mot dörren och en bugning:
Chefen, nu går en vän från den gamla goda tiden, den siste. — Han har älskat och beundrat sin chef. — Han skall fortfara därmed till sitt sista andedrag. — Han vet att det finns makter inom oss, vilka inte ens den starkaste natur förmår kuva. — Han har tillåtit sig att tala därom. På hebreiska. — Han har inte blivit förstådd.
Slutligen, med handen på låsvredet, ödmjukt böjd som en präst inför monstransen, patetiskt viskande:
Dixi et salvavi animam meam.
Åter ensam sa fru Ingeborg högt till sig själv:
Någonting har hänt. Det är klart. Och nu begär de att jag ska ta reda på det och reda upp. Det är alltid så. Jag ska ta reda på det obehagliga och reda upp det krångliga. Annars bli de onda på mig.