Det grekiska fastlandets mindre stater
| ← Peisistratos och hans söner. Kleisthenes’ reformer |
|
De grekiska koloniernas uppkomst → |
5. Det grekiska fastlandets mindre stater.
De små staterna i Grekland utgjorde ett betydligt antal. Hvar och en af dem hade sin historia, emedan hvar och en hade sitt särskilda lif, men denna historia är mycket ofullkomligt känd. För öfrigt är hon i afseende på den inre utvecklingen i allmänhet blott ett återupprepande af hvad vi hafva sett i Athen eller Sparta; i afseende på de yttre händelserna åter står hon oftast i samband med de två förnämsta staternas. En sak hafva alla dessa folk med hvarandra gemensam, den långsamma omhvälfningen, som försiggår i deras inre och öfverför dem från det konungadöme, som Homeros afmålat, till det folkvälde, som Herodotos och Thukydides skildrat.
Hjeltetidens styrelsesätt med sina gudaborne konungar, med sitt råd af ädlingar och sin af frie män bestående folkförsamling fortlefde i Sparta och i Epeiros ännu i det tredje århundradet före vår tidräkning. Men i det öfriga Grekland försvann det långt förut. Ett fåmannavälde intog konungadömets plats och styrde genom prytaner eller archonter uti adelns intresse. I det sjunde århundradet var denna hvälfning på de flesta orter genomförd.
Ifrån år 650 till 500 efterträddes denna förändring af en annan. Ädlingarne, som ej mer hade några herrar öfver sig, ville göra de öfrige medborgarne till sina undersåtar; men undersåtarne handlade i sin ordning emot fåmannaväldet, som fåmannaväldet hade handlat emot konungadömet. Men då folket ännu ej kände sig tillräckligt starkt för att sjelft öfvertaga väldet, satte det i spetsen för sig någon af de store, hvilken öfvergått på dess sida, och gåfvo honom magten för att erhålla jemlikheten. På detta sätt uppkommo de s. k. tyrannerna, Peisistratos i Athen, Kypselos i Korinth, Pittakos i Mitylene m. fl. De förde en lysande och i allmänhet folkvänlig regering samt skänkte ofta sina stater, fred och välstånd.
Tyranniet rönte samma öde som de föregående styrelseformerna, ty den förlängda utöfningen af en magt utan ansvar ledde till godtycke och våldsamheter, hvaraf följden blef en ny statshvälfning. Den inre utvecklingsgången i det grekiska samhällslifvet är sålunda följande: i början konungar, sedan aristokratisk styrelse, derefter tyranner, hvilka stödja sig på en förut undertryckt samhällsklass eller på besoldade trupper, slutligen öfvertager folket sjelf styrelsen, lemnande på ett ställe största magten åt de rikaste medborgarne, på ett annat ställe åt den talrikaste medborgarklassen. Såsom ett tecken på och en följd af den politiska omhvälfningen, försiggick en annan inom militärorganisationen, hvilken gjorde den förra oåterkallelig. Jemlikheten i politiska rättigheter medförde jemlikhet i vapen. I stället för de homeriska krigare, hvilka, utrustade med krigsvagnar, stredo hvar för sig, kommo nu Hopliter, uppstälde i täta och djupa leder. I stället för några oförskräckta anförares märkvärdiga bedrifter, har man nu det storartade skådespelet af ett helt folk, som går lugnt och beslutsamt till seger eller död. Denna demokratiska organisation af krigsväsendet var redan allmän vid Persernas annalkande, och det var hon, som räddade Grekland.
Efter de föregående allmänna anmärkningarna skola vi i det följande inskränka oss till en hastig öfverblick af de grekiska småstaterna.
I midten af Peloponnesos inneslöt Arkadien bakom en gördel af berg en mängd småstäder, hvilka lefde oberoende utaf hvarandra. Till följd af sin fattigdom och sitt afskilda läge undslapp Arkadien de omhvälfningar, som så ofta förändrade befolkningen uti de öfriga delarne af Grekland. Två städer höjde sig så småningom öfver de öfriga, »det älskliga Mantineia», hvarest Argiverna gynnade folkväldet, och »det ointagliga Tegea», hvilket efter långa krig med Sparta blef dess bundsförvandt och hade aristokratisk styrelse; derföre lågo också dessa båda arkadiska städer i ständig fiendskap med hvarandra.
På den nordvestra kusten af Peloponnesos funnos ursprungligen tre små stater, Triphylien med Nestors stad Pylos till hufvudort, Pisatis med Olympia vid Alpheios, och Elis, der Oxylos med sina Ätoler vid den doriska vandringen bosatte sig. Konungadömet fans qvar i Pisatis, tills det efter långa strider om hedersplatsen vid de olympiska spelen blef eröfradt af Elis. I Elis var det redan förut upphäfdt. Den ryktbaraste af dess konungar hade varit Iphitos, hvilken införde eller förnyade de nämnda spelen. Denna inrättning afgjorde Elis’ öde. Landet blef betraktadt såsom heligt, och kriget fick ej närma sig dess gränser. Derföre var det också rikt befolkadt, och dess fruktbara fält voro väl odlade. Styrelsen var strängt aristokratisk. Två, sedermera tio embetsmän med namnet Hellanodiker hade uppsigten öfver spelen. Utanför dess kust låg ön Zakynthos, hvars invånare påstodo sig härstamma från Troja; de anlade Sagunt i Spanien.
Öster om Elis låg Achaia, som hade tolf städer, i hvilka demokratien snart infördes. Achaia tog ingen del i Greklands allmänna angelägenheter; först under Greklands sista dagar tilldrogo sig dess städer en allmännare uppmärksamhet.
