Den gäckande nejlikan/Kapitel 08
| ← En inbjudning |
|
Lady Blakeneys assemble → |
VIII.
MADEMOISELLE CANDEILLE.
Hennes härkomst var mycket låg, ty hennes mor — så påstods det — hade varit kökspiga i hertigens av Marny hus. Men Désirée hade likväl fått någon uppfostran, och ehuru hon började sin bana som garderobiär vid en av de mindre teatrarna i Paris, blev hon slutligen en av dess mest lysande stjärnor.
Hon var liten och mörk, med behagligt sätt och uppträdande och med en liten graciös figur, synnerligen smärt och smidig. Hennes låga härkomst förrådde sig sannerligen inte i hennes händer och fötter, vilka voro utsökta till formen och mycket små.
Hennes hår var mjukt och blankt, alltid opudrat och skickligt uppsatt så att det överskuggade ansiktets övre del.
Hakan var liten och rund, munnen ovanligt röd, halsen lång och smal. Men hon var inte vacker; det sade alla kvinnor. Hyn var ganska grov och mörk, ögonen voro smala och litet sneda — nej, hon var absolut inte vacker.
Och ändå tilltalade hon männen. Kanske därför att hon var så okonstlat besluten att behaga dem. Kvinnorna sade att demoiselle Candeille aldrig lämnade en man i fred, förrän hon lyckats fånga hans uppmärksamhet: under en paus mellan två danser … så lång stund, som det tog att gå över en lerig väg.
Men i fem minuter var hon fast besluten att äga en mans fulla uppmärksamhet och att vinna hans beundran. Och hon lyckades nästan alltid.
Därför hatade kvinnorna henne. Männen voro roade. Det är synnerligen angenämt att avtvingas beundran, att se sin uppmärksamhet så beslutsamt eftersökt.
Och Candeille kunde vara mycket underhållande, och som Madelon i Molières »De löjliga preciöserna» var hon alldeles oefterhärmlig.
Detta var emellertid på den gamla goda tiden, strax innan Paris greps av fullständigt vanvett, innan terrorregimen satte in och innan före detta kung Louis avrättats.
Candeille hade fått i sitt lilla äventyrslystna huvud att hon skulle vilja resa till London. Det hela var naturligtvis ett experiment. Det tröga engelska folket på andra sidan vattnet visste så litet om vad god skådespelarkonst verkligen var. Tragedi? Nåja, för all del — deras stora, grova skådespelerskor kunde kanske klara en eller två stora scener, där ett kraftigt yttre och en bärande röst kunde komma väl till pass och där utstående tänder inte märktes mitt under den dramatiska intensiteten.
Men komedi!
Ah! ça non, par exemple! Demoiselle Candeille hade träffat många engelska herrar och damer på den gamla goda tiden i Tuilerierna, men hon kunde verkligen inte föreställa sig någon av dem utförande de pikanta scenerna hos Molière eller Beaumarchais.
Demoiselle Candeille var av den uppfattningen att varenda engelskfödd individ hade mycket stora tänder. Och stora tänder lämpa sig icke för välspelade komediscener, för leenden, för mångtydigheter.
Hennes egna tänder voro mycket små och vita och mycket vassa, som en kattunges.
Ja, demoiselle Candeille tyckte att det skulle vara ytterst intressant att resa till London och visa en nation av krämare hur behagligt man kan roa sig på teatern.
Det var lätt att få utresetillstånd från Paris. Den sköna damen hade i själva verket aldrig funnit det svårt att få något, som hon riktigt önskade.
Och hon hade många vänner på högre ort. Marat levde ännu och var en stor teatervän. Tallien hörde till hennes personliga beundrare, och deputerade Dupont gjorde allt vad hon bad honom om.
Hon ville uppträda i London, på en teater vid namn Drury Lane. Hon ville spela Molière på franska i England och hade redan talat med flera av sina kolleger, som voro beredda att komma efter. De skulle giva representationer till förmån för den hungrande befolkningen i Frankrike.
Det fanns åtskilliga socialistiska klubbar i London, fullkomligt jakobinska och revolutionära till sina avsikter, och de skulle nog giva henne sitt understöd.
Hon skulle på så sätt tjäna sitt land och sina landsmän och på samma gång få se litet av världen och roa sig. Hon var utledsen på Paris.
Och hon tänkte även på Marguerite S:t Just, som en gång varit anställd vid Maison Molière och nu fångat en ofantligt rik engelsk »milor». Demoiselle Candeille hade aldrig tillhört Maison Molière; hon hade varit den ledande stjärnan vid en av de mindre — men mycket besökta — teatrarna i Paris, men hon kände sig fullt i stånd och beredd att fånga någon annan ogift »milor», som skulle överhopa henne med engelska pengar och i förbigående också skänka henne ett engelskt namn.
Sålunda bar det i väg till London.
