Det nya riket

←  Det mellersta riket

Egypten av Jens Lieblein Det nya riket

Författning, seder och samhällsinrättningar  →

Ur Illustrerad Verldshistoria

6. Det nya riket.

(1490—340 f. Kr.).

Ahmes hette den segersälle Pharao, hvilken lyckades att fördrifva Hyksos. Han förenade ånyo hela Egypten under sin spira och grundlade härigenom den 18:de dynastien (1490—1231 f. Kr.), som omfattar Egyptens mäktigaste och mest lysande tidehvarf. Då Ahmes för att förfölja Hyksos trängde in i Asien och der gjorde eröfringar, var han den förste i en lång rad af mäktige Pharaoner, som utmärkte sig genom asiatiska eröfringståg. Den 18:de dynastiens herskare hette för det mesta omvexlande Amonhotep och Thothmes. Efter Thothmes II regerade hans syster och gemål, den manhaftiga Haschepsu; vid rikstemplet i Karnak, hvarpå hon liksom så många andra Pharaoner byggde, uppreste hon två väldiga obelisker, af hvilka den ena ännu står qvar såsom minne af denna med mycken kraft regerande drottning. Hon sände en expedition öfver Röda hafvet till landet Pun, som låg på den arabiska kusten vid Bab-el-Mandeb, för att hemta detta lands kostbara produkter; expeditionen hade en lycklig utgång, den segrade öfver fienderna och förde med sig tillbaka förutom fångar en massa byte, bestående af guld, rökelse m. m. Hennes efterträdare Thothmes III är en af de störste herskare, som suttit på Egyptens tron. På många ställen har han efterlemnat praktfulla minnesmärken af sin makt och rikedom. Djupt inne i Nubien, på ön Elephantine, i Ombos, Memphis, Heliopolis och isynnerhet i Thebe har han uppfört härliga tempel. I det yttre förde han ärofulla krig och hans segerrika härar trängde söder ut långt in i Ethiopien och i nordost till Syriens norra gränser, till Babylon, Ninive och Mesopotamien. Om hans bedrifter berättar en lång inskrift, de såkallade Thothmes’ annaler, som han har låtit inhugga i en af Karnaktemplets väggar. Thothmes III tvang sina fångar till hårdt träldomsarbete och använde dem till utförandet af sina många och vidlyftiga byggnadsföretag. En bildlig framställning från Thebe (bild 4, sid. 17) tydliggör detta. Arbetarne, som äro sysselsatte med att bära vatten i krukor från en brunn, med att tillverka tegel, med att hugga och bära sten o. s. v., tillhöra uppenbart ett semitiskt folk, såsom redan de karakteristiska kindskäggen bevisa. Egyptierna, som igenkännas på sina korta kjortlar, äro närvarande såsom uppsyningsmän. En bifogad inskrift lyder sålunda: »Fångar tagna af Hans Majestät för att bygga tempel åt sin fader.» Denna bild är af intresse, emedan han starkt påminner om den bibelska berättelsen, att Pharao plågade Israels barn med bördor och med hårdt trälarbete, liksom han också förskrifver sig från den tid, då Israeliterna uppehöllo sig i Egypten; emellertid angår bilden icke uppförandet af städerna Pithom och Ramses, utan af ett tempel i Karnak.

En af Thothmes III:s berömdaste efterträdare var Amonhotep III (bild 5, sid. 24), som häfdade sina företrädares vidlyftiga eröfringar och uppbar stora skatter af de underkufvade folken. Han utförde väldiga byggnadsföretag och har efterlemnat två kolossala stoder, af hvilka den ena är den berömda Memnonsbilden, som sjöng hvarje morgon vid soluppgången. Det var sannolikt under denne konung som Judarne utvandrade ur Egypten. De egyptiska monumenten sjelfva, så vidt vi hittills känna dem, berätta ingenting om denna händelse, då de i allmänhet blott omtala ärofulla, icke olyckliga och förödmjukande tilldragelser; men det är möjligt, att ett folk, som af monumenten kallas Aperiu och beskrifves såsom utförande hårdt trälarbete, icke är något annat än Hebreerna. Föröfrigt bör anmärkas, att enligt några författare Judarnes utvandring skett under en senare Pharao.

Efter Amonhotep III följde Amonhotep IV. Denne konung intager en högst märklig ställning i Egyptens historia. Han afföll från sina förfäders religion, afskaffade dyrkan af de många gudarne och införde monotheismen, i det han blott tillbad solguden eller den gud, såsom hvilkens afbild solen betraktades. Denna reformation blir i det följande närmare omtalad; här må blott anmärkas, att Amonhotep IV, då han införde den nya religionen, lemnade Thebe, som var hufvudsäte för den gamla polytheistiska religionen, och uppbyggde en ny residensstad längre ned vid Nilen, i närheten af det nuvarande El Amarna. Kort efter Amonhotep IV:s död förföllo den nya religionen och den nya hufvudstaden lika hastigt som de uppstått.

Den 19:de dynastien (1231—1022 f. Kr.) lyfte ånyo upp Egypten ur den vanmakt, hvari det för en kort tid sjunkit under de oroligheter, som egde rum mot slutet af den 18:de dynastien. Sethos I, dynastiens andre konung, var en af Egyptens mest krigiske furstar; han gjorde krigståg till Arabien, Syrien, Mesopotamien, Assyrien, Armenien, Pun och Ethiopien, segrade öfverallt och förde med sig hem fångar och rikt byte från alla dessa länder. Han utmärkte sig likaledes genom sina storartade byggnadsföretag; i Abydos, Kurnah och Karnak stå ännu härliga ruiner qvar som lefvande vittnen derom; särskildt förtjenar den väldiga pelarsal nämnas, som han uppförde i rikstemplet i Karnak: stentaket, som öfvertäcker ett rum af 164 fots djup och 320 fots bredd, hvilar på 134 pelare; hvar och en af de 12 pelarne i midten är 66 fot hög och 36 fot i omkrets, de öfriga pelarne hafva ett omfång af 27 fot och äro 40 fot höga.

Sethos I:s son och efterträdare, Ramses II, Herodotos’ Sesostris (1180—1114 f. Kr.), var kanske icke så framstående genom stora eröfringar, om han än i hög grad utmärkte sig genom sin personliga tapperhet, men han har mer än någon annan Pharao blifvit gjord till föremål för de egyptiske poeternas sånger och lofqväden och derigenom i folkets mun och traditionen upphöjts till Egyptens berömdaste hjelte. Det är isynnerhet hans strider mot Chetafolket i Syrien, som af den egyptiske skalden Pentaur blifvit besjungne i ett epos. Denna egyptiska iliad har blifvit mycket spridd, ty bildliga framställningar och fragment deraf finnas på flera af Ramses II:s monument, såsom i Abu-Simbel, Luksor, Karnak och Ramesseum, förutom att största delen af texten läses i hieratisk skrift på en papyrus, som nu förvaras i British Museum.

Inskriften i Abu-Simbel börjar berättelsen sålunda: Den 9:de Epiphi år 5 af Ramses Miamons regering var Hans Majestät i Asien på sitt andra segerrika fälttåg. Han uppslog sitt läger i närheten af Kadesch, och då han väntade på underrättelse om hvarest fienden befann sig, kommo några Beduiner till honom, erbjödo sin tjenst och meddelade den upplysningen, att den usla Cheta-fienden af fruktan för Egyptierna dragit sig tillbaka till Chiraba norr om Tunep. Men de talade osanning; de voro nemligen utsände af Cheta-fienden för att utspionera Pharaos ställning, och Cheta med alla sina bundsförvandter, med fotfolk och rytteri, hade lagt sig i bakhåll bakom Kadesch. Bedragen häraf sände Ramses sin här nordost om Kadesch; men strax efteråt uppsnappade hans spejare två Cheta-spioner och förde dem fram till Pharao. Han sade till dem: »Hvilka ären I?» De svarade: »Vi tillhöra Cheta och äro utsände för att utspeja Egyptiernas ställning.» Pharao sporde: »Hvar är då den usle Cheta? Man har sagt mig att han dragit sig undan till Chiraba.» Men de svarade: »Cheta har dragit till sig en mängd folk från alla länder, från Mesopotamien,

5. Amonhotep III.
Efter en teckning i hans graf.

från Kati, med fotfolk och rytteri, alla väl rustade och så talrika som sand i hafvet; de hafva lagt sig i bakhåll bakom Kadesch.» Då sammankallade Pharao sina officerare, för att de skulle höra de ord som de två Cheta-spionerna sagt; han förebrådde ståthållarne och generalerna deras bristande påpasslighet. Officerarne erkände med förfäran sitt misstag, och man sände genast bud för att återkalla hufvudhären, som mera och mera blottade Pharaos ställning, i det den trodde sig förfölja den flyende fienden. Men under det att Pharao talade med sina officerare, kom plötsligen Cheta med sitt fotfolk och rytteri och med alla de folkslag, som voro med honom, öfverskred kanalen söder om Kadesch och öfverföll Pharaos här, som vek tillbaka för öfvermakten.

