Grekland och Makedonien från Alexander den stores till Pyrrhos’ död
4. Grekland och Makedonien från Alexander den stores till Pyrrhos’ död (323—272).
Så snart ryktet om Alexanders död nått öfver hafvet, skickade Athen sändebud till alla grekiska städer för att förmå dem bilda ett förbund mot Makedonierna. Demosthenes slöt sig till dessa sändebud, eldade allas sinnen och genomdref, att man grep till vapen för att begynna det sedan så kallade Lamiska kriget. Framgången belönade till en början detta hjeltemodiga oförstånd. Antipater, åt hvilken Alexander hade lemnat styrelsen öfver Makedonien med skyldighet att vaka öfver Grekland, tågade skyndsamt emot de så kallade upprorsmakarne. Han besegrades vid Lamia i Thessalien; men då Leosthenes, som hade vunnit denna seger, blifvit dödad vid Lamias belägring, kunde hans efterträdare ej hindra Antipaters förening med en ny hjelphär, och Grekerna förlorade slaget vid Krannon (322), på samma gång den kungliga flottan tillintetgjorde Athens. Alla bundsförvandterna förlorade nu modet, och Athen begärde att få underhandla. Antipater fordrade insättandet af en makedonisk besättning i Munychia, godtgörelse för krigskostnaderna och Demosthenes’ hufvud.
Den store talaren hade tagit sin tillflykt till ett tempel på ön Kalauria. Soldater upptäckte honom derstädes. För att hindra dem att kränka ställets helgd, lofvade han dem att lemna sin fristad, så snart han skriftligen uppsatt sin sista vilja. Då han framtagit sina skriftyg, förde han spetsen af sin penna till munnen. Det var så hans vana, då han funderade på någonting, under det han skref. Denna gång hade han deruti dolt ett kraftigt gift. Sedan han hållit den en stund uti sin mun, betäckte han sitt hufvud med sin mantel. Soldaterna, som stoclo vid ingången till templet, logo åt honom och ansågo honom feg. Men då han märkte, att giftet gjort verkan, blottade han sitt ansigte och reste sig upp för att bortgå. »O Poseidon», sade han, »jag utgår lefvande ur ditt tempel, men Antipater och Makedonierna hafva icke dess mindre befläckat det genom min död.» Han hade knappast hunnit säga dessa ord, då han började vackla. Han bad, att man skulle stödja hans steg, och då han gick förbi gudens altare, nedföll han döende (322). Athen lät öfver honom uppresa en bildstod, försedd med följande inskrift: »O Demosthenes, om din magt hade motsvarat din vältalighet, skulle Grekland ej nu bära bojor.»
En annan stor Athenare, Phokion, fick snart samma öde. Sträng i sitt lefnadssätt, ansåg han menniskan fri i samma mån, som hon har få behof. Sin kropp försåg han blott med det allra nödvändigaste. Man såg honom gå i spetsen för soldaterna, barfotad och utan mantel. För en sådan man var guldet onyttigt. Han hade tusen tillfällen att blifva rik, och likväl förblef han fattig hela sitt lif; han förkastade såväl Philips som Alexanders gåfvor. Såsom general var han mycket skicklig och af Athenarne mycket använd. Äfven såsom talare hade han stort inflytande. Men man måste likväl tillstå, att Phokion med sitt dystra, missmodiga lynne var en af desse män, hvilka, under det de med bästa förmåga tjena en sak, förstöra den på förhand genom att oupphörligt upprepa, att den ej kan hafva framgång. Då Demosthenes lifvade hela Athen genom sin hänförelse för friheten, sade Phokion: »Att strida tjenar till ingenting, ty vi blifva säkerligen besegrade.» Likväl besegrade han Makedonierna mer än en gång, sedan han yttrat sig på detta sätt.
År 317 tvistade två män om Grekland: Polysperchon i egenskap af regent öfver hela det makedoniska väldet, och Kassander såsom innehafvare af Makedonien. Den senare stödde sitt inflytande på aristokratien; för att tillintetgöra detta utfärdade Polysperchon ett dekret, som återkallade de landsförviste och återförde den demokratiska styrelsen. Kassanders vänner förjagades ifrån alla städer. Phokion tillhörde detta antal. Polysperchon nöjde sig ej med hans landsflykt; han begärde, att Athenarne skulle bestraffa honom jemte några af hans vänner. Phokion var då öfver 80 år. Vid åsynen af denne redlige man inför rätta betäckte en stor del af medborgarne sina ansigten och utgöto bittra tårar, men ingen vågade tala till hans fördel, och han dömdes till döden.
Ifrån slaget vid Krannon år 322 ända till slaget vid Ipsos år 301 var Grekland ett föremål för tronpretendenternas tvister. Det var under denna tid, som Athen styrdes först af Demetrios Phaleriern i Kassanders namn och sedan af Demetrios Poliorketes i hans faders, Antigonos’, namn. Athenarne vanärade sig genom det ovärdiga smicker de visade desse män. De helsade icke blott Antigonos och hans son såsom konungar, utan de tilibådo dem ock såsom räddande gudar samt egnade dem altaren och offer!