Experimentet hade emellertid ej utfallit alltigenom lyckligt. Till att börja med erhöllo hon och hennes sällskap visserligen engagemang vid ett par av de smärre teatrarna för att spela några av de franska klassiska komedierna på originalspråket.
Men dessa blevo aldrig riktigt på modet. Oviljan mot Frankrike och allt, vad som försiggick där, var alltför utpräglad just i den societet, som demoiselle Candeille hade önskat vinna med sina talanger, för att Englands »jeunesse dorée» skulle låta sig locka att gå och se Molière spelas på franska av en fransk trupp. Och vad hennes egna landsmän i England beträffade, togo de ringa notis om henne.
En del av dessa — aristokrater och emigranter — betraktade skådespelerskan, som var god vän med alla jakobinerna i Paris, som föga bättre än »canaille». De undveko sorgfälligt att lägga märke till hennes existens och förödmjukade henne, så snart de fingo tillfälle.
Den andra delen — huvudsakligen bestående av revolutionsregeringens agenter och spioner — skulle hon med glädje ha undvikit. De hade till en början ställt ständiga krav på hennes börs, hennes talang och hennes tid; så tröttnade hon på dem och kände sig mer och mer obenägen att identifieras med ett kotteri, som var så illa sett av samma »jeunesse dorée», som Candeille var angelägen att erövra.
I sitt eget land var hon — och hade alltid varit — en god republikan, Marat hade varit den, som först förskaffat henne framgång på hennes bana genom sina kraftiga lovord om hennes talang i sin vitt spridda tidning. Och hon hade i Paris tillhört konstnärernas och skådespelarnas stora kotteri, där de voro republikaner varenda en. Men i London gick det icke för sig att beblanda sig med sansculotte-journalister och smädeskrivare, vilka hemsökte socialistklubbarna i den engelska huvudstaden och som voro upphovet och roten till alla dessa upproriska möten och förrädiska sammanslutningar, vilka förskaffade Pitt och hans ämbetsbröder så många svårigheter och så mycken oro.
Den ena efter den andra av Désirée Candeilles kamrater, manliga och kvinnliga, vilka följt henne till England, återvände snart till sitt hemland. När kriget förklarades, blevo en del av dem återsända på grund av främlingslagen.
Men Désirée hade stannat kvar.
Hennes gamla vänner i Paris hade lyckats bibringa henne insikt om, att hon ej var vidare välkommen där just nu. Sansculotte-journalisterna i England, revolutionsregeringens agenter och spioner hade vetat att hämnas på den unga aktrisen för de talrika och bitande snärtar hon låtit dem smaka. Och i dessa tider hade begreppet »ovälkommen till Frankrike» en dyster och farlig betydelse.
Candeille vågade icke återvända — åtminstone icke för närvarande.
Hon hoppades dock att med sin intriganta förmåga och sina välkända förförelsekonster kunna återerövra de jakobinska kretsarnas vänskap och vände därför ännu en gång sin blick till socialistklubbarnas filialer i England.
Men demoiselle Candeille råkade därvid sätta sig emellan två stolar — som ordspråket säger. Hennes planer blevo kända på högre ort och hennes förbindelse med de upproriska klubbarna i London dunstade snart ut. Och på så sätt kom det sig, att Désirée en vacker dag erhöll en skrivelse från kungliga civilministeriet, vari meddelades att »på grund av 33:e lagparagrafen kap. 5 av Georg III:s lag» hon, Désirée Candeille, fransk undersåte, nu bosatt i England, förständigades att på hans majestäts befallning inom sju dagar lämna Englands konungarike och att i händelse sagda Désirée Candeille vägrade att efterkomma denna befallning, skulle hon häktas, ställas inför rätta och ådömas en månads fängelse samt därefter inom bestämd tid lämna landet vid straff att eljest dömas till deportation på livstid.
Detta betydde att demoiselle Candeille hade precis sju dagars tid till att söka försona sig med sina forna vänner, vilka nu styrde Paris och Frankrike med obeveklig och ständigt blodfläckad hand. Man må ej förundra sig över, att demoiselle Candeille var utsatt för svår sömnlöshet under påföljande natt.
Hon tordes ej återvända till Frankrike — hon var befalld att lämna England! Vad skulle hon väl taga sig till?
Detta var just tre dagar före den händelserika Richmond-festen och tjugufyra timmar efter det att ex-ambassadör Chauvelin landstigit i England.
Candeille och Chauvelin träffades kort därpå i »Cercle des Jacobins Français» vid Soho Street. Och den fagra Désirée befann sig nu installerad i Richmond aftonen efter festen med den angenäma känslan av att lyckan ej alldeles hade övergivit henne.
Ett enda samtal med medborgare Chauvelin hade varit nog för att bringa den ostadiga gudinnan tillbaka till demoiselle Candeilles tjänst. Ja, än mer, den unga aktrisen såg nu framför sig intriger, dramatiska situationer, vågsamma små tillfällen till hämnd — vilket allt var som manna och honung för mademoiselle Désirée.
