Peisistratos och hans söner. Kleisthenes’ reformer
| ← Athen och dess författning |
|
Det grekiska fastlandets mindre stater → |
4. Peisistratos och hans söner. Klisthenes’ reformer.
Efter sin återkomst till Athen fann Solon, att partierna hade gjort mångfaldiga försök att förderfva och tillintetgöra hans verk. I spetsen för slättens inbyggare stod Lykurgos, kustboarne anfördes af Alkmäoniden Megakles och det tredje partiet, som bestod af bergsinvånarne, af Peisistratos, Solons slägtinge och ungdomsvän. Peisistratos ville förnya Kylons företag, hvarvid hans lysande tapperhet, vältalighet och frikostighet emot de fattige medborgarne syntes lofva honom en bättre framgång. Då han trodde sin plan mogen till utförande, tillfogade han sig sjelf och sina mulåsnor några lättasår, hvarpå han kom inåkande på torget under utrop, att folkets fiender hade velat mörda honom. Mängden råkade häröfver i ursinne och samtyckte genast, på förslag af en af Peisistratos’ förtrogne, att gifva denne folkvän en lifvakt af 50 man. Solon satte sig på det kraftigaste deremot, men ingen fans, som vågade understödja honom. Peisistratos gjorde sig snart, till herre öfver Akropolis. Megakles och Alkmäoniderna öfvergåfvo staden. Sedan Solon förgäfves gjort hvad han kunde, nedlade han sina vapen vid ingången till sin boning, utropande: »Jag har så långt min förmåga räckt försvarat fädernesland och lagar». Den gamle vise egnade sina sista dagar åt vetenskapen och sånggudinnorna. År 559 uppgifves såsom hans dödsår.
Liksom de fleste grekiske tyranner nöjde sig Peisistratos med att utöfva magten, utan att öppet lägga den i dagen. Han företog inga synbara förändringar i författningen, skickade sig i sitt enskilda lif såsom en vanlig medborgare och låtsade till och med underkasta sig lagarne. Flere gånger förjagad af sina medtäflare, förhjelpte folkets tillgifvenhet honom alltid åter till magten, hvilken han sålunda med några afbrott innehade ifrån 560 till sin död 527.
Från den i British Museum förvarade Parthenonfrisen.
Peisistratos var en mild tyrann och stor älskare af konst och vitterhet. Han begynte några af de offentliga byggnader, hvilka sedermera blefvo Athens stolthet, åstadkom det första offentliga bibliotek i Grekland och utgaf, som vi skulle säga, första upplagan af Homeros’ samlade dikter. Iliaden och Odysséen hade dittills bevarats blott af rhapsoderna, hvilka för sina åhörare ur minnet föredrogo vissa delar af dessa skaldeverk. Peisistratos lät förena dessa fragment till ett helt och påbjöd, att de skulle föredragas vid den stora nationalfesten, Panathenäerna, hvilken återkom hvart femte år.
Peisistratos’ välde gick i arf på hans söner. Hippias och Hipparchos styrde i fadrens anda till år 514. Hippias, den äldste af bröderna, synes hafva varit en utmärkt statsman och stod i spetsen för regeringen. Hipparchos hade ärft sin faders sinne för literaturen. Hippias fortsatte sin faders byggnader; Hipparchos tillskrifver man de Hermesbilder, hvilka prydde stadens gator och vägarne på landet, och som voro försedde med tänkespråk, såsom t. ex.: »Tag alltid rättvisan till ledsagarinna», och »kränk aldrig vänskapens rättigheter». Hipparchos drog dessutom de berömda skalderna Anakreon från Teos och Simonides från Keos till sitt hof. Hippias förstod äfven att bevara det stora yttre anseende, Peisistratos förskaffat Athen.
Peisistratidernas välde blef likväl ej af någon lång varaktighet. Deras störtande förorsakades af Harmodios och Aristogeiton, två ynglingar, hvilka med hvarandra voro förenade genom den innerligaste vänskap. Harmodios hade af Hipparchos blifvit på det grymmaste förolämpad, och Aristogeiton delade harmen häröfver. I samråd med andra af Peisistratidernas fiender beslöto de att mörda desse och bestämde för utförandet af sin plan Panathenäernas stora fest, den enda dag, då medborgarne samlade sig beväpnade. Då denna dag kommit, ordnade Hippias, omgifven af sin lifvakt, processionen i det utanför staden belägna Kerameikos. Harmodios och Aristogeiton, beväpnade med dolkar, hvilke de dolde uti myrtenqvistar, närmade sig för att döda honom, då de fingo se en af de sammansvurne i förtroligt samtal med honom. De trodde sig förrådde och återvände skyndsamt till staden, hvarest de påträffade Hipparchos och nedstucko honom. Aristogeiton lyckades till en början undkomma lifvakten, men blef snart gripen; Harmodios hade blifvit dödad på stället.
Det berättas, att Aristogeiton, då han före afrättningen underkastades tortyr, såsom medbrottslingar angaf Hippias’ bästa vänner, hvilka genast fördes till döden. »Fins det ej några flere?» frågade tyrannen. — »Nu återstår», svarade Aristogeiton, »ingen mer än du, hvars död jag skulle önska; men jag har åtminstone låtit dig afrätta dem, du älskade mest.» Efter Peisistratidernas fall uppreste Athenarne bildstoder öfver de båda vännerna och firade vid sina fester deras minne med sång.
