Djungelboken/Kapitel 14
| ← I drottningens tjänst |
|
Andra Djungelboken → |
| Illustrationer av David Ljungdahl (1870–1940). På Wikipedia finns en artikel om Djungelboken. |
STRIDSDJURENS PARADSÅNG.
Vi lånade Alexander en gång för mycket länge se'n
en Herkules' styrka, vår klokhet, våra säkra ben.
Vi böjde till tjänst vår nacke — den aldrig friheten återvann!
Giv plats där! Giv plats där! Ