Den röda nejlikan/Kapitel 29

←  Kap. XXVIII

Den röda nejlikan av Emma Orczy Översättare: Karin Jensen XXIX. I fällan.

Kap. XXX  →

XXIX.
I fällan.

Hon visste ej, hur länge hon sålunda burits; en välgörande svimning hade för någon tid berövat henne all förmåga att tänka och känna.

När hon åter något så när kom till sig själv, fann hon, att hon vilade med ryggen tämligen bekvämt mot en mansrock, som bretts över ett skrovligt stenblock. Månen hade åter gått bakom moln, och mörkret föreföll än tjockare än förut. Havet mullrade ett par hundra fot nedanför henne, och hur hon än blickade sig omkring, kunde hon ej mera upptäcka det matta röda ljusskenet.

Men att hon var framme vid sin vandrings mål, kunde hon förstå av det faktum, att hon hörde hastiga frågor och svar växlas i viskande ton alldeles i hennes närhet.

— Det sitter fyra män därinne, medborgare, de hållas fram­för elden och tyckas vänta lugnt.

— Vad lider tiden?

— Klockan är snart två.

— Floden?

— Den kommer in allt vad den hinner.

— Skonerten?

— Tydligen en engelsman; den ligger omkring tre kilo­meter ute till havs. Men jullen kunna vi inte se.

— Ha karlarna dolt sig?

— Ja, medborgare. De röra sig inte ur fläcken, förrän den långe engelsmannen kommer, men då störta de fram och kringränna honom.

— Bra. Och fruntimret?

— Hon är visst fortfarande sanslös. Hon ligger for resten tätt bakom er, medborgare.

— Och juden?

— Han har munnen förbunden och armar och ben hop­bundna. Den säger aldrig kvitt.

— Gott. Ha ert gevär i ordning, för den händelse det skulle behövas. Håll er nu i omedelbar närhet av stugan, så ska jag ta vård om fruntimret.

Desgas lydde tydligen, ty Marguerite hörde honom hasa sig i väg utför klippsluttningen, och därpå kände hon, hur båda hen­nes händer omfattades av ett par mycket varma och hårda dylika, som höllo henne så fast som i ett skruvstäd.

— Innan den där halsduken avlägsnas från er vackra mun, min förtjusande unga dam, viskade Chauvelin tätt invid hennes öra, anser jag det riktigast att säga er några varnande ord. Vad som förskaffat mig äran att följas över Kanalen av en så intagande reskamrat, kan jag naturligtvis ej avgöra, men om jag ej alltför mycket misstager mig, så ligger det i denna färd med dess för er ovanligt strapatserande omständigheter knappast någon direkt hyllningsgärd åt min person. Och jag tror, att jag med fullt skäl kan antaga, att det första ljud, som skulle bana sig fram över era vackra läppar, sedan den generande halsduken blivit borttagen, skulle vara av den art, att det skrämde undan det ädla villebråd, som jag nu en längre tid legat på lur efter.

Han gjorde ett ögonblicks uppehåll, medan det hårda greppet kring hennes handleder tycktes bli allt fastare. Därefter återtog han i samma brådskande, lågt viskande ton:

— Om jag inte alltför mycket misstager mig, så väntar nere i den där lilla stugan er bror Armand S:t Just tillika med för­rädaren de Tournay och två andra, för er obekanta män, på att deras räddare skall infinna sig. Denna hemlighetsfulla person­lighet, vars identitet så länge satt myror i huvudet på vårt väl­färdsutskott, behagar uppträda under namnet Röda nejlikan, och hans incognito är numera ej så fullständigt, som han föreställer sig. Om ni ger till ett rop, om här uppstår ett handgemäng och skott avfyras, är det mer än troligt, att samma långa ben, som fört Hans röda Gåtfullhet hit, lika hastigt komma att förpassa honom till någon säkrare ort. Det ändamål, för vars skull jag rest åtskilliga hundra lieues, kommer då att förbli ouppfyllt. Å andra sidan beror det endast på er själv, att er bror Armand får tillåtelse att tillsammans med er bege sig oantastad till England eller till vilken plats han behagar.

Marguerite var fortfarande ur stånd att frambringa ett ljud, men Chauvelin lutade sig fram och fixerade hennes ansikte i mörkret. Kanske även hennes hand uttryckte något svar på hans senaste antydan, ty han återtog efter en liten paus:

— Vad jag önskar ni skall göra för att köpa Armands frihet är någonting i högsta grad enkelt, min förtjusande unga dam.

