Den gäckande nejlikan/Kapitel 04
| ← Folkfesten i Richmond |
|
För nödens barn i Paris → |
IV.
SIR PERCY OCH HANS MAKA.
Sir Percy tycktes icke alls ha förändrats sedan den första tiden av sitt äktenskap, då hans unga hustru bländat Londons societet med sin kvickhet och sin skönhet och då han var en av de många drabanter, som kretsade kring denna sol och bidrogo till att framhäva glansen av hennes hela personlighet, hennes infall och strålande leenden.
Endast hans närmaste vänner hade förstått, att det under hans sävliga sätt, hans blyga och tafatta fasoner, hans halvt själlösa, halvt cyniska skratt numera dolde sig en underström av varm känsla och rik lycka.
Ingen kunde undgå att märka att lady Blakeney var förälskad i sin egen make, och inom det eleganta Londons mera frivola kretsar hade detta enastående fenomen ofta ivrigt diskuterats.
— Det är då sannerligen något oerhört att en dam av värld tillber sin egen make! var det allmänna omdömet från den eleganta lilla värld, som hade sin medelpunkt i Carlton House och Ranelagh.
Inte för att sir Percy Blakeney var impopulär hos det täcka könet. Vare det långt ifrån den samvetsgranne historieskrivaren att ens antyda något dylikt. Damerna skulle ansett varje fest tråkig, där inte sir Percys kvickheter genljödo i balsalen, där hans nya sidenrock och broderade väst inte påkallade kommentarer och beundran.
Men detta var den frivola krets, vilken lady Blakeney aldrig tillhört.
Det var välbekant att hon alltid betraktat sin godmodige make såsom den mest villiga och mest naturliga skottavla för sina bitande kvickheter; alltjämt riktade hon gärna ett eller annat skott mot honom, och han var alltjämt lika redo att låta pilen utan att skada studsa tillbaka från hans orubbligt goda humörs fläckfria sköld. Men tvärtemot London-societetens alla seder och bruk syntes Marguerite numera sällan på fester eller på operan utan sin make; hon gjorde honom sällskap på alla kapplöpningar, och en kväll hade hon rentav — o fasa! — dansat gavott med honom.
Societeten förfasade och förvånade sig — försökte skriva lady Blakeneys plötsliga förälskelse på den utländska excentricitetens konto och tröstade sig slutligen med tanken att dessa dumheter, när allt kom omkring, inte kunde vara länge och att hon var en alltför intelligent kvinna och han en alltför perfekt gentleman för att låta detta abnorma sakernas tillstånd fortsätta länge.
Under tiden förklarade damerna att denna äktenskapliga kärlek var en mycket ensidig historia. Ingen kunde påstå att sir Percy visade sin makas tydliga uppmärksamhet annat än hövlig likgiltighet. Hans lättjefulla blick lyste aldrig upp, när han steg in i en balsal, och många visste med full säkerhet att lady Blakeney tillbringade många ensamma dagar i sitt vackra hem i Richmond, medan hennes herre och man avlägsnade sig med envis, om ock oridderlig regelbundenhet.
Hans närvaro vid folkfesten hade varit en allmän överraskning, ty alla trodde att han alltjämt var borta och fiskade i Skottland eller jagade i Yorkshire — var som helst utom i närheten av sin förälskade makas förklädesband. Själv tycktes han vara medveten om att han inte var väntad till denna eftersommarfest, ty när han gick sin maka och Juliette Marny tillmötes och med en bugning här och en nick där besvarade de många hälsningarna från underhavande och vänner, låg det ett avbedjande uttryck i hans vackra ansikte, och hans leende verkade påtagligt blygt.
Marguerite lät undslippa sig ett lyckligt litet skratt då hon såg honom närma sig.
— O, sir Percy, sade hon glatt, säg mig, har ni sett föreställningarna? Sannerligen är inte det här det lustigaste jag har varit med om på mången god dag. Vore det inte för min stackars lilla Juliettes suckar och rysningar, så skulle det vara en av de muntraste dagarna i mitt liv.
Hon klappade ömt Juliettes arm.
— Tvinga mig inte att blygas inför sir Percy, viskade den unga flickan, i det hon kastade skygga blickar på den elegante kavaljeren framför sig. Förgäves sökte hon därvid att i denna societetsfjärils sävliga, sprättaktigt pråliga uppenbarelse återfinna något spår av den dådkraftiga handlingens man, av den dristige våghalsen, som bortsnappat både henne och hennes älskade ur själva bödelskärran, som skulle föra dem till döden.
— Jag vet, att jag borde känna mig glad, fortfor hon med ett försök att småle, jag borde försöka glömma allt utom att jag är skyldig …
Sir Percys skratt avbröt hennes oavslutade mening.
