Den blomstertid nu kommer (1819)
| ← Naturen åter träder |
|
O Gud, din himmel gråter → |
| Psalm 394 i 1819 års psalmbok av Israel Kolmodin; bearbetad av Johan Olof Wallin. På Wikipedia finns en artikel om Den blomstertid nu kommer. |
394. Den blomstertid nu kommer
Med lust och fägring stor,
Du nalkas, ljufve sommar!
Då gräs och gröda gror.
Med blid och liflig värma
Till allt, som varit dödt,
Sig solens strålar närma;
Och allt blir återfödt.
2. De fagra blomsterängar
Och åkrens ädla säd,
De rika örtesängar,
Och lundens gröna träd,
De skola oss påminna
Guds godhets rikedom:
Att vi den nåd besinna,
Som räcker året om.
5. Man hörer foglar sjunga
Med mångahanda ljud:
Skall icke då vår tunga
Lofsäga Herran Gud?
Min själ! upphöj Guds ära,
Stäm upp din glädjesång
Till den, som vill oss nära
Och fröjda på en gång.
4. Du milde Jesu Christe!
Wår glädjesol och sköld.
Ditt ljus och hägn ej briste;
Uppvärm vårt sinnes köld.
Gif kärlekseld i hjerta,
Men dämpa lustans brand;
Wänd bort all sorg och smärta
Med mild och mäktig hand.
5. Du Sarons blomster sköna!
Du lilla ilgrön dal!
Ack! värdes själen kröna
Med alla dygders tal.
Af Zion må hon fuktas
Med nådens dagg, att hon
Forskönas och befruktas
Som ros på Libanon.
6. Wälsigna årets gröda
Och vattna du vårt land.
Gif oss nödtorftig föda,
Wälsigna sjö och strand.
Af himlen drype fetma,
Bespisande vår Jord;
Och flöde nådens sötma
Till oss af lifsens Ord!
(J. Kolmodin.)