Den vansinnige
| ← Modren Svea |
|
Till Apollos ungtuppar → |
Den vansinnige.
(Han har en halmkrans på hufvudet).
Hvad gnistrande smärta,
Oppi min hjerna,
Neri mitt hjerta! —
Nej, i min hjerna
Är det, det spjerna,
Är det, det brusar,
Är det, det susar,
Är det, det gnyr.
Håll styr! Håll styr!
Det är ett omenskligt buller. Tyst! jag vill se åt, hvad som förehas i mitt hufvud. Torka först dammet af pannans fönsterglas! — Usch! hvilken ryslig dans! Bli inte rädd, söta själ! Det är ju inte annat än goda väsenden, ljusets barn, idel smådjeflar. En riktig Babylonisk förbistring: Platsch klatsch! säger den ene; Bim bommeli bom! säger den andre; Uff! säger den tredje; Pipitraxlomian! säger den femtiondesjette. Da capo! — Håll styr, håll styr! säger jag er. Aj! ett stjernfall oppifrån hufvudet neri bröstet. I mitt hjerta — ja, det är ett instrument, som har sin egen skala. Strängarne äro snodda af Cerberi murrhår. Tycker du de skorra, så betänk, det är satan, som spelar på dem, och att han förglömt klippa naglarna. Beständigt spelar han den der fördömda psalmen om keruben med det flammande svärdet vid paradisets port. Ack, ack! Ty värr, ty värr
Började jag i fjol
Bekika den höga sol
Genom ett svärtadt glas;
Då gick min lycka i kras:
Ty solen såg blodröd, blodröd ut.
Hon gör det ännu! När vill det ta slut?
Det der svarta glaset var egentligen min egen fantasi. Han som skulle bli min svärfar, hjelpte mig att svärta det. — Tirlirili! Efter jag är en siska och sitter i bur, vill jag sjunga:
Kom du så hastigt?
Himmelska flicka!
Hörde din siskas
Lockning på stunden?
Sätter emellan
De rosiga läppar
En sockerbit,
Bjuder din siska,
Hacka och suga:
Sug du min siska,
Så mycket du vill! — —?
Ej uppå sockret,
Nej på de mogna,
De retande drufvor,
Som glöda omkring det,
Suga jag vill!
Saligt släcka
Min brännande törst,
För att evigt törsta!
Kra kra! De drufvorna växa inte i er vingård, min herre! — Pah! Kraxar du, korparnas ålderman, för det jag ej har någon guldring, att sätta din dotter, den ädla perlan, uti? — Hm! Jag är rik, som Cræsus. Har inte Plutus skickat mig ett bref med ett mynttecken, som heter hoppet, uti? Har jag inte ett slott i luften, så högt opp, att man derifrån kan höra suset af englarnes vexelkyssar, ett slott med tinnar af gullpapper och flöjlar af krusflor? Springa inte deruti — tripp, tripp — opp och ner vaxdockor med grönskande fötter och förbindligt hviftande ekorresvansar, och bjuda omkring diamantfrukter i rubinkorgar och läspa så sött, så ljufligt: “Behagas det, behagas det?“ — Ack, ett adagio! — Det är hon, som kuttrar:
Och fader och moder, de bodde under ö;
De sålde mig bort för liten beta bröd.
Gud tröste den, som skall till det hedniska landet,
att förstöras.
Se! nu sätter sig känslans essentia quinta, som en silfverdroppe, i ögonen och hviskar tittut! Gråt inte, söta flicka! Din far är ingen aborre; han nappar lika litet på kroken efter, som före regnet. Nog blir du drottning ändå; ty jag är konung i Arkadien. Se på min krona och fatta mod! Vet du, hvar Arkadien ligger? Det ligger i tredje himlen, och tredje himlen ligger i luften. — Ditopp — hör på mitt förslag! ty en flägt af förnuftets vind har flugit vilse och råkat in i min kajuta — ditopp skola vi bägge, du och jag, klättra på en stege, som är förfärdigad af det der mynttecknet och heter hoppets stege. Men sakta, sakta måste vi stiga och ta nätta fjät; ty stegen är gjord af spindeltrådar, och om något går sönder — ser du — så — falla vi — hu! hu! — oåterkalleligt ned i Gajas evigt gäspande, korpsvarta, iskalla, ulfhungriga gap, grafven. Stick inte näbben under vingen, min dufva! Dödens vaggvisa är ändå den skönaste af alla visor. En kraftig poesi! — ja — den låter så här:
Vyss, vyss!
Vyss, vyss!
Vyss, vyss!
och vyssandet varar i allan evighet. — Der nere komma äfvenledes våra boningar att ligga helt nära hvarann. Det värsta är, att dörrarne äro tillbommade, så att vi ej slippa ut för att råkas. Men maskarne, som äta frukost af dig och aftonvard af mig, de kunna väl bli brefbärare oss emellan. Hejsan och hoppsan! Det der lustiga tillståndet varar en hel tid bortåt, några millioner år, men inte längre. Se’n, ja se’n
Blåser Jehova
I domsbasunen,
Och ljudet far,
Som ett stingande spjut
In i verldarnas öron.
Tiden, den gamle
Med utnötta skor,
Och evigheten
Med mossiga kinder,
Hålla sitt bröllop.
Det blir grannt, må du tro. Små beställsamma englar flyga omkring och tutta på än det ena klotet, än det andra till lampetter i brudkammarn, så att allt, allt förbrännes, utom du och jag; ty
Vi bägge, vi låna
Af fantasien,
Guds egen amma,
Ett par Lunkentus-ben
Ett par Lunkentus-stöflar,
Och bortlunka se’n
För tusan böflar.
Kors, kors! det är sannt, men det hade jag så när glömt[1] ― ― ― ― ― ― ― ― ― ― ― ― ― ―
- ↑ I en afskrift, som Palmær gjort, förmodligen omtryckning, har han stannat vid detta ord och tillagt: »Ett stycke återstår, som ej lönar mödan att afskrifva. Poemet var först infördt i Atterboms poetiska kalender, sedan i fru Carléns mans ‘Familjebok, Läsning för hvar dag i året‘. Sidd. 814—817.» I öfverensstämmelse härmed hafva vi utelemnat slutet af »Den vansinnige».