Mellan Achaia och Argolis höjde sig Sikyon och Korinth. Sikyon egde ett mycket fruktbart område och ansågs jemte Argos för det äldsta konungariket i Grekland. Efter konungamagtens störtande sönderslets det af inre oroligheter, hvarefter det kom i tyranners händer.
Dess granne var Korinth, hvilket, med läge vid ingången till det näs, som bär dess namn, sina två hamnar, den ena vid den Saroniska och den andra vid den Korinthiska viken, redan tidigt var ganska betydande. Det hade anlagt Syrakusa och Korkyra samt byggde omkr. år 700 den första treroddaren; dess konstnärer ansågos också hafva varit de förste, som modellerat bilder. Längre fram skall det gifva sitt namn åt en ny ordning inom byggnadskonsten, den rikaste af alla. De gamle skalderna, säger Thukydides, kallade Korinth det rika. Rikedomarne förvekligade befolkningen, så att Korinth, hvilket under Kypseliderna i det sjunde och sjette århundradet varit ganska mägtigt, i det femte fullkomligt fördunklades af Sparta och Athen. Afundsjukan öfver Athens sjömagt föranledde Korinth att ingå förbund med Sparta.
Längre i öster utsträckte sig Argolis, en stor halfö utan geografisk enhet och sönderstyckad af berg, men ännu betäckt med talrika ruiner, hvilka utvisa, att inom detta lilla område hafva funnits mägtiga städer, såsom Mykenä, Tiryns, Nauplia, Trözen, Hermione, Epidauros och Argos. Joner och Dorer voro här blandade om hvarandra, hvarför någon sådan enhet som i Attika eller Lakonien här aldrig kunde åstadkommas. Argos, som stod i spetsen för alla Dorerna på halfön, utöfvade likväl ett slags öfvervälde och var en tid den mägtigaste staden på Peloponnesos. Dess magt förföll likväl snart. Det kunde icke utan afund se Spartas växande storhet och öfvergick längre fram på Athens och demokratiens sida.
Hvad beträffar sydligare delen af Peloponnesos, tillhörde den helt och hållet Sparta, likaså ön Kythera, En annan ö vid kusten af Argolis, nemligen Ägina, dref stor handel och hade en betydande sjömagt.
Hvad Korinth var söder om näset, var Megara med sina två hamnar vid de två vikarne norr om detsamma. Mägtigt under det sjette århundradet, om man får döma efter de talrika kolonier, det då anlade, var det mindre betydande i det femte. I slaget vid Platää uppstälde det likväl 3000 hopliter. Liksom Argos till Sparta var Megara en oförsonlig fiende till Athen.
Uti Böotien fans det lika många små stater, som det fans städer, af hvilka de vigtigaste voro Orchomenos, Platää, Thespiä, Chäroneia och Thebe, den största af dem alla. Dessa städer voro förenade genom ett förbund, för hvilket Thebe stälde sig i spetsen. Längre fram ville det förvandla denna ledning till herravälde. Platää slöt sig då till Athen och ingick med detta ett nära förbund, hvilket beseglades på slagfältet vid Marathon.
I mellersta Grekland funnos tre stater med namnet Lokris, af hvilka det ena, det ozoliska Lokris, låg vid Korinthiska viken, de två öfriga söder om Thermopylä; alla tre voro obetydliga, Evböa hade två betydande städer, Eretria och Chalkis. Athen tog en del af den stora ön i besittning. Phokis omfattade tjugo eller trettio små med hvarandra förbundna republiker. Delphi, som lefde af sitt tempel, stod utom detta förbund. Kirrha var dess hamn vid Korinthiska viken. Vi nämna äfven Doris, ett litet obetydligt land med fyra byar, hvilka hedrades med namn af städer.
Norr om Phokis utbredde sig Thessalien. Thessalerna voro ett rått och våldsamt folk, hvilket kanhända ej tillhörde den helleniska stammen, ehuru det talade ett språk, som liknade den äoliska dialekten. Deras rytteri var berömdt, ty deras adel stred till häst; deras fotfolk deremot var dåligt. Thessalerna hade gjort Phtioterna, Perrhäberna, Magneterna, Malierna, Doloperna och till och med en del af invånarne i Makedonien och Epeiros skattskyldige under sig. Under de skattskyldige stodo Penesterna, de gamle invånarne i Thessaliotis och angränsande områden, hvilka i likhet med Spartas Heloter vallade Thessalernas talrika hjordar, odlade deras fält, åtföljde dem hemma och i krig, men ej kunde säljas utom landet, ej utan lagligt skäl beröfvas den jord, de innehade, eller förbjudas ingå äktenskap och förvärfva förmögenhet. Om Thessalerna hade varit eniga, skulle de hafva kunnat spela en vigtig roll, men den våldsamma och stolta adeln försvagades genom ständiga inre oroligheter.
Vi nöja oss med att blott nämna Ätolerna, ett halfvildt folk, hvars språk Thukydides icke begrep, och Akarnanerne, hvilka Korinths nybyggen Anaktorion och Levkas ej förmådde civilisera. Thukydides säger om båda dessa folk och om de ozoliska Lokrerna, att de bibehöllo hjeltetidens seder, vanan att anställa plundringar och att ständigt gå beväpnade.
Hvad är det, som framgår af denna korta öfversigt? Först och främst, att civilisationen och magten, som voro ungefär lika fördelade uti alla provinserna af det homeriska Grekland, hafva förökat och sammandragit sig uti den östliga och södra delen, under det att folken i norr och vester stå stilla eller gå tillbaka. Den andra iakttagelsen är, att det aldrig funnits något land, som varit mer splittradt och följaktligen mer oroligt än Hellenernas, men ej heller något, som varit i tillfälle till en mångsidigare utveckling både till kropp och själ.