Den gäckande nejlikan/Kapitel 17
| ← N:o 6 |
|
Triumf → |
XVII.
DEN SVAGES STYRKA.
— Herr abbé! sade Marguerite sakta.
— Ja, mitt barn.
Den gamle mannen blickade upp från sin bönbok och fann Marguerites stora, allvarliga ögon fästade på sig med lugn och förtroendefull blick.
Hon hade, så gott hon kunde, fullbordat sin toalett, skakat och slätat ut sin halmmadrass, och nu satt hon på kanten av den med händerna hopknäppta i knät. Det var något, som alltjämt förbryllade henne, och otålig och impulsiv som hon var, hade hon betraktat abbén, medan han under de senaste fem minuterna fortsatt att helt lugnt läsa sina latinska böner, och nu kunde hon ej längre hålla tillbaka sina frågor.
— Ni sade nyss att de hade satt er att vakta över mig …
— Ja, det ha de gjort, mitt barn, det ha de gjort, svarade han med en suck, i det han slog ihop sin bok och stoppade den i fickan. Åh, de äro mycket sluga … och vi måste komma ihåg, att de ha makten. Utan tvivel, tillade den gamle mannen med sin barnafromma filosofi, utan tvivel har den gode Guden menat att de skulle ha makten, annars skulle de inte ha den, eller hur?
— Med »de» menar ni ju Frankrikes anarkister och terrorister, herr abbé. Välfärdsutskottet, som rövar och mördar, kränker kvinnor och skändar religionen. Är det inte så?
— Ack, tyvärr, mitt barn! suckade han.
— Och det är dessa »de», som ha satt er att vakta över mig? Jag måste bekänna, att jag inte förstår …
Hon skrattade alldeles ofrivilligt, ty trots den tillförsikt hon kände i sitt hjärta, var hennes hjärna alltjämt en virvel av vild ångest.
— Ni ser inte alls ut, som om ni vore en av dem.
— Det förbjude den gode Guden! Hur skulle väl jag, en Herrens ödmjuke präst, kunna sälla mig till dem, som trotsa och begabba Honom?
— Likväl är jag en republikens fånge, och ni är min fångvaktare, herr abbé.
— Ack ja! suckade han. Men jag är en svag och hjälplös gammal man. Den här cellen har varit min redan förut. Jag har delat den med François och Félicité — min systers barn, ser ni — oskyldiga lamm, som dessa onda andar vilja leda till slaktning! I går kväll kommo soldaterna in och släpade François och Félicité ut ur cellen här, där vi trots den hotande faran hade varit rätt lyckliga tillsammans. Jag kunde läsa mässan, och de kära barnen läste sina morgon- och aftonböner vid mina knän.
Han tystnade för en stund. De outgjutna tårarna i hans runda blå ögon ville nu bryta fram, och ett par av dem runno långsamt nedför hans skrynkliga kinder.
Ehuru själv kvald av ångest och sorg, kände Marguerite hela sin ädla själ fyllas av deltagande för den vänlige gubben, som var så rörande, så upphöjd och okonstlad i sin sorg.
Hon yttrade dock ingenting, och abbén fortsatte efter några sekunders tystnad sin berättelse.
— När barnen voro bortförda, släpade de er hit in, mon enfant, och lade er på den halmmadrass, på vilken Félicité brukade sova. Ni var mycket blek och såg så medtagen ut som ett Guds lamm, som anfallits av rasande vargar. Era ögon voro slutna, och barmhärtigt nog var ni medvetslös. Sedan blev jag förd till guvernören, och han sade mig, att ni en tid skulle bo i samma cell som jag och att jag skulle bevaka er natt och dag, emedan …
Den gamle tystnade åter. Vad han hade att säga var tydligen svårt att formulera i ord. Han trevade i sina fickor och drog fram en stor, röd, gul och grön ostindisk näsduk, med vilken han började torka sig i pannan, Skälvningen i hans stämma och darrningen i hans händer blevo nu mera märkbara.
