Det Achäiska och det Atoliska förbundet till Romarnes inblandning i Greklands angelägenheter
5. Det Achäiska och det Ätoliska förbundet till Romarnes inblandning i Greklands angelägenheter.
Athen, Sparta och Thebe hafva fallit; två dittills nästan okända folk, Achäer och Ätoler framträda på den tomma skådeplatsen. De achäiska städerna, hvilka till följd af Korinths gynsammare läge för den handel, som idkades vid dess vik, hvarken kunnat förvärfva sig rikedom eller magt, bildade redan tidigt ett förbund, men deltogo aldrig i Greklands stora angelägenheter utom vid Chäroneia. Makedonierna straffade dem derför. Demetrios, Kassander och Antigonos Gonnatas höllo besättning i några af dem och öfverlemnade de öfriga åt tyranner; »det är ifrån denne Antigonos», säger Polybios, »som alla Greklands tyranner hafva kommit.» Omkring år 280 begagnade sig Achäerna af Makedoniens olyckor för att göra sig frie och omgestalta sitt förbund. »De förste städerna, som förenade sig, voro Dyme, Paträ, Tritäa och Pharä. Fem år derefter inträdde Ägion i förbundet, sedan det förjagat sin makedoniska besättning. Derefter röjde Bura sin tyrann ur vägen; Keryneias’ afstod frivilligt ifrån sin magt. Leontion, Ägeira och Pellene fullbordade föreningen af hela Achaia. Men detta förbund var ännu mycket svagt, då Aratos lät den mägtiga staden Sikyon inträda deruti.» (Polybios.)
Aratos’ fader, en framstående medborgare i Sikyon, hade blifvit dödad af tyrannen i denna stad. Med möda räddad, hade Aratos vid blott 7 års ålder blifvit förd till Argos, hvarest hans faders vänner mottogo honom. Han tillbragte derstädes 13 år, röjde föga sinne för filosofi, men mycket flitig uti gymnasierna, utmärkte han sig i kroppsöfningar. Han hade kroppsformer som en athlet. Men denne athlet var äfven klok och rådig, älskade i statskonst liksom i krig bakhåll och öfverraskningar, var en tapper soldat, om än medelmåttig såsom fältherre, och en god medborgare, ty han uppoffrade sitt lif för sitt land och tjente det nitiskt, oaktadt han af brist på förutseende förberedde dess undertryckande.
Det af Aratos från tyrannen Nikokles befriade Sikyon hade behof af bundsförvandter, ty konungen af Makedonien, hvilken redan var herre öfver Athen och Korinth, hade äfven ett godt öga till denna stad. Aratos gjorde den till medlem af det achäiska förbundet. Detta hvilade på rättvisa grunder. Dess angelägenheter afgjordes på allmänna sammankomster, i hvilka alla medborgare, som hade fylt 30 år, voro berättigade att deltaga. Men då omröstningen skedde efter stad och ej efter person, så kunde ej den ena staden undertrycka den andra. Den högste embetsmannen kallades strateg, valdes årligen och hade vid sin sida ett ständigt råd af tio eller tolf så kallade demiurger. Alla förbundets medlemmar hade samma lagar, samma mynt (bild 176), mått och vigt, samme embetsmän. Det var den första verkliga förbundsstat, som Grekland hade att uppvisa; ty Athen, Sparta och Thebe, hvilka hvart efter annat omkring sig förenat en stor del af de helleniska städerna, hade mer behandlat dem som underlydande än som bundsförvandter. Det achäiska förbundet kunde sålunda blifva Greklands räddning; om det utvidgade sig, om det omfattade alla städerna på Peloponnesos och i det mellersta Grekland, så skulle de grekiske staterna, förenade liksom i en enda knippa, ej så lätt kunna krossas. Detta var det mål, Aratos föresatte sig. Men Aratos hade mycket att göra för att lyckas: att förjaga tyrannerna, att tillbakahålla Makedonien, hvilket nu åter blifvit äregirigt och starkt, och slutligen att förmå de plundringslystne Ätolerna att lefva i fred med det achäiska förbundet. I den första punkten lyckades han i det närmaste. Tyrannerna förjagades ifrån Argos, Megalopolis, Hermione och Phlius; Megara, Trözen och Epidauros ingingo i förbundet. Han lyckades likaledes i den andra: han öfverraskade Akrokorinth, återgaf Korinth nycklarne till dess borg (243), hvilka de ej innehaft alltsedan Philips tid, och förmådde Athen att förjaga sin makedoniska besättning. Men det återstod två klippor, mot hvilka hans plan strandade: Ätolerna och Sparta.