Hon skulle sjunga i en av Englands elegantaste salonger; det var mycket angenämt. Prinsen av Wales skulle höra och se henne! Detta öppnade ett perspektiv av underbara möjligheter.
Och allt vad hon hade att göra var att spela en roll, henne tilldelad av medborgare Chauvelin, att uppträda precis så som han föreskrev och uträtta, vad han önskade! Nåväl, det var lätt nog, eftersom den roll hon skulle spela synnerligen väl lämpade sig för hennes läggning.
Hon såg sig kritiskt i spegeln. Hennes kammarjungfru, Fanchon — ett litet franskt hittebarn, uppfiskat i ett fattigkvarter i Soho — hjälpte henne att lägga tillrätta en vilsekommen lock, som visat sig upprorisk mot kammen.
— Och nu halsbandet, mademoiselle, sade Fanchon med undertryckt hänförelse.
Det hade just nyss anlänt med ett bud — där låg det på toalettbordet i ett stort saffiansfodral, som nu stod öppet och blottade sitt bländande innehåll.
Candeille vågade knappt vidröra det, och ändock var det till henne det var sänt. Medborgare Chauvelin hade bifogat ett så lydande brev:
»Medborgarinnan Candeille behagade emottaga denna gåva från Frankrikes regering såsom erkänsla för gjorda och kommande värdefulla tjänster.»
Brevet var undertecknat med Robespierres egenhändiga underskrift och därjämte Chauvelins. Saffiansfodralet innehöll ett juvelhalsband, värt en kunglig förmögenhet.
»För gjorda och kommande värdefulla tjänster.»
Och där voro löften om ytterligare belöningar — en plats inom Comédie Françaises hänförande värld — en praktfull fest med processioner och ståt och med medborgarinnan Candeille föreställande Förnuftets gudinna — föremål för det hänförda Paris’ beundran! Och detta allt i vedergällning för utförandet av en roll — enkel och lätt — utstakad för henne av Chauvelin!
Hur underbart! Hur oförklarligt!
Candeille tog halsbandet i sina darrande händer och såg tankfullt på de ovärderliga juvelerna. Hon hade sett dem förut, för länge, länge sedan — kring halsen på hertiginnan de Marny, i vars tjänst hennes mor hade varit. Hon själv hade som barn ofta tittat på och beundrat den ståtliga damen, som föreföll som en underbar fe från en värld, helt och hållet olik den, i vilken den stackars lilla kökspigan levde.
Huru underbara äro icke lyckans växlingar! Désirée Candeille, köksans dotter, skulle nu uppträda i sin forna matmoders juveler! Hon antog att de konfiskerats, då den sista Marny — dottern Juliette — flytt från Frankrike — konfiskerats och sänts till henne, Candeille, som belöning eller som mutor!
I vilketdera fallet tog hon med glädje emot dem. Aktrisens fåfänga var tillfredsställd. Hon visste, att Juliette Marny var i England och att hon skulle träffa henne i afton hos lady Blakeney. Efter all den högdragenhet hon varit utsatt för av de i England bosatta franska aristokraterna kände hon, att hon nu skulle få njuta av en afton full av triumfer.
Intrigen fyllde henne med spänning. Hon kände inte riktigt Chauvelins syften, vad han avsåg, när han krävde hennes tjänster och lärde henne den roll han ville att hon skulle spela.
Att han hyste vittsvävande planer och syftade högt betvivlade hon icke. Den belöning hon mottagit var bevis nog.
Lilla Fanchon stod där, mållös av beundran, medan hennes matmoder alltjämt förtjust vände och vred på det ovärderliga halsbandet.
— Mademoiselle skall väl bära diamanterna i kväll? frågade hon med tydlig iver; hon skulle blivit bittert besviken att se det vackra smycket åter försvinna i det mörka marokängetuiet.
— Javisst, Fanchon! sade Candeille med en suck av tillfredsställelse. Se till att låset är riktigt säkert, min flicka.
Hon lade halsbandet kring sin välformade hals, och Fanchon knäppte låset.
Så hördes en skarp knackning på porten.
— Det är monsieur Chauvelin, som kommer och hämtar mig med bärstolen. Är jag alldeles färdig, Fanchon? frågade Désirée Candeille.
— Ja, mademoiselle, suckade den lilla kammarjungfrun, och mademoiselle är mycket vacker i kväll.
— Lady Blakeney är också mycket vacker, Fanchon, svarade aktrisen naivt, men jag undrar om hon kommer att bära något så dyrbart som Marny-diamanterna.
Åter knackade det på porten. Candeille kastade en sista belåten blick på sig själv i spegeln. Hon kunde sin roll och visste att hon var lämpligt klädd för den. Ännu en gång rörde hon förtjust med fingerspetsarna vid diamanterna kring sin hals, tog kappa och huva från Fanchon och var färdig att gå.