Den längtande Skärgårdsflickan

←  Valerius, J. D.
Nordstjernan, Witterhetsstycken och Poëmer

Den längtande Skärgårdsflickan
Vettenskaps-rustningen  →


[ 151 ]

DEN LÄNGTANDE SKÄRGÅRDS-FLICKAN.

(Efter en folkvisa.)

 Och dagen lider,
 och solen skrider,
och alla stjernor tändas upp igen;
Rättnu så stunda de ljufva tider,
då Skärgårdsflickan återfår sin vän.

 Hvar qväll på stranden
 i perlesanden
hon fåfängt ritade hans kära namn,
såg hän med längtan mot himlaranden,
men såg der lika tomt som i sin famn.

 Hon trår och trånar;
 Omsider blånar
så skönt i vesterlid en liten prick,
och långa, ensliga, tunga månar
försvinna lätt för glädjens ögonblick.
 
 Nu blåser vinden
 med fulla kinden,
en segelbåt från udden halkar ner;
För solbrun gosse jag öppnar grinden,
och önskade, men törs ej öppna mer.

[ 152 ]


 I land han flyger,
 med rara tyger,
och nya silkesband, och gammal tro;
Så stolt han kommer, och dock så blyger,
och stuga köper han, och sätter bo.

 Om fager snärta
 tog bort hans hjerta,
ty der i England finns väl englar nog —
Du Herre Gud, hvad det skulle smärta,
om jag bedrogs, men värst att han bedrog!
 
 Åh nej, jag drömmer!
 han aldrig glömmer
den han med guldring och med handslag fäst;
Kanske mig spegeln ej stort berömmer,
men vackrast är ju den som älskar mest.

 Blott han förtöjes,
 åt allt jag nöjes,
i brudesäng är halmen bara dun;
Det gör detsamma, om pellen höjes
för Jungmanshustrun eller Styrmansfrun.