Consistorii Academici i Upsala utlåtande i Teaterfrågan

←  Teaterbulletin
Consistorii Academici i Upsala utlåtande i Teaterfrågan
av August Blanche
Politisk Spaltfyllnad  →
Ur Nyare Freja, tryckt i Nyare Freja 1838, n:r 7 (30 Nov. 1838)


Consistorii Academici i Upsala utlåtande i Teaterfrågan

afgafs den 20 i sistl. månad, ehuru det först i dessa dagar hunnit hit ankomma. Detta utlåtande skulle i sanning hos oss väcka den största förvåning, om det hade utgått från en annan auktoritet; men Upsala Consistorium har sina gamla preropgativer, som hvar man vet, hvaraf de på orimlighet, så stora rimmare der än finnas, ej äro de obetydligaste. Consistorii pluralitet låter vidt och bredt förstå, hur omfångsrik dess faderliga känsla för den studerande corpsen är; hur gerna den vill gå dess önskningar till mötes; hur billig den anser dess sträfvande till ett nytt ädlare sätt för förströelser vid en Akademi, hvars tråkighet den ej tror sig kunna motsäga; hur den i anledning deraf tillstyrker, att en teater i Upsala må öppnas från den 1 December till den 1 Mars och vidare från den 1 Juni till den 1 Oktober, likväl så att både teaterpersonal och pjeser stå under Consistorii omedelbara och stränga tillsyn. Förnuftigt folk skulle tro, att det vore nog med denna inskränkning; men så tror ej Consistorium, utan tänker, som bonden, när han skakade upp jästen i drickaglaset: »det bästa ligger i botten»; ty Consistorium slutar sitt utlåtande med att fordra, såsom rättighet, »att den Akademiska styrelsen, när den så finner nödigt, må äga att, utan hinder af en redan medgifven tillåtelse, inställa de teatraliska föreställningarna och ifrån Unirversitetet aflägsna teatertruppen.»

Som barnet strider om sina tennkarlar, för att sjelf få det nöjet att bryta hufvudet af dem,. så kämpar ock Consistorium om sina ömtåliga rättigheter, för att, genom den ena enfaldiga åtgärden efter den andra, stöta dem för hufvudet: ty kan man väl tänka sig något enfaldigare, än att tro, det H. K. H. Kronprinsen, Akademiens Kaneler, skulle kunna, jemte en utfärdad nådig resolution till en teaters uppsättande i Upsala, tilldeia Consistorium den rättigheten, att, när detta så finner nödigt, utan skäl beröfva samma resolution sin gällande kraft? — Högst egna begrepp om kontraktsläran yppar dessutom Consistorium i detta sitt utlåtande. Ponera nu, att en Teaterdirektör; på grund af sitt med Akademien uppgjorda kontrakt, reser till Upsala — resan för hans trupp går till flera hundrade Riksdaler, och uppsättandet af en teater till flera tusende — ponera nu, säga vi, att han fått allt i ordning, för att få någon vinst af sina utlagda kapitaler; då kommer Consistorium, förjagar honom och hans trupp från staden, och derigenom tillskyndar honom en total undergång. — Att tänka sig möjlighaten af en Kontrahent på dessa villkor, är rent af omöjligt för andra, utom för Consistorium Academicum. — Men är det väl tänkbart, att en korporation, bestående af idel lärda män, så enfaldeliga kan fara fram? Nej, på djupet hvilar ett fint försök att kullstörta möjligheten af en teater i Upsala, för att dymedelst visa den studerande corpsen, hvars billigaste och oskyldigasle önskningar den anser för sin pligt att motarbeta, hela tyngden af sitt välde. Vi hafva af oss tillkomne bref från flera af de mest ansedde af corpsens ledamöter blifvit stärkte i denna förmodan; men man tror dock i allmänhet, liksom vi, att en hel Studentcorps hos H. K. H. Kronprinsen, Akademiens Kansler, den akademiska ungdomens höge Beskyddare och Älskling, skall gälla för mera, än ett tjog Professorer, söm nästan i allt tyckas glömma, att de uteslutande äro till för den Akademiska ungdomens skull. Detta sednare bar länge gifvit oss ämnen till reflexioner öfver »ställningar och förhållanden» inom Upsala Universitet, och vi skola ej länge dröja med att anförtro dem åt offentligheten.

För öfrigt är det ett märkvärdigt förhållande med Consistorii ledamöter. Talar man med hvar och en af dem enskilt, upptäcker man både den lärdes förnuft och den förnuftiges liberala åsigter; men bara de träda inom Consistorii väggar till sessionsbordet, är det, som om pudret från de på väggarne sittande hundraårige konterfejernas allongperuker sänkte sitt flor öfver deras sinnen.

—e.