Till Vestanvinden
| ← Den nya Narcissus |
|
Noli tangere → |
Till Vestanvinden.
Kom sköna engel att dig sätta
Bland blommorna vid källans rand,
Och mig ett saligt ord berätta,
Ack, om det fjerrblå Sagoland!
Behöfver ensam du ej hvila?
Sjelf soln ju tröttnat i sitt lopp?
I morgon må du åter ila,
När Eos rosenkrönt går opp.
Jag känner dig se’n förra åren:
Varmt jag dig alltid älskat har,
Ty skön du var, o son af våren,
Och skön din maka Flora var.
Jag drack, när huld du för mig trädde,
Din andedrägt som gudavin.
Skön var du; skönt du ängen klädde
I guld och blommande rubin.
Jag låg i skuggan utaf linden:
Ljuft du i gräsets vågor samm.
Du kom, du kysste mig på kinden,
Och äfven der en ros rann fram.
Hvar ton, som öfver fröjden råder,
I hjertat vaknade till sång,
Och lifvet spratt uti hvar åder
Likt yra silfverforssens språng.
Nyss vaknad på den gröna sängen
Såg Flora vänligt mot mig opp,
När jag i kapp med dig på ängen
Uppå den fria banan lopp.
Då hörde modrens fröjd jag tona
Från tusen munnar, varm och öm;
Mildt log hon i sin gröna krona,
Som barnet i sin morgondröm.
Hur ljufva stå de rosentrakter,
Der först du dagens skönhet såg!
Der sömnens vallmokrönta makter
Mildt lugna hvarje hjertats våg,
Der ljusets fader sjelf sig räddar
Trött utaf himmelsfärdens qval,
Och slumrar uppå purpurbäddar
Hos Thetis i den blåa sal.
Kom snart, när resans gräns är hunnen,
Och till en bättre vår mig bjud!
Tryck mig en stilla kyss på munnen,
Med helsning från all skönhets Gud!
Och fri, som du, skall Pysche fara
Till andeverldens ether blå.
Väl skön den gröna jord må vara:
Guds himmel är mer skön ändå.