En gemensam fara hotade år 280 dessa förnedrade folk och desse furstar, hvilkas äregirighet blott åsyftade rikedom och magt för att få missbruka båda delarne. Norr om Makedonien på båda stränderna af Donau hade galliska horder sina hemvist. Sedan Alexander den store dött och hans välde blifvit upplöst, beslöto de att intränga i Thrakien och Makedonien. Ptolemäos Keraunos, som nyligen hade mördat Selevkos (281) och satt sig i besittning af Makedoniens krona, kunde ej motstå deras våldsamma anfall. Den makedoniska phalangen besegrades, konungen, tagen lefvande, afrättades, och landet öfverlemnades åt en förskräcklig ödeläggelse. Efter Makedonien kom ordningen till Thessalien och sedan till Grekland. Om ej fruktan och fåfängan hafva förökat deras antal, utgjorde Gallerna 150,000 man till fots och 20,000 till häst. Grekerna beslöto att hejda dem vid Thermopylä. Från Peloponnesos kom likväl ingen. Befälet öfverlemnades åt Athenaren Kalippos, en sista och rättvis hyllning åt den stad, som ännu aldrig hade svikit Grekland i farans ögonblick. Kraftfullt tillbakaslagne ifrån Thermopylä, upptäckte Gallerna den gångstig, som för Xerxes öppnat Grekland, och begåfvo sig genast till Delphi för att plundra dess skatter. Nu, liksom vid Persernas infall, tillägger sagan dess räddning gudens omedelbara ingripande till sitt försvar: Gallerna sägas hafva fallit ett offer för jordbäfningar, åska och storm. Förmodligen utgör denna sägen blott en poetisk försköning af det kraftfulla motstånd, som gjordes af invånarne i en trakt, som var så lätt att försvara (278). Återstoden af den galliska hären förenade sig med andra skaror, hvilka ströfvade omkring i Thrakien, och allesamman kastade sig öfver Mindre Asien, hvarest de länge utgjorde ett föremål för förskräckelse.
Gallerna hade med svärdet i hand sökt sin lycka i Grekland. En Grek, Pyrrhos, konung i Epeiros, gjorde såsom de. Han ansåg sig genom sin moder härstamma från Herakles och från Achillevs genom sin fader. Han stred tappert vid Ipsos, ehuru ej då mer än 15 år, och med hjelp af konungen i Egypten satte han sig åter i besittning af sitt rike, från hvilket han blifvit förjagad. Från Demetrios Poliorketes, hvilken efterträdt Kassanders son, eröfrade han Makedonien, hvilket likväl åter beröfvades honom af Lysimachos. På Tarents uppmaning begaf han sig till Italien och höll just på att färdas öfver det Joniska hafvet, då Grallerna anlände till Grekland. Det är bekant, huru han i början besegrade Romarne, sedan kämpade på Sicilien, och efter att hafva lemnat denna ö slutligen förlorade en stor drabbning, hyilken nödgade honom att återvända till Epeiros. Återkommen dit, inkastade han sig hufvudstupa i de tvister, som upprörde Grekland. Plötsligen infann han sig i Makedonien, hvarest Antigonos Gonnatas, Demetrios Poliorketes’ son, efter Gallernas försvinnande bemägtigat sig kronan. Pyrrhos vann phalangen på sin sida och gjorde sig till herre öfver nästan hela landet, men innan han hann fullborda denna eröfring, kastade han sig i ett annat företag. Han kallades nemligen till hjelp af Kleonymos, hvilken gjorde anspråk på tronen i Sparta, och anlände år 273 under murarna af denna stad, som hade blifvit befästad för att kunna göra motstånd emot Kassander och Demetrios. Konung Aräos var för tillfället borta på Kreta; hans återkomst och en hjelptrupp från Argos tvungo Pyrrhos att upphäfva belägringen. Då han sedan äfven tvangs att lemna Argos, hvilket han till hämnd härför intagit, blef han under borttågandet dödad genom en tegelsten, kastad af en qvinna. Efter Pyrrhos’ död tillföll Makedoniens tron Gonnatas och hans ätt på allvar. Förgäfves inträngde Alexander, Pyrrhos’ son, ännu en gång i Makedonien (267); förgäfves anfölls det af en ny skara Galler; Antigonos förblef segrare, och Makedonien, beröfvadt sina asiatiska besittningar och öfvergifvande sina drömmar om herraväldet på andra sidan hafven, inskränkte sig till fullföljandet af Philips första plan, herraväldet öfver Hellenerna. Ställningen blef åter ungefär densamma som den hade varit år 359, utom det att sedeförderfvet blifvit ännu större och en förslappning i det politiska och det andliga lifvet inträdt, hvilken angaf ett obotligt förfall.
