Den verklige Robinson Crusoe's lefverne och äfventyr/4
| ← 3. Anfall af sjöröfvare. |
|
5. Sökande efter sött vatten, och jagt på lejon. → |
4.
Robinson i fångenskap.
Min nya patron eller herre hade tagit mig med sig hem; jag hoppades nu, att han också skulle taga mig med, då han ånyo gick till segels, hvarpå han, förr eller sednare skulle blifva uppfångad af ett Spanskt eller Portugisiskt krigsskepp, och jag på sådant sätt återfå min frihet. Men detta hopp förgick snart, ty då han ånyo drog ut på sjöröfveri, lemnade han mig qvar i land, för att sköta om hans lilla trägård, eller förrätta de vanliga slafarbetena, och sedan han återkommit från sitt ströftåg, blef jag befalld ligga ombord på fartyget, för att bevaka det.
Jag tänkte nu icke på någonting annat än flykt och funderade på något medel att verkställa min plan; men jag fann icke ett enda, som hade minsta sannolikhet för sig att lyckas; ty det fanns ingen menniska omkring mig, till hvilken jag kunde förtro mig, hvarken någon kamrat i mitt slafveri, eller någon Engelsman, Irländare eller Skotte. Ehuru jag under tvenne år närde denna sköna dröm, visade sig likväl ingen utsigt att kunna förverkliga den.
Emot slutet af denna tidpunkt inträffade en besynnerlig omständighet, som ånyo uppfriskande min gamla plan, att göra något försök till min befrielse. Min husbonde hade icke på lång tid utrustat sitt fartyg, och det, som jag fick veta, af brist på pengar. Af gammal vana brukade han två till tre gånger i veckan, ibland också oftare, när vädret var vackert, sätta sig i den till fartyget hörande pinassen, för att fiska på redden. Jag och en mycket ung Morisco åtföljde honom då för att ro.
Vi sökte alltid roa honom på bästa sätt och jag visade flera prof på min skicklighet att meta, hvilket också hade till följd, att han ofta utsände mig i sällskap med en Mohr, som var hans slägting, samt nyssnämnde Morisco, för att skaffa honom en god fiskrätt.
En morgon, då vi under en fullkomlig vindstilla åter voro ute på fiske, uppstod på en gång en så tjock dimma, att vi förlorade stranden ur sigte, ehuru vi knappt voro en halftimmas väg ifrån den.
Roende på måfå, arbetade vi hela dagen, ja, till och med hela följande natten. I gryningen märkte vi, att i stället att närma oss kusten, vi hade aflägsnat oss från densamma, och att vi behöfde minst två timmar för att komma tillbaka. Slutligen uppnådde vi stranden, men icke utan stor möda och vi voro alldeles maktlösa af hunger.
Denna händelse väckte min husbondes uppmärksamhet, och han beslöt vara försigtigare i framtiden. Som slupen till vårt af honom tagna Engelska fartyg stod till hans disposition, föresatte han sig, att icke mera fara ut på fiske, utan att begagna den, samt taga med sig en kompass och något munförråd.
Han befallde derföre timmermannen på sitt fartyg, att i midten af den omnämnda slupen uppföra en salong och lemna så stor plats i aktern, att man der kunde sköta rodret och skoten, samt i förn för två man att passa på seglen. Slupen innehöll för öfrigt endast sofrum för patronen och ett par slafvar, ett matbord och några kistor, till förvarande af likörflaskor, men synnerligast bröd, ris och kaffe.
I denna båt foro vi nu ofta ut på fiske, och som jag, efter hvad jag förut nämnt, var mycket hemma deri, tog han mig alltid med sig.
Nu hade han en dag beslutet, att tillika med två till tre utmärktare Mohrer företaga en lustfärd på slupen. I denna afsigt lät han göra stora förberedelser och skickade bland annat aftonen förut en stor myckenhet lifsmedel om bord. Dessutom befallde han mig, att hålla i beredskap tre bössor tillika med krut och kulor, hvilket allt fanns om bord på hans skepp, emedan han utom fisket äfven ämnade roa sig med jagt.