Fortsättningen af berättelsen lyder, enligt den del af Pentaurs poem, som är förvarad i British Museum, sålunda:

Cheta-konungen kom med sina välbeväpnade bågskyttar och ryttare; på hvarje vagn voro tre krigare. De hade samlat de raskaste män bland det usla Cheta-folket och beväpnat dem omsorgsfullt. De angrepo Pharaos soldater, då solen, de två horizonternas Gud, var i midten af sitt lopp. Pharaos bågskyttar och ryttare, hvilka ej väntat något angrepp, föllo för fienden, som var herre i Kadesch på Orontes’ venstra strand. Då reste sig Pharao, den mäktige och starke, lik guden Month och iklädde sig kampens prydnader (vapnen); betäckt med sin rustning liknade han Baal i sin makt. Jagande vagnen framåt störtade Pharao sig in bland den usla Cheta-hären; ensam var han, ingen annan med honom. Detta anfall gjorde han i hela härens åsyn. Han fann sig omringad af tvåtusen och femhundra vagnar, och mot honom framstörtade de raskaste hjeltarne bland den usle Cheta-konungens krigare och bland de tallösa folkslag, som följde honom; men Pharao hade hvarken med sig sina furstar eller generaler eller bågskyttarnes eller stridsvagnarnes anförare. »Mitt rytteri och mina bågskyttar hafva öfvergifvit mig, icke en af dem är tillstädes för att kämpa för mig!» så ropade den starke och tappre Pharao. »Hvad är min fader Amons afsigt? Vill väl en fader förneka sin son? Eller har jag kanske förtröstat på min egen klokhet? Har jag icke vandrat efter ditt ord? Har icke din mun ledt mina krigståg? och hafva icke dina råd styrt dem? Hvilket hopp har fienden? Amon skall förödmjuka dem, som icke känna Gud. Har jag ej firat praktfulla och talrika fester till din ära och har jag icke fyllt ditt tempel med mitt krigsbyte? Jag har byggt dig ett tempel för myriader år. Hela verlden har bragt dig offer. Jag har riktat ditt tempel och jag har offrat dig trettiotusen oxar med alla slags doftande örter och de mest välluktande rökelser. Jag har byggt dig tempel af sten och jag har planterat eviga träd för dig. Jag har fört fram obelisker från Elephantine, och det är jag, som har anskaffat oförgängliga stenmassor. Stora skepp segla för dig på hafvet, de bringa dig skatter från alla länder. Hafva någonsin annars sådana saker blifvit utförda? Undergång träffe den som motstår dina planer, lycka den som förstår dig, o Amon! Jag anropar dig, min fader! Jag är midt ibland en mängd obekanta folkslag, och jag är ensam, ingen är med mig. Mina bågskyttar och mitt rytteri hafva öfvergifvit mig, då jag ropade på dem; ingen af dem har hört mig, då jag kallade dem till hjelp. Men jag föredrager Amon framför milliarder bågskyttar, framför millioner ryttare och myriader hjeltar, om de än alla voro samlade i en hop. Menniskornas list förmår intet, Amon skall tillintetgöra dem. O, sol! har jag icke följt din muns befallning, och hafva icke dina råd ledt mig? Har jag ej gifvit dig äran till verldens yttersta gränser?» — Konungens ord genljödo i Hermonthis; Ra hör enhvar som åkallar honom. Han gifver dig, o Pharao! sin hand. Gläd dig! han ilar till dig, Ramses Miamon! Han säger: »Jag är när dig, jag är din fader, solen; min hand är med dig, och jag förmår mera för dig än millioner menniskor tillhopa. Det är jag som är styrkans herre, och jag älskar mod; jag har funnit ditt hjerta fast, och mitt hjerta har gladt sig. Min vilja skall ske; lik Month skall jag till venster utslunga mina pilar, till höger åter gripa dem. Jag skall komma öfver dem som Baal i sin vrede. De tvåtusen och femhundra vagnarne skola, när jag kommer in ibland dem, söndersmulas under dina hästar. Fiendernas hjertan skola modfällas och alla deras lemmar förlamas. De skola icke mer kunna utslunga sina pilar och icke hafva mod att hålla lansen. Jag vill låta dem störta i vattnet, liksom krokodilen kastar sig deri. De skola störta den ene öfver den andre och dräpa hvarandra inbördes. Jag vill icke, att någon skall vända tillbaka till sitt hem, och den som faller skall aldrig resa sig åter.» — Den usle Cheta-konungen såg midt i sin här den väldige och tappre Pharao kämpa alldeles ensam, utan bågskyttar och utan ryttare. Två gånger vek han tillbaka af förfäran för Pharao; han lät flere furstar komma, följde af sina drabanter, försedde med alla krigets vapen. Desse krigare, Cheta-folkets utvalde, utgjorde tvåtusen och femhundrade vagnar. Pharao störtade sig midt ibland dem. »Jag vände mig mot dem, lik guden Month», säger han; »i ett ögonblick fick min hand träffa dem. Jag slog ned ibland dem, jag dräpte dem och jag ropade mitt härskri ensam; ingen annan röst hördes, ingen bland dem höjde sin stämma. Sutech, den store krigaren, Baal var i alla mina lemmar. Alla mina fiender kände sina händer kraftlösa mot mina lemmar; de förmådde ej mera hålla båge eller kastspjut. Jag förföljde dem som en grip och dräpte dem, utan att en enda undkom. Då min körsven såg att jag var omringad af så många vagnar, blef han rädd och hans hjerta modfälldes; en stor förfäran genomfor alla hans lemmar. Han sade till sin konung: »Min gode herre, ädle konung, Egyptens enda värn i farans stund! vi äro ensamme bland fienderna; stanna och låt oss rädda våra lif. Hvad kunna vi göra, o Ramses Miamon, min gode konung?» Då svarade Hans Majestät sin körsven: »Var modig, bemanna ditt hjerta, o min körsven! Jag vill störta ned på dem som den gudomlige örnen; kullstörtade och genomborrade skola de falla i stoftet. Hvad tänker då ditt hjerta om dessa fiender? Amon skulle icke vara någon Gud, om han ej hedrade mig inför deras otaliga skaror.» Pharao trängde in i den usla Cheta-hären; sex gånger störtade han öfver den. Han förföljde fienderna lik Baal i sin makt, han nedslog dem och icke en undkom.