Ätolerna hade sinsemellan bildat ett förbund, som nästan liknade det achäiska. Deras olika folkstammar eller städer hade en allmän sammankomst, hvilken under namn af Penätolikon årligen vid höstdagjemningen sammanträdde i Thermon, afgjorde krig och fred samt tillsatte embetsmän. Utom denna årliga sammankomst fans ett ständigt råd af apokleter eller ombud, hvilket liknade demiurgernas i Achaia, men var talrikare. Äfven Ätolernas förnämste embetsmän kallades strateg och förde befälet öfver stridskrafterna. Det ätoliska förbundet upptog äfven mycket aflägsna städer och lemnade dem säkerligen en stor handlingsfrihet; de närmare vilkoren känner man likväl ej.
De båda förbunden kunde olyckligtvis ej komma öfverens. Lika mycket som det achäiska under ledning af en vis man och en styrelse, som gaf de rike det största inflytandet, var hofsamt och fredsälskande, lika bullersamt och krigiskt var det andra. Ätolerna hade bibehållit de råa seder och den vana vid plundringståg, hvilka uti det öfriga Grekland hade upphört sedan århundraden. År 246 hade de anfallit Böotierna, och Aratos gick desse till hjelp, men kom för sent: Böotierna hade blifvit besegrade vid Chäroneia. »Nedslagne genom detta nederlag», säger Polybios, »vågade de ej mer från denna tid företaga någonting för att återvinna sin förra magt eller på offentlig uppmaning förena sig med de öfrige Grekerna, hvad man än föreslog dem. De tänkte blott på att äta och dricka, och detta gjorde de med sådan omåttlighet, att de förlorade både mod och styrka.» Denna Böotiernas förnedring öfverlemnade det mellersta Grekland åt Ätolerna.
I Sparta hade Lykurgos’ författning på lång tid ej varit mer än ett minne. I stället för den likhet i egendom Lykurgos infört, hade man nu derstädes ett fåtal rika och en mängd fattiga, hvilka fattigdomen till och med beröfvat medborgartiteln. Af de 700 Spartiater, som ännu funnos qvar, egde knappast 100 någon jordegendom. Sparta var sålunda ej längre Sparta, utan en veklig, lättjefull och förderfvad stad med en förhatlig blandning af öfverdrifven rikedom och det yttersta armod. Detta olyckliga förhållande gjorde ett lifligt intryck på den unge Agis IV, hvilken år 244 blef konung vid 20 års ålder. Han beslöt att reformera Sparta och ansåg, att det bästa sättet härför vore att genom en statshvälfning återinföra den lykurgiska tidens inrättningar och seder. Han tänkte begynna med att företaga en ny delning af jorden. Men detta var en farlig punkt att vidröra. De fleste rike, de gamle, som voro vane vid lyx samt fiender till hvarje förändring, och qvinnorna, förskräckta vid blotta minnet af det stränga lif Lykurgos fordrade af dem, voro reformens afgjorda fiender med konung Leonidas i spetsen. Agis, som hade för sig de fattige, de yngre och i allmänhet alla dem, som mer sågo på sitt fäderneslands bästa än sin egen beqvämlighet, dukade likväl under för sina fiender och dömdes till döden, då han ej ville afstå från sitt ädelmodiga försök.
Agis fick en hämnare uti sin förnämste fiendes son, den unge och eldige Kleomenes. Varnad af Agis’ öde, beslöt han, innan han handlade, att bilda sig en krigshär, på hvilken han kunde räkna för genomförandet af sina planer. Men det ärofulla krig, af hvilket Kleomenes hade behof, kunde ej bestå i annat än ett försök att återgifva Sparta dess gamla öfvervälde på Peloponnesos. Detta försök gjorde en kamp med det achäiska förbundet oundviklig. Det var denna täflan om magten, som förstörde Greklands sista förhoppning. Kriget utbröt år 227. Kleomenes besegrade sina motståndare tre gånger, och stark genom denna framgång, genomförde han sin revolution uti Sparta. Han återgaf den gamla författningen sin kraft, återinförde den ursprungliga strängheten i uppfostran, återstälde de offentliga måltiderna, inkallade främlingar från grannländerna, utdelade jord till dem och ingaf alla fattige på Peloponnesos hopp om liknande förmåner. I Korinth och Sikyon uppkommo rörelser. För att undertrycka upprorsandan, skyndade Aratos till Sikyon och var der nära att blifva dödad; i Korinth anbefalde han flera afrättningar, men staden gaf sig snart åt Kleomenes. Förbundet höll på att gå under; för att rädda det, tillkallade Aratos konungen i Makedonien, Antigonos Doson, hvilken förklarades för förbundets högste befälhafvare mecl oinskränkt magt både till lands och sjös. Kleomenes sköflade Megalopolis och hotade sina fiender ända inuti Argos; men för att kunna uthärda denna fruktansvärda kamp hade han nödgats tillgripa alla möjliga hjelpmedel. Han förklarade Heloterna frie, anropade konung Ptolemäos i Egypten om hjelp och utlemnade till honom sin familj såsom gisslan för ett understöd, som han ej erhöll eller som åtminstone var obetydligt.