Jag utförde på det punktligaste alla hans befallningar och väntade följande morgon på honom i slupen, som var väl fejad och utstyrd med svajande vimplar, till ett festligt emottagande af hans gäster. Slutligen kom min husbonde alldeles ensam om bord och sade mig att hans gäster, i anseende till flera oförutsedda hinder, uppskjutit lustfärden till dagen derpå.
Härpå befallde han mig, att som vanligt i sällskap med en mohr och den unga gossen fara ut på fiske, emedan hans vänner skulle äta qvällsvard hos honom. Derjemte blef jag tillsagd, att genast återvända, så snart jag gjort en god fångst.
Jag gjorde mig i ordning, att åtlyda hans befallningar, men på en gång vaknade alla mina tankar på flykt, ty jag stod nu på punkten, att kunna förfoga öfver ett litet fartyg. Knappt hade derföre min husbonde aflägsnat sig förr än jag började förse mig med förråder till en resa, i stället till för en fiskfångst, ehuru jag hvarken visste eller ens öfverlade, hvilken väg jag skulle taga, då hvar och en syntes mig god nog, för att komma från detta ställe.
Framför allt sökte jag en förevändning, att förmå mohren skaffa några lifsmedel om bord. Jag sade derföre till honom, att vi icke vågade äta af vår husbondes bröd. Han fann detta icke vara mer än billigt, och hemtade en korg full med skeppsskorpor samt trenne småfat med friskt vatten.
Jag visste hvar min husbonde hade ställt sina likörlådor, hvilka, att dömma efter arbetet, troligen blifvit tagna från engelsmännen. Under det mohren var på stranden, tog jag fram flaskorna, och har dem om bord på slupen, liksom de förut blifvit ditställda för vår husbondes räkning. Utomdess ditförde jag äfven en stor kaka vax af vid pass tre punds vigt, tillika med en bundt merling, en bila, en såg och en hammare, hvilket allt sedermera kom väl till pass, i synnerhet vaxet, för att deraf förfärdiga ljus; derefter försökte jag lura mohren på ännu ett annat sätt, hvilket lyckades mig. Han hette Ismael, hvaraf mohrerna sedan hade gjort Muly eller Moley och så kallade jag honom äfven. “Hör på, Moley“, sade jag till honom, “vår husbondes bössor äro om bord på slupen; kunde du inte också skaffa hit något bly och jagtkrut, så att vi fingo skjuta oss några Alcamies (en fogel, som har mycken likhet med våra vindspolar); ty jag vet, att han har allt krut förvaradt om bord på skeppet.“ — “Å ja, hvarför inte“, svarade han, “jag skall hemta hit det“.
Han medförde alltså en stor skinnpung, som innehöll mer än halftannat skålpund krut, och en annan full med hagel och kulor, som vägde ungefär sex skålpund. Båda två bar han ner i slupen. Under tiden hade jag upptäckt något krut, som fanns i min husbondes kajuta, med hvilket jag fyllde en stor flaska.
På sådant sätt försedda med det nödvändigaste, lemnade vi hamnen, för att börja vårt fiske. Garnisonen i fästet, som låg vid inloppet, kände oss och lät oss derföre obehindradt passera. Sedan vi tillryggalagt en mil, togo vi in seglen och satte oss ned för att fiska.
Vi hade nord-nordost vind, hvilket icke var efter min önskan, ty hade det blåst från söder, skulle jag varit säker att landa vid Spanska kusten, eller åtminstone uppnå bugten vid Cadix; men jag hade fast beslutit, att fly med hvad vind som helst och lemna det öfriga i ödets hand.