Ifrån denna dag (514) blef Hippias en grym tyrann. Dyster och misstänksam, dödade han många af medborgarne, betungade de öfriga med skatter och sökte i yttre förbindelser ett stöd för sin magt. De mägtige Alkmäoniderna, som flytt bort från Athen, trodde nu tillfället vara gynsamt att störta den siste Peisistratiden; de mutade det delphiska oraklet, hvilket förmådde Sparta att understödja dem. Med bistånd af en dorisk här inträngde de i Athen och tvungo Hippias att fly till Perserna (510).
Det såg nu ut, som skulle Spartas inflytande och dess författning trycka sin prägel på Athen. Men i spetsen för Alkmäoniderna stod Kleisthenes, en son till Megakles. Denne Kleisthenes framställes af Herodotos såsom en ärelysten man, hvilken, då han fann en medtäflare i Isagoras, en af Athens rikaste och ädlaste medborgare, i likhet med Peisistratos beslöt att stödja sig på det lägre folket och tillintetgöra adelns inflytande genom att krossa de band, som höllo en del af befolkningen i dess beroende. Utnämnd till archont, gjorde han författningen mer demokratisk genom att upphäfva den gamla indelningen i fyra phyler eller stammar, i hvilka de store hade mest att säga, och ersätta dem genom tio nya phyler. Hvar och en af dessa omfattade tio demer och senare ännu mer, ty man räknade ända till 164 sådana. Hvarje dem styrdes af en demarch samt hade sin egen medborgarlista, sina egna sammankomster och sina egna fester. Hvarje medborgare måste vara medlem af en dem, för att kunna utöfva politiska rättigheter.
Äfven rådets sammansättning ändrades. Enhvar af de tio stammarne utnämnde för hvarje år 50 rådsherrar, så att rådet sålunda hädanefter utgjorde 500 ledamöter, indelade i 10 afdelningar. Hvarje afdelning tjenstgjorde oafbrutet en tiondel af året, och dess medlemmar, hvilka underhöllos på statens bekostnad under denna tid, buro då namnet prytaner. Folkförsamlingen sammanträdde hädanefter fyra gånger under hvarje prytania (en tid af 35 à 36 dagar), och oftare om det behöfdes; hon sammankallades af senaten eller fältherrarne, och förhandlingarne leddes af prytanerna, hvilkas epistates (ordförande) framstälde de frågor, som skulle afhandlas.
De nya reformerna sträckte sig äfven till militärorganisationen. Hvar och en af de tio stammarne skulle hafva sina egna hopliter, sina egna ryttare och sin egen general; hvarje naukraria skulle utrusta en galer och två ryttare till landets bevakning. Den tredje archonten eller polemarchen fick behålla sin röst uti krigsrådet, hvilken vid lika röstetal var den afgörande. Generalerna valdes blott för ett år i sender; men deras magt växte i samma mån som demokratien och staten. Från archonterna till dem öfvergingo så småningom icke blott ledningen af alla krigsangelägenheter, utan äfven af hela den yttre politiken.
Man tillägger äfven Kleisthenes införandet af ostrakismen. Så kallades en hemlig omröstning, hvarigenom man vädjade till folket, då man ansåg friheten och jemlikheten hotad genom en medborgares alltför stora magt eller ärelystnad. Hvarje röstande inskref på ett med vax öfwerdraget musselskal den medborgares namn, som han ansåg nyttigt att aflägsna från staden. Archonterna räknade rösterna, hvilka borde uppgå till minst 6,000. Den medborgare, som fick emot sig detta röstetal, var dömd till landsflykt i tio år. Hans anseende led dock ingenting deraf; hans egendom indrogs ej till staten, utan han fick till och med åtnjuta afkastningen deraf.
Sparta, som hatade den demokratiska styrelsen, sände Kleomenes, en af sina konungar, till Athen, för att omstörta Kleisthenes’ verk, men folket reste sig och tvang Kleomenes att lemna staden. Ett förbund, som han ingick med Chalkis på Evböa och några städer i Böotien, hade ej bättre framgång. Athenarne segrade samt eröfrade till och med en del af Evböa. Miltiades d. ä. hade redan förut för deras räkning eröfrat det thrakiska Chersonnesos, och hans brorson, den store Miltiades, hade nyss underkufvat Lemnos. Athen såg sålunda, oaktadt Spartas afundsjuka, sin yttre magt tillväxa.
Vi stå nu vid gränsen till Perserkrigen; men innan vi berätta dem, skola vi taga en öfverblick af den helleniska verlden i sin helhet. Vi skola tala något, om de små staterna i Grekland och om dess talrika kolonier, hvilka blefvo den första orsaken till den stora sammanstötningen mellan Asien och Europa.
- ↑ Tetradrachmon eller fyra drachmer motsvarade efter sin vigt i silfver ungefär 2 kr. 70 öre; dess relativa värde var naturligtvis ganska vexlande.