Pharao sammankallade då bågskyttarne i sitt följe samt sina ryttare och sina generaler, som icke hade deltagit i striden, och han sade till dem: »I hafven icke tillfredsställt mitt hjerta; är det en enda bland eder, som gjort sig förtjent om fosterlandet? Derest eder herre icke hade rest sig, skullen I alla hafva varit förlorade. Jag låter hvarje dag fädrens hederstitlar gå öfver på sönerna, och då en olycka kommer öfver Egypten, försummen I edra pligter. Sjelf skipar jag dagligen lag och rätt öfver hvarje klagomål, som frambäres till mig. I hafven stadnat i edra tält och i edra fästningar, och I hafven ej bragt någon underrättelse till min här. Jag sände enhvar af eder till sitt distrikt, i det jag ålade eder att iakttaga dagen och stunden för striden, och si! I hafven handlat illa; icke en har rest sig och hjelpt mig med sin hand. Jag herskar öfver Egypten, liksom min fader solen, och jag har icke funnit en som bär omsorg om Egyptens land. Medan man på denna lyckosamma dag firar offerfester i Thebe, Amons stad, har en oerhörd försummelse blifvit begången af mina soldater och ryttare: den är större än som kan sägas; ty jag har visat min styrka, men hvarken bågskyttarne eller rytteriet hafva följt mig. Alla hafva gifvit vika för min arms kraft, och jag var ensam, ingen annan med mig, hvarken furstar eller generaler eller anförare för bågskyttarne eller rytteriet. Hela jorden prisar mitt namn intill aflägsna och okända länder. Krigarne stadnade och vände om, då de sågo mina bedrifter; deras myriader togo till flykten och deras fötter upphörde icke att löpa. De från min hand utslungade pilarne skingrade krigarne, såsnart de kommo mig till mötes.»

Då mina bågskyttar och ryttare hörde, att jag talade som guden Month, och sågo, att mitt svärd var segersällt, att Ra, min fader, var med mig och hade gjort alla dessa nationer till en fotapall för mina hästar, kommo de mot aftonen den ene efter den andre från sitt läger. De funno hela trakten betäckt med lik, badande i sitt blod, af alla Cheta-landets gode krigare, deras konungs tappre söner. Då dagen upplyste Kadesch’ land, kunde foten icke finna plats att trampa på, så talrika voro de döde. Hären kom och prisade konungens namn, sägande: »Tappre hjelte, orubbliga hjerta, du har utfört dina bågskyttars och ryttares gerning. Du son af guden Tum, skapad efter hans egen bild, du har utplånat Cheta-landet med ditt segerrika svärd. Det är du, o käcke hjelte, som är styrkans herre; det finnes ingen konung lik dig, som kämpar för sina soldater på stridens dag. Det är du, o konung, med det tappra hjertat, som är den förste i handgemänget; inför all verldens ögon är du den störste bland de tappre i din här. Det är du, som beherskar Egypten och straffar barbarerna. Cheta-landet är underlagdt dig för alltid.»

