Den bleka flickan
← Det friska hjertat |
|
Lätt att gråta → |
Den bleka flickan.
Jag mötte nyss en qwinna,
Det glömmer icke jag,
Jag glömmer icke henne
Och hennes bleka drag.
Hon kunde wara tjugo,
Ja, kanske nitton år,
Dess kind bar intet tecken
Mer utaf ungdomswår.
Hon hade blåa ögon,
Så djupa, saligt blå,
De woro brustna redan,
De woro det också.
O! dessa ögons saga,
Hwem hade fattat den?
Jag kände henne icke,
Hon blef lifwäl min wän.
Jag älskar frid och lycka,
Jag älskar glans och wår,
Men mycket mera älskar
Jag smärtans tysta tår.
Jag älskar friska hjertan,
Jag älskar glada drag,
Men dessa bleka kinder
Långt mera älskar jag.
Jag wet här blomstrat skönhet,
Fast den har doftat ut,
Jag wet här bodde lifwet,
Fast allting nu är slut.
Jag känner menskans öden
Af tusen lefnadsrön,
Och wet att denna flicka
War fordom underskön.
Jag wet att dessa ögon
Wäl fordom kunnat le,
Och att de endast brustit
Uti ett mägtigt we.
Men dessa röda tärnor,
Som skalkas der och le,
De kunde kanske ingen
Ens fatta sådant we.