Emellertid lyckades han få tillsamman omkring 20,000 man för det afgörande fälttåget. Antigonos hade 28,000 till fots och 1,200 ryttare; phalangen bestod af 10,000 Makedonier. Denna här tog sin rigtning mot Sellasia, hvarest Kleomenes fattat fast fot för att försvara den till Sparta ledande vägen. Antigonos tvekade några dagar, innan han anföll. Drabbningen blef lång och blodig, ty å båda sidor voro anförarne skicklige och soldaterna tappre. Den unge Philopömen bidrog väsendtligt till Makedoniernas seger. En stor massa af Kleomenes’ soldater lät döda sig på detta det gamla Spartas sista och ärorika slagfält (222). Då allt var förloradt, tog konungen till flykten och anlände till Sparta, endast åtföljd af några ryttare. Han ville ej ens sätta sig ned och stilla sin törst. Stödd mot en pelare, stod han en stund med nedsänkt hufvud, orörlig och försänkt uti dystra betraktelser. Hans kraftiga vilja tog likväl snart ut sin rätt, han begaf sig skyndsamt till Gythion med sina vänner, hvarifrån han på ett skepp afreste till Egypten. Efter många besynnerliga äfventyr omkom han derstädes, medförande sin fädernestad och Grekland i grafven. Sparta var verkligen redan dödt, och det achäiska förbundet höll på att dö. Makedonierna slogo sig ned i sjelfva hjertat af Peloponnesos. På hvem återfaller skulden härför? På Kleomenes, hvilken i stället för att gå framåt gick sex århundraden tillbaka. Han ville förverkliga Lykurgos’ föråldrade ideal, då det i stället höfdes att befria Sparta från dess tryckande fåmannavälde, ifrån dess brottsliga isolering, ifrån dess inrotade egennytta, för att kasta det in på friare vägar, på hvilka det kunde inträda, utan att förlora något af sitt stora namn. Genom att låta upptaga sig som medlem i det achäiska förbundet hade Sparta kunnat förvandla hela Peloponnesos och kan hända äfven mellersta Grekland till en ointaglig fästning. Men hvarken Sparta eller Kleomenes ville ingå i ett förbund, der alla hade lika rättigheter.
Aratos öfverlefde sin fiende blott i några få år och dog med brustet hjerta och själen full af dystra aningar (213). Befriad från en fara, hade han råkat ut för en annan. Det achäiska förbundet fann ej mer frihet under konung Philip III, Antigonos Dosons efterträdare, än det skulle hafva fått under Kleomenes.
Aratos hade redan före sin död sett Romarne taga första steget till att inblanda sig i hans fosterlands öden. Hvilken utgång denna inblandning skulle få, var icke svårt att förutse. Hos Grekerna fans ej mer någon sedlighet, någon religion, någon fosterlandskärlek, fans med ett ord ingenting af det, som gör en nation stark emot främlingen. Den sista lifsgnistan hade tagit sin tillflykt till Philopömens manliga själ. Men elden på de gamla härdarna för högsinta känslor och stora dygder hade utslocknat. Athen hade nu ej mera något annat än en krypande befolkning; Sparta hade alltid saknat ideer och var nu äfven utan värdighet samt beherskadt af föraktliga tyranner; Thebe var försjunket i sinlighetens dy, Argos bortdomnadt, och Korinth begrafvet i sedeförderf. Achäer och Ätoler voro de ende, hvilka ännu försökte att kämpa för friheten. Om de personer och händelser, hvilka ännu kunna vara förtjenta af något omnämnande, innan Grekland fullständigt beröfvades sin politiska tillvaro, kommer Roms historia att förtälja.