Blek är min kind, min röst är matt,
Mitt hjertas ur knappt slår,
Mitt öga skyms af dödens natt,
Min dag till ända går;
Mitt bröst är tungt, min hand är kall;
Jag ned i grafwen stiga skall
Till Fridens stgilla dal.
Ett Emaus är grafwens land —
Säll den som nalkas får,
Ledsagad utaf Jesu hand
Och i Hans sällskap går!
Ju mindre quar af lifwets lopp,
Ju mera klarhet wecklas opp
För själens sanna blick.
Ej rädes jag för grafwens stig,
Ej räds jag dödens syn.
Ett Herrans bådskap är han mig,
En engel ofwan skyn.
O, på dess skepp, från tidens swall,
Hur saligt glad jag gunga skall
På ljusets wåg till Gud! —
Och nu, farwäl! från sorg och strid,
Min själ går glad och fri;
Farwäl! hwi gråten I derwid?
Ej ewigt skiljas wi —
Till ljusets land jag återgår,
Wiss, att jag snart Er träffa får
Hos Herran Zebaoth.
― ― dt.