— Ja, herr abbé? Emedan? frågade Marguerite milt.
— De sade, att om jag vaktade er väl, skulle Félicité och François bli frigivna, svarade gubben efter en stund, varunder han gjorde häftiga ansträngningar att behärska sin rörelse, och att, om ni lyckades undkomma, skulle både barnen och jag bli halshuggna av giljotinen.
Det blev alldeles tyst i rummet. Abbén satt orörlig och knäppte ihop sina darrande fingrar; Marguerite yttrade ej ett ord. Det dröjde några sekunder, innan hon fullt och klart fattade betydelsen av vad den gamle sagt. Hon vågade icke uttala ett enda ord, förrän hennes sinne fattat den fulla innebörden av det hela.
Det dröjde några sekunder, innan hon helt fattade alltsammans, innan hon insåg vad detta betydde icke blott för henne utan indirekt för hennes make. Dittills hade hon icke varit fullt medveten om den väldiga våg av hopp, som nära nog trots henne själv segerrikt höjt sig över hennes förra förtvivlans dunkelgrå hav. Först nu, sedan den krossats mot denna dödsbringande klippa av nästan övermänskligt djävulsk list, förstod hon vad hon hoppats och vad hon nu måste helt avstå från.
Inga riglar och inga bommar, inga befästade torn eller ointagliga fästningsverk kunde bilda ett så säkert tillslutet fängelse för Marguerite Blakeney som detta påbud, vilket moraliskt smidde fast henne i hennes cell.
— Om ni lyckades undkomma, skulle barnen och jag dagen därefter bli halshuggna …
Det betydde, att även om Percy visste, att hon var tillfångatagen, även om han kunde bana sig väg till henne, kunde han dock aldrig befria henne, ty hennes räddning skulle vara detsamma som denne gamle fromme gubbes och två oskyldiga barns död.
Det behövdes mera än själva »Den Röda Nejlikans» slughet för att lösa den gordiska knuten.
— För min egen del bryr jag mig naturligtvis föga därom, återtog den gamle. Jag har levat mitt liv. Vad gör det väl, om jag dör i morgon eller om jag lever den tid ut, som eljest skulle vara mig tillmätt? Jag är redo att gå hem, närhelst min Fader kallar mig. Men det är barnen, ser ni. Jag måste tänka på dem. François är sin mors ende son — familjens försörjare och en präktig och läraktig gosse för övrigt — och Félicité har alltid varit mycket klen. Hon är blind från födelsen, och …
— O, säg inte mer, för Guds skull, säg inte mer, stönade Marguerite i skälvande ångest. Jag förstår … och ni behöver inte vara orolig för era barn, herr abbé. Genom mig skall intet ont hända dem.
— Det blir som den gode Guden vill, svarade den gamle helt stilla.
Därefter försjönk Marguerite åter i tystnad, och gubben började fingra på sitt radband och med sin milda röst mumla »Pater Noster» och »Aven», i vilka hans barnafromma hjärta tvivelsutan fann frid och tröst.
Han förstod att den stackars kvinnan icke önskade tala, han förstod lika väl som hon den överväldigande styrka, som låg i hans hjälplösa vädjan.
Sålunda förgingo minuterna och fångvaktaren och fången hade ingenting att säga varandra. Han — den gamle prästen, som var genomträngd av de läror, åt vilka han ägnat sitt liv — han kunde bedja och underkasta sig den Allsmäktiges vilja.
Men hon var ung och full av liv och glöd, hon älskade och var älskad — och en oöverstiglig mur hade upprests mellan henne och den man, hon älskade.
En mur, byggd av svaga barnahänder — och det ena av dessa barn en blind och klen liten varelse!