— Vari består det? tycktes Marguerites hand fråga.

— Ni bara stannar kvar här på platsen utan att ge ljud ifrån er, tills jag ger er lov att tala. Och jag tror nog ni finner rådligast att lyda, tillade han med ett torrt skratt, som isade Mar­guerite in i märg och ben. — Ty jag säger er på förhand, att om ni skriker — nej, om ni bara så mycket som knyster eller försöker flytta er härifrån, så skola mina karlar — jag har trettio stycken med mig här — gripa er bror, de Tournay och deras båda vänner och på mina order skjuta ned dem på fläcken här mitt för era ögon.

Marguerite lyssnade med växande skräck till sin oförsonlige fiendes tal. Halvt bedövad av den fysiska smärtan hade hon dock tillräckligt klar tankeverksamhet för att fatta den förfärande inne­börden av detta »antingen — eller», som han ännu en gång ställde framför henne; ett »antingen — eller», tusen gånger mera fasaväckande än det alternativ, som han förelagt henne den ödesdigra balaftonen i London.

Denna gång betydde det, att hon antingen skulle förhålla sig stilla och låta den man, som hon höll av och dyrkade med för henne helt och hållet nya känslor, omedvetet gå döden till mötes, eller ock genom att ge honom ett varningens ord, som dock måhända bleve gagnlöst, faktiskt uttala signalen till hennes brors och ytterligare trenne andra mäns död...

Hon kunde ej se Chauvelin, men hon tyckte sig nästan känna den vassa glimten ur de skoningslösa grå ögonen, och hans brådskande framviskade ord nådde hennes öra som en kall fläkt, som dödade hennes sista spirande förhoppningar.

— Min ädla och högt skattade väninna, fortfor han i älsk­värt övertalande ton, ni kan inte gärna hysa intresse för någon annan än S:t Just, er köttslige bror, och allt vad ni behöver göra för att rädda honom är att lugnt och tyst stanna kvar där ni är. Mitt folk har order att behandla honom så skonsamt som möjligt. Vad denna mystiska Röda nejlika angår — vad är han för er?... För resten står han inte till att rädda. Och nu, låt mig befria er från det obehagliga munlås, som så länge generat era vackra läppar. Jag önskar, att ni må känna er fullt fri och obesvärad, när ni nu gör ert slutliga val.

Chauvelin lät handling följa på orden och avlägsnade med några snabba handgrepp halsduken.

Marguerite varken ropade eller grät. Hon var i denna stund så fysiskt utmattad, att hon nätt och jämt förmådde hålla sig upp­rätt och tvinga sig själv att tänka. Men allting försvann i ett oredigt, virvlande töcken.

Minuterna svunno hän — i denna hemska dödsstillhet för­mådde hon ej avgöra, vad tiden led... Hon hörde ingenting, hon såg ingenting, hon kände ej längre den friska, saltmättade hafsluftens fläktar, hon uppfattade ej mera dyningens melankoliska sorl, det spröda rasslet av tillbakarullande kiselstenar. Allt mer och mer overklig föreföll henne hela situationen...

Var det väl möjligt, att hon, den firade baldrottningen Mar­guerite Blakeney, satt här mitt i natten bland dessa öde strand­klippor, sida vid sida med sin bittraste dödsfiende... Och var det möjligt, att någonstädes i närheten, kanske ej mera an några hundra alnar från henne, vandrade den man, vars namn hon bar, som hon fordom misskännt och föraktat, men som numera blivit henne oändligen dyrbar, ehuru det aldrig skulle förunnas henne att få visa honom det...

Ett par gånger steg lusten att ropa högt och hejdlöst upp i hennes strupe... Men följderna?... Hon skulle se sin bror och tre andra män bli skjutna inför hennes egna ögon... Bland dem lilla Suzannes åldrige far... Nej, det var för ohyggligt...

Natten led emot sitt slut, men dagen hade ännu icke bräckt. Havet mullrade och sorlade som förut, och höstvinden ven me­lankoliskt genom strandhavrens tuvor. Hed och klippor lågo för­sänkta i dödstystnad.

Plötsligt hördes på ganska nära håll en munter, malmfull röst, som stämde upp den engelska folksången:

»God save the King!»