— Besitta! Tänk, allt vad jag inte borde glömma då! sade han ljudligt. Tony här har under hela den senaste halvtimmen skrikit på iskall punsch, och jag lovade honom att ta reda på ett stånd, där man kunde få denna ädla dryck. Inom en halvtimme är hans kunglig höghet här. Jag kan försäkra er, mademoiselle Juliette, att jag alltifrån den stunden måste utstå de fördömdas kval, ty arvingen till Storbritanniens tron hittar alltid på att vara törstig, just då jag har druckit nog, vilket är Tantali kval tusendubblade, eller också är han otörstig, just då min förtorkade gom som bäst är i behov av vederkvickelse. Och i båda fallen är jag den mest beklagansvärda människa i världen.
— I båda fallen hittar ni då på att prata en massa tokerier, inföll Marguerite muntert.
— Nåja, vad annat kan väl mylady begära av mig en sådan här dåsig, varm eftermiddag?
— Kom och titta på stånden med mig! sade hon. Jag dör av längtan att få se den feta damen och den magre mannen, barnet med grisansikte, dvärgarna och jättarna. Monsieur Déroulède, tillade hon, vänd till den unge fransmannen, som stod bredvid henne, ledsaga mademoiselle Juliette till klavecin-spelarna! Jag slår vad om att hon har tröttnat på mitt sällskap.
Den lilla festklädda gruppen började nu skingra sig. Juliette och Paul Déroulède behövde ingen övertalning för att vandra iväg tillsammans arm i arm, och sir Andrew Ffoulkes var alltjämt sysselsatt med att uppvakta sin unga hustru.
Marguerite fångade sin mans blick. Ingen fanns inom hörhåll.
— Percy, sade hon.
— Ja, min vän.
— När kom du tillbaka?
— Tidigt i morse.
— For du över från Calais?
— Från Boulogne.
— Varför underrättade du mig inte förr?
— Jag kunde inte, min vän. Jag kom hem till min bostad i staden i ett avskyvärt tillstånd. Jag kunde inte visa mig för dig, förrän jag hade tvättat av mig litet av den franska smutsen. Strax därpå blev jag beordrad att infinna mig hos hans kunglig höghet. Han ville ha underrättelser om hertiginnan de Verneuil, som jag hade äran att eskortera från Frankrike. Vid den tiden jag hade talat om för honom allt vad han ville höra, var det för sent att träffa dig hemma, och då tänkte jag att jag skulle finna dig här.
Marguerite stod tyst ett ögonblick, men hon stampade otåligt i marken och fingrade nervöst på guldfransen kring sin schal. Uttrycket av glädje och strålande lycka tycktes plötsligt ha försvunnit ur hennes anlete, och ett djupt veck syntes mellan hennes ögonbryn.
Hon drog en kort, djup suck och såg åter upp på sin make.
Han stod och betraktade henne med ett godmodigt, kanske litet sarkastiskt leende, och hennes ansikte mörknade ytterligare.
— Percy! sade hon helt tvärt.
— Ja, min vän.
— Denna oro är outhärdlig. Du har nu två gånger i denna månad varit över till Frankrike och riskerat ditt liv så lättsinnigt, som om det inte numera tillhörde mig. När skall du väl sluta med dessa vansinniga äventyr och låta andra utkämpa sina egna strider och rädda sina egna liv bäst de kunna?
Hon hade talat med stigande häftighet men med en röst, som knappast höjde sig över en viskning. Även i ögonblickets upphetsning aktade hon sig väl för att prisgiva hans hemlighet.
Han svarade ej genast, men såg forskande in i hennes vackra ansikte, i vilket en hjärtslitande ängslan tydligt avspeglade sig.
Därpå vände han sig om och tittade på det ett stycke därifrån belägna, ensliga tältet, över vars framsida man nyss uppsatt ett stort plakat med orden:
»Kom och se en verklighetstrogen framställning av giljotinen!»
Utanför tältet stod en man, klädd i trasiga byxor, med en frygisk mössa på huvudet, prydd med en trikolor-kokard, slog kraftigt på en trumma och ropade med hög röst:
— Kom in och se, kom in och se! Den enda verklighetstrogna framställningen av giljotinen. Hundratals människor dödade i Paris varje dag! Kom och se! Kom och se! En levande framställning av vad som för närvarande försiggår varje timme i Paris.
Marguerite hade följt riktningen av sir Percys blick. Även hon betraktade tältet, hörde mannens entoniga, sträva rop. Hon skakades av en lätt rysning och kastade ännu en bönfallande blick på sin make.
Hans ansikte hade för ett ögonblick fått ett sällsamt spänt drag omkring munnen och den kraftiga hakan. Och hans magra hand var hårt knuten under vecken av de kostbara malines-spetsarna.
Endast ett ögonblick stelnade hela hans kraftiga gestalt till, endast ett ögonblick syntes en skymt av den dolda lidelse, som behärskade hans förtegna själ. Så vände han sig åter mot henne. Det stela draget i hans ansikte jämnades ut och med ett lätt skratt och den mest sirliga bugning tog han hennes hand, förde den till sina läppar och yttrade till svar på hennes fråga:
— Då ni, min nådiga, har upphört att vara den mest beundrade kvinnan i Europa — det vill säga, när jag vilar i min grav.