Så snart jorden blef ljus den följande morgonen, lät Pharao förnya slaget och ilade i striden som en tjur. De tappre störtade sig i handgemänget liksom örnar, som slå ned på sitt byte. Utslunga, o Pharao! dina lågor i dina fienders åsyn, liksom solen, när den går upp om morgonen, nedslungar sina eldstrålar öfver de ogudaktiga. Det stora lejonet, som gick vid sidan af han häst, kämpade med honom: raseriet uppeldade alla dess lemmar och enhvar, som närmade sig, föll till marken. Pharao tog eller dräpte fienden och ingen undkom. Nedhuggna framför hans hästar bildade deras utsträckta lik blott en enda blodig hög. Den usle Cheta-konungen skickade och anropade Pharaos stora namn: »Det är du som är solen, de två horizonternas gud; du är Sutech, den store segerherren, himlens son; Baal är i alla dina lemmar; skräck råder öfver Cheta-landet, som du har bemäktigat dig för alltid.» Sändebudet medförde ett bref, som var stäldt till Pharaos stora namn och innehöll: »O att denna skrifvelse måtte tillfredsställa solgudens hjerta, den väldige tjuren, honom som älskar rättfärdighet, den mäktigaste konungen, som sjelf anför sina soldater, det fruktansvärda svärdet, värnet för sin här på stridens dag, konungen öfver Öfra- och Nedra-Egypten, solens son, Ramses Miamon. Min gode herre! Eftersom Amon har födt dig och gifvit alla länder under dig, så att Egypten och Cheta-folket äro slafvar under dina fötter, och Ra har gifvit dig herraväldet öfver dem, kan du dräpa dina slafvar; de äro i ditt våld och ingen kan motstå dig. Du kom i går och dräpte en tallös mängd, du kommer i dag; fortsätt icke mördandet. Vi ligga på jorden framför dig, färdige att utföra dina befallningar. O! väldige konung, stridens prydnad, skänk oss lifvet!» — Då lät Pharao härens anförare komma för att meddela dem Cheta-konungens budskap och sända svar tillbaka. De sade till Pharao: »Han har handlat väl, han ödmjukar sig för den högste konungen, sin herre; han uppställer inga vilkor, han tillbeder dig för att stilla din vrede.»

Tågande mot söder vände Pharao i fred tillbaka till Egypten med sina furstar och sin här, lemnande efter sig alla folk förfärade öfver hans hjeltebragder, han, det dubbla Egyptens herre, som sjelf anför sina härar. Hela jorden har böjt sig under hans herravälde och furstarne falla ned framför honom, tillbedjande hans åsyn. Pharao vänder tillbaka till staden Ramses och hvilar ut i dess konungaborg, i det han strålar som solen i sin himmelska boning. Guden, hans fader, ärar honom, sägande: »Var helsad, min käre son, Ramses Miamon! jag skänker dig en oändlighet af år; förblif alltid på din fader Tums tron, och alla barbarer skola trampas under dina sandaler.» Detta är skrifvet i det 7:de året af Ramses Miamons regering af skrifvaren Pentaur.

Sålunda slutar detta poem. Afbildningar på flera tempelväggar lemna förklaringar härtill. De visa, huruledes Ramses’ offer ligga utsträckta på marken och trampade under hans hästars fötter; flere af de döde nämnas: Cheta-konungens stallmästare, bågskyttarnes anförare och rytteriets general. Man ser, att Pharaos pilar träffa slafvarnes anförare och en skrifvare, utan tvifvel en skald från asiatiska forntiden, som hade följt med hären för att besjunga Cheta-konungens bedrifter. Misraim, Cheta-konungens broder, springer i floden Orontes, och Tonisas furste drunknar under flykten. Ytterst på taflan ses Cheta-konungen sjelf; han har stadnat i sin vagn; vänd mot Pharao upplyfter han sina händer för att bedja om nåd.

Ramses II har utan tvifvel vid detta tillfälle utfört en berömlig bragd, som kunde hänföra hans poet till att lofsjunga hans tapperhet; men fienden blef icke så fullständigt öfvervunnen som hjeltedikten ger anledning att förmoda; ty Ramses måste ännu i många år fortsätta kriget mot det mäktiga Cheta-folket; och det slutade först i Ramses’ 21:sta regeringsår med en på lika ömsesidiga vilkor affattad fredstraktat, af hvilken tydligt framgår, att icke den ena af de stridande makterna underkufvade den andra. Då detta fredsfördrag utan tvifvel är det äldsta, som i ett ännu existerande dokument är bevaradt till vår tid, är det af synnerligt intresse och meddelas derföre här till sitt hufvudinnehåll.