Länge fiskade vi förgäfves, och om det äfven nappade för mig, brydde jag mig likväl inte om att dra upp fisken. Vi ha ingen lycka i dag, sade jag till mohren, och bli säkert inte välkomna hos vår husbonde; vi måste derföre ge oss längre ut.
Som han icke hyste minsta misstanke, gick han gerna in derpå och hissade seglen, emedan han stod i förn. Jag stod deremot vid rodret och styrde ännu en mil längre ut; derefter vände jag åt sidan, liksom jag åter velat börja fisket, och under det den unge gossen satt vid rodret, gick jag fram i förn till mohren, låtsade som jag ville taga upp någonting bakom honom, fattade honom plötsligt om benen och störtade honom hufvudstupa i hafvet. Men han var hastigt uppe igen, ty han sam som ett stycke kork, ropade mig, bad mig innerligt att jag åter skulle taga honom om bord, och svor, att han vore färdig att följa med mig till verldens ända.
Som han med en oerhörd styrka sam efter slupen, och vinden var svag, skulle han snart ha uppnått mig. Jag gick derföre in i kajutan, tog en af bössorna, lade an på honom, och ropade: Jag har inte gjort er något ondt, och tänker inte heller göra det, såvida ni afstár från ert uppsåt. Ni är nog stark simmare, för att uppnå stranden: hafvet är lugnt, skynda, att bege er i land och jag skall låta er obehindradt simma i land; men nalkas ni slupen, jagar jag en kula genom ert hufvud, ty jag har fast beslutit, att återvinna min frihet. Nu vände han om, och sam mot kusten. Jag tviflar icke på, att han, utan synnerlig möda uppnådde den; ty han var en utmärkt simmare.
Sedan han aflägsnat sig, vände jag mig till gossen, som hette Xury, och sade till honom: “i fall du lofvar att vara mig trogen, vill jag göra dig till en dugtig karl; lägger du deremot inte genast handen öfver ditt ansigte, till tecken, att du menar redligt med mig (detta betyder nemligen att svärja vid profeten Muhamed och sin faders skägg), så tvingas jag, att kasta äfven dig i hafvet.“ Han svor härpå, att vara mig trogen och följa mig öfverallt.
Så länge jag ännu hade mohren i sigte, styrde jag rätt fram, i det jag föredrog att segla bidevind, på det man skulle tro oss taga vår kosa åt Gibraltars sund, som äfven i sjelfva verket var troligast. Huru skulle man kunnat förmoda oss styra sydvarts mot en i sanning barbarisk kust, der vi heller icke kunde landstiga, utan att bli uppätna af vilda djur eller ännu obarmhertigare vilda menniskor.
Så snart det blifvit mörkt, ändrade jag kosa och styrde åt sydost, hållande mig något mer i ost, för att icke aflägsna mig från kusten; och som jag hade god vind och hafvet var lugnt, seglade jag så raskt, att jag vid pass kl. tre eftermiddagen derpå, då jag först upptäckte land, måste befinna mig åtminstone 150[1] mil söder om Salé, långt utom kejsarens af Marocco stater, ja, till och med utom hvarje annan furstes på denna landsträcka, ty vi sågo icke till någon menniska.
Min fruktan för mohrerna var emellertid så stor, och ångesten, att falla i deras händer, så förskräcklig, att jag hvarken kunde besluta mig till att segla långsammare, eller gå i land, eller kasta ankar. Vinden fortfor att vara god, och jag fortsatte derföre min segling under hela fem dagar; då vinden likväl kastade om åt söder, besinnade jag, att om man också skickat ut ett fartyg att förfölja oss, det nu likvisst vore tvunget att vända om. Jag vågade derföre landa och lade mig för ankar vid mynningen af en liten flod. Huru den hette, under hvilken bredd, i hvilken trakt, hos hvilken nation jag befann mig, kan jag icke säga. Jag såg ingen mensklig varelse och önskade icke heller se någon.
- ↑ Engelska, hvaraf ungefär 6 på en svensk räknas öfverallt i denna bok.