Den längtande Skärgårdsflickan
| ← Valerius, J. D. |
|
Vettenskaps-rustningen → |
DEN LÄNGTANDE SKÄRGÅRDS-FLICKAN.
(Efter en folkvisa.)
Och dagen lider,
och solen skrider,
och alla stjernor tändas upp igen;
Rättnu så stunda de ljufva tider,
då Skärgårdsflickan återfår sin vän.
Hvar qväll på stranden
i perlesanden
hon fåfängt ritade hans kära namn,
såg hän med längtan mot himlaranden,
men såg der lika tomt som i sin famn.
Hon trår och trånar;
Omsider blånar
så skönt i vesterlid en liten prick,
och långa, ensliga, tunga månar
försvinna lätt för glädjens ögonblick.
Nu blåser vinden
med fulla kinden,
en segelbåt från udden halkar ner;
För solbrun gosse jag öppnar grinden,
och önskade, men törs ej öppna mer.
I land han flyger,
med rara tyger,
och nya silkesband, och gammal tro;
Så stolt han kommer, och dock så blyger,
och stuga köper han, och sätter bo.
Om fager snärta
tog bort hans hjerta,
ty der i England finns väl englar nog —
Du Herre Gud, hvad det skulle smärta,
om jag bedrogs, men värst att han bedrog!
Åh nej, jag drömmer!
han aldrig glömmer
den han med guldring och med handslag fäst;
Kanske mig spegeln ej stort berömmer,
men vackrast är ju den som älskar mest.
Blott han förtöjes,
åt allt jag nöjes,
i brudesäng är halmen bara dun;
Det gör detsamma, om pellen höjes
för Jungmanshustrun eller Styrmansfrun.
