1.
De gingo den kända vägen
I skymmande aftonstund,
Det kändes så tungt och ödsligt
Där inne i hjärtegrund.
De talades vid om honom,
Som var deras bäste vän,
Om korset och törnekronan —
Hur blödde dem hjärtat än!
2.
De talades vid i vägen
Om Mästaren, huld och god,
Om gyllene framtidshoppet,
Som sjönk i ett hav av blod.
Och solen hon sjönk allt mera,
Och aftonen led och led,
Som nyss ifrån hjärtats himmel
Dess strålande sol gått ned.
3.
Då nalkades tyst och stilla
Den Mästaren, huld och god:
Vad talen I om på vägen
Med tungt och bedrövat mod?
Och blödande hjärtan talte
För honom sin djupsta nöd,
Och solen hon sjönk i väster
I flammande purpurglöd.
4.
Bliv när, o, bliv när oss, Herre,
Ty aftonen kommen är;
Se dagen är snart förliden,
Säg, vill du ej dröja här?
Och Mästaren Jesus dröjde,
Han dröjde så gärna kvar,
Och in i de sorgsna hjärtan
Han kärlekens solsken bar.
5.
De sågo att det var Herren,
De sågo en skymt igen
Av Mästaren, den uppståndne,
Som var deras bäste vän.
Och bävande, trötta hjärtan
De fyllde av sol och sång,
Likt tynande gren, som lövas
På nytt efter vintern lång.
