←  Minne och tro
Samlade dikter
av Vitalis

Den nya Narcissus
Till Vestanvinden  →


[ 17 ]

Den nya Narcissus.

Sköna bild, som flammar i mitt hjerta,
Huru lifvar du liksom en vårvind
Upp kring mig den isade naturen!
Du är enda palmen, som mig svalkar:
Du är enda Solen som mig värmer.
Du är jag, så skön, jag af naturen
Ämnades att bli, så skön jag blifvit,
Om ej stormen brutit liljans krona
I den spädes första blomningstimma.
O hur har jag irrat! o hur sträckte
Suckande jag armarne i rymden,
Längtande att trycka mensklig skönhet
Till mitt unga, rena, varma hjerta.
Liksom Noachs dufva utur arken
Flög min längtansfulla blick kring jorden,
Att en syn af mensklig skönhet njuta,
Men för högt låg ännu syndafloden.
Trötta dufvan återförde ingen
Qvist utaf Oliven till mitt hjerta,
Ty du fanns ej i den yttre verlden.
Ack! när efter dig mitt hjerta suckat,
Då var du min suck, och när jag gråtit,
Att mig ingen älskat, ack! då låg du,
Som en morgondagg, på kindens rosor.

[ 18 ]

Nu välan! jag vill ej mer försmägta,
Då du, engel, är min famn så nära.
Jag vill kläda dig i konstens former.
Venus himmelska! dig konstnärn nalkas,
Lik Pygmalion, med varma böner,
Att du måtte lif i bilden gjuta.