År 21 den 21:sta Tybi var Hans Majestät Ramses Miamon i staden Ramses för att fira fester till ära för sin fader Amon Ra, för Harmachis, för Tum, Ptah och den väldige guden Sutech; då kommo tvänne sändebud, Taurtisbu och Ramses, från den store Cheta-konungen Chetasar till Ramses, Egyptens herskare, bärande i sina händer en silfvertafla, hvarpå Cheta-konungen hade inristat en traktat. Denna öfverenskommelse mellan den store Cheta-konungen, den väldige Chetasar, son af Marosar, den väldige Cheta-konungen, sonson af Saplel, den väldige Cheta-konungen, och Ramses II, Egyptens väldige konung, son af Sethos I, Egyptens väldige konung, sonson af Ramses I, Egyptens väldige konung, fastställer vilkoren för fred och förbund till evig tid, emedan Egyptens store konung och den store Cheta-konungen önska, att Gud icke mera måtte låta fiendskap uppstå mellan dem. I de dagar, då min broder, den store Cheta-konungen Mautanuro, regerade, var han i krig med Egyptens store konung; men från och med denna dag skall med gudarnes hjelp i all evighet icke vidare uppstå fiendskap mellan Egyptens land och Chetas land, utan det skall råda god fred och förbund mellan Chetakonungen och Egyptens konung till evig tid. Han skall vara i förbund med mig, han skall vara i fred med mig, och jag skall vara i förbund med honom, jag skall vara i fred med honom. Efter min broder Mautanuros död, sitter jag Chetasar som Cheta-konung på min faders tron; jag har Egyptens konung Ramses kär och jag önskar att upprätta en freds- och förbundstraktat med honom, bättre och varaktigare än den, som fordom var gjord mellan Cheta-konungen och Egyptens konung, så att Cheta-konungens söner och sonsöner skola hålla fred och förbund med Egyptens konungs söner och sonsöner. Mellan dem skall till evig tid fiendskap icke vara, Cheta-konungen skall aldrig någonsin öfverskrida Egyptens gränser för att der härja eller röfva, och Egyptens konung skall aldrig någonsin öfverskrida Chetas gränser för att der härja och röfva. Den ömsesidiga öfverenskommelse, som gälde i Cheta-konungarne Saplels och min fader Marosars dagar, skola jag och Egyptens konung hålla. Derest en fiende infaller i Egyptens konungs land, skall denne sända bud till Cheta-konungen för att begära hans hjelp, och Cheta-konungen skall komma och slå hans fiender; och kan Cheta-konungen icke sjelf komma, skall han sända sitt fotfolk och rytteri för att slå fienden. Och derest en fiende gör infall i Cheta-konungens land, skall denne sända bud till Egyptens konung för att begära hans hjelp, och Egyptens konung skall komma och slå hans fiender, och kan Egyptens konung icke komma sjelf, skall han sända sitt fotfolk och rytteri för att slå fienden. Derest flyktingar från Egyptens konungs land komma till Cheta-konungen, skall Cheta-konungen ej mottaga dem utan föra dem tillbaka till Pharao; eller derest dugliga arbetare från Egypten gå till Cheta för att der utföra något arbete, skola de ej blifva använde i landet Cheta, utan man skall föra dem tillbaka till Egyptens konung; och derest flyktingar från Cheta-konungens land komma till Egyptens konung, skall icke Egyptens konung mottaga dem, utan föra dem tillbaka till Cheta-konungen; eller derest dugliga arbetare från Cheta gå till Egypten för att der utföra något arbete, skola de ej blifva använde i Egypten, utan man skall föra dem tillbaka till Cheta-konungen. Till slut ställes traktaten under vård af alla Chetas och Egyptens gudar.

I traditionen lefde Ramses II, Sesostris, som Egyptens störste eröfrare. Grekerna berätta, att hans eröfringståg sträckte sig till Ganges i söder och upp i Skythien mot norr. Häri förnimmer man dels ett genljud af de egyptiske poeternes öfverdrifter, dels torde man få antaga, att Sesostris förvandlats till en sagohjelte, hvilken man i tidens lopp har tillagt de bedrifter, som en Usertesen III, en Thothmes III, en Sethos I och andre egyptiske hjeltar utfört.