Därutanför funnos luft och frihet, återförening med hennes make, ångerns och förlåtelsens sällhet, hans älskade läppars kyssar — och här höllo skälvande händer henne skild från allt detta — för François’ skull, som var familjeförsörjaren, och för Félicités skull, som var blind.
Mekaniskt reste hon sig upp och började att liksom en automat — utan liv och tankar — ställa allt på dess rätta plats igen i det lilla smutsiga, ruskiga rummet. Abbén hjälpte henne att taga ned den improviserade skärmen. Med samma blida finkänslighet, som förmått honom att bygga upp den, avstod han nu från att tala till henne; han ville icke tränga sig på hennes sorg och förtvivlan.
Efter en stund tvingade hon sig emellertid att åter tala till honom och frågade, vad han hette.
— Mitt namn är Foucquet, svarade han. Jean Baptiste Marie Foucquet, f. d. kyrkoherde i Saint Josephs, Boulognes skyddshelgons, församling.
Foucquet! Detta var således abbé Foucquet! Familjen Marnys trofaste vän och tjänare!
Marguerite såg på honom med stora, förundrade ögon.
Vilken här av minnen trängde sig icke på henne vid ljudet av hans namn!
Hennes vackra hem i Richmond, hennes lysande skara av gäster och tjänare! Livet i det fria, glada, lyckliga England — hur gränslöst avlägset det föreföll nu alltsammans! I hennes öron dröjde genljudet av en röst — en släpig, säregen, lågmäld röst och ett muntert och för hennes hjärta så oändligt kärt skratt.
— Jag tror att en liten sjöresa och litet engelsk lantluft skulle göra abbé Foucquet gott, min vän, och jag tänkte bara be honom följa med mig över kanalen …
O, vilken glad tillförsikt hade icke dessa ord uttryckt. Vilket mod! Vilken käckhet! Vilken stolthet! Och åter kände hon den milda, smekande doften från den gammalmodiga trädgården, hans lidelsefulla famntag, den tunga doften från höstrosorna och heliotroperna, som kommit henne att medvetslös sjunka i hans armar.
Och nu en trång fängelsecell och denne rörande, ömsinte lille gubbe, som med sina darrande händer och tårskymda ögon var den starkaste, skoningslösaste fångvaktare, som hennes fiender i sin grymma slughet någonsin kunde ha funnit.
Efter en stund började hon tala med honom om Juliette Marny.
Abbén visste icke, att mademoiselle de Marny lyckligt och väl kommit över till England, och han blev mycket glad åt att höra det.
Han berättade för Marguerite om Marny-juvelerna, hur han hållit dem gömda i sin lilla kyrkas krypta, tills Nationalkonventet befallt att kyrkorna skulle stängas och förelagt varje präst alternativet att antingen avsvära sin tro eller dö.
— För mig har det än så länge bara blivit fängelse, fortsatte den gamle mannen enkelt, men fängelset har gjort mig lika hjälplös som giljotinen skulle ha gjort, för den gode Gudens fiender ha plundrat kyrkan Saint Joseph och stulit juvelerna, som jag borde ha vaktat med mitt liv.
Men det beredde tydligen abbén en stor glädje att få tala om Juliette Marnys lycka. Han hade i sin lilla avlägsna landsförsamling hört berättas om »Den Röda Nejlikans» tapperhet och djärva bedrifter, och han tyckte om att tänka, att Juliette hade honom att tacka för sin räddning.
— Den gode Guden skall helt säkert löna honom och dem, som äro honom kära, tillade abbé Foucquet med den uppriktiga tro på gudomligt ingripande, som föreföll så underligt patetisk under förhandenvarande omständigheter.
Marguerite suckade, och för första gången under den fruktansvärt själsskakande kris hon så tappert genomgick kände hon lindrande tårar i ögonen. Den förfärliga nervspänningen började giva vika.
Hon gick fram till den gamle, fattade hans skrynkliga hand och föll på knä vid hans sida samt lättade sitt överfulla hjärta med en ström av tårar.