Ramses II var en af Egyptens mest byggnadslystne konungar, och ingen annan Pharao har efterlemnat så många monument som han: det stora grott-templet i Abu-Simbel, tempel i Karnak, Luksor, Abydos och Ramses, Osymandyas’ graf, kolossala bildstoder, obelisker o. s. v.; öfverallt i Egypten stöter man på Ramses II:s namn. Under denne konung och hans närmaste efterträdare stod den egyptiska literaturen i sin högsta blomstring; derom vittna den mängd papyrusrullar, som äro bevarade från denna tid; en öfversättning och förklaring af alla dessa framställningar, inskrifter och texter skulle fylla många band. Ramses II hade många söner; ett monument uppger namnen på 23, bland hvilka en var hans efterträdare,

Menephthes I (1114—1094 f. Kr.). Under denne konung började Egyptens makt sjunka. De vänskapliga förbindelserna med Asien bibehöllos, men från vester och norr hotade en ny och öfverhängande fara. Mot Egypten hade nemligen bildat sig en stark koalition af libyska och grekisk-italiska folkslag. Härom berättar en inskrift på en af Karnaktemplets väggar, som är af stort intresse, emedan den medelst sin authentiska berättelse kastar historiens fulla dager in i den klassiska forntidens sagodunkel. Innehållet är i hufvudsak följande: Achäer, Lycier, Siculer, Sardinier, Etrusker och andra folkslag gjorde under anförande af den libyske konungen Maurmuiu ett infall i nordvestra Egypten »för att söka föda för sin mun och fylla sin buk». De slogo sitt läger vid Pabaris; de uppehöllo sig der i dagar och månader och härjade derifrån landet, plundrade templen och rasade med eld och svärd liksom fordom Hyksos, med hvilkas barbariska herravälde den närvarande tiden jemföres. Pharao tilltalar sina män och tröstar dem med att gudarne skulle bistå dem och tillintetgöra den usle fienden. Uppmuntrad af en dröm, hvari guden Ptah visar sig för Menephthes, rustar denne sig till strid. Det kommer till ett slag, hvari fienderna fullständigt öfvervinnas. Den fiendtlige anföraren flyr, qvarlemnande sina vapen och dyrbarheter, och det egyptiska rytteriet förföljer de flyende. Pharao jublar öfver segern och att fiendens öfvermodiga hotelser fallit tillbaka på honom sjelf, och häri instämmer hela landet. Fångarne, de stupade fiendernas afhuggna lemmar och bytet föres fram till Pharao, allt angifvet med noggranna siffror. Till slut tackar Pharao gudarne för den härliga seger, som de skänkt honom; han berömmer sig af, att han krossat sina fiender och med gudarnes hjelp räddat sitt land undan den hotande faran.

Menephthes I var föröfrigt en svag konung och under honom och hans efterträdare af 19:de dynastien försvagades Egyptens makt mer och mer, så att det en gång så mäktiga riket till slut föll i händerna på en syrisk usurpator, vid namn Areos.

Men under den 20:de dynastien (1022—887 f. Kr.), som också kallas Ramessidernas dynasti, emedan alla dess konungar buro namnet Ramses, reste Egypten sig åter för en kort tid ur sin vanmakt.

6. Egyptisk konung på sin stridsvagn.
Efter en väggmålning i Ramses II:s tempel i Thebe.

Dess stiftare, Ramses III, var en krigisk och lycklig konung. Först öfvervann han libyska folk och tillintetgjorde sedermera i ett stort dubbelslag, till lands och till sjös, en mäktig konfederation af Siculer, Danaer, Pelestas (Pelasger?), Uaschasch (Oscer?), Tsekkaru (Teucrer?) och Etrusker, som efter att hafva besegrat syriska folk hotade att öfversvämma Egypten. Vidlyftiga teckningar och inskrifter i Ramses III:s stora och härliga tempelpalats i Medinet-Habu samt den största och bäst bibehållna papyrus, som finnes bevarad från det gamla Egypten, berätta om denna hjeltebragd. Men det var blott ett sista uppblossande af den gamla kraften. Inre oroligheter började, flere pretendenter gjorde anspråk på tronen, flera samtidiga dynastier kämpade med hvarandra om herraväldet, och bland dessa hade vanligtvis främmande i landet inträngande regentslägter största makten. Under de senare Ramessiderna inkräktade flere af Amons öfversteprester i Thebe den kungliga makten och värdigheten. Desse herskade i Öfra Egypten, medan i Nedra Egypten en främmande, sannolikt assyrisk, regentätt uppstod, den 22:dra eller, som den också efter sin hufvudstad kallas, den bubastidiska dynastien. Konungarne af denna dynasti

7. Egyptisk bärstol.

hette omvexlande Sesauk, Osorkon och Takelothis, namn som påminna om de assyriska konunganamnen Sargon och Tiglath, och de stödde sin makt hufvudsakligen på en skara främmande krigare, de såkallade Maschavascha. Sesauk I, den 22:dra dynastiens stiftare, är bibelns Sisak, som i Rehabeams 5:te år intog Jerusalem och bortförde templets och konungens skatter. Han har efterlemnat berättelsen om detta segertåg i en inskrift på en af Karnaktemplets väggar. Hans efterträdare intill tionde led herskade öfver Egypten, dock icke oafbrutet, i det de med andra samtidiga dynastier omvexlade i herraväldet, allt efter som det ena eller andra partiet hade öfverhanden. Oaktadt den 22:dra dynastien omfattade en tid af tio generationer, eller omkring 270 år, kan det derföre vara riktigt att den, såsom Manetho uppgifver, blott har regerat i 120 år, alldenstund det är högst sannolikt, att den under loppet af de 270 åren har varit i faktisk besittning af makten blott i 120 år. I egenskap af främmande dynasti blef den af Manetho betraktad som illegitim och stäld utanför tidsföljden, som representeras af 20:de, 21:sta, 23:dje och 24:de dynastierna. De sistnämnda dynastierna voro visserligen legitima, men ytterst svaga, så att de blott under en del af ifrågavarande tidrymd hafva varit i faktisk besittning af herraväldet. Under de långvariga stridigheterna mellan dessa rivaliserande regentslägter försvagades konungamakten och landet sönderstyckades i flera småriken, så att då en ethiopisk furste vid namn Pianchi i medlet af 8:de århundradet f. Kr. gjorde ett eröfringståg till Egypten, fann han der åtskilliga småkonungar, som han måste öfvervinna hvar för sig. Pianchis herravälde varade icke länge; men han hade öppnat vägen för Ethiopierna, och hans efterträdare, bland hvilka Taharka oftast nämnes på de egyptiska monumenten, kommo till Egypten och herskade der under namn af den 25:te dynastien i omkring 40 år till 666 f. Kr. Ej heller Ethiopierna förmådde sätta sig i uteslutande besittning af makten; de förvärrade derföre oredan genom att öka kronpretendenternas antal, och då den 26:te dynastien (678—527 f. Kr.), hvars förste konungar voro svage, besteg tronen, var landet åter sönderstyckadt i flera småriken. Ett genljud af detta tillstånd återfinnes i Herodotos’ berättelse om dodekarchien, hvarunder Egypten beherskades af 12 småkonungar, som slutligen undanträngdes af en bland dem, Psametik af den 26:te dynastien.

Den förvirringens och inbördes krigens tid, hvarunder det olyckliga landet så länge hade suckat, upphörde slutligen, då det lyckades Psametik att öfvervinna sina med konungar och att förena hela landet under en enda spira. Fred och ordning återupprättades, en ny blomstringstid började, och lycka och välstånd herskade i landet. Det ser ut som om Psametik ej varit af rent egyptisk härkomst, men hans styrelse var fullkomligt egyptisk; en viss romantiserande rigtning gjorde sig starkt gällande under honom: gamla titlar och embeten återinfördes, konsten fick nytt lif och uppnådde i flera riktningar en mycket hög grad af fullkomlighet. Saïs, dynastiens hufvudstad, förskönades med ståtliga byggnader, i det saïtiska regenterna ville göra för sitt residens hvad 18:de och 19:de dynastierna fordom gjort för Thebe. Samtidigt utvidgades förbindelsen med utlandet. Psametik kom på tronen, berättas det, med hjelp af ioniske och kariske krigare; Grekerna fingo härigenom insteg i landet och höllo sig qvar der, tills de slutligen genom Ptolemäernas tronbestigning upphöjde sig till landets herrar. Vid denna samfärdsel var det icke de styfve, orörlige Egyptierna, utan de ungdomsfriske, lätt emottaglige Grekerna, som läto inverka på sig, och sålunda kom den egyptiska civilisationen genom Grekerna att flyta in i den stora europeiska utvecklingens ström. Psametik försökte också att återställa sina företrädares herravälde i Asien, men häri hade han ingen framgång; ej heller lyckades detta bättre för hans son och efterträdare Neko. Denne konung lät kringsegla Afrika af pheniciske sjömän, som seglade ut från Röda hafvet och kommo tillbaka genom Gibraltar-sund. Eget nog blef upptäckten af denna sjöväg igen glömd och måste ett par tusen år senare göras ånyo af Portugiserna.

Under de följande konungarne af den saïtiska dynastien, en Apries, en Amasis m. fl., fortsatte Egypten ännu en kort tid en vegeterande tillvaro; men dess verldshistoriska mål var uppnådt, dess sjelfständiga utveckling var afslutad och frukterna af den fornegyptiska kulturen hade gått i arf till det högt begåfvade grekiska folket; år 527 f. Kr. eröfrades det af Kambyses samt införlifvades i det stora persiska väldet, och den mångtusenåriga staten upphörde att finnas till som sjelfständigt rike. Då emellertid de infödda 28:de, 29:de och 30:de dynastierna åter för en kort tid afkastade det persiska oket, räknas rikets fullständiga upplösning först att hafva inträdt år 340 f. Kr., då persiske konungen Ochus ånyo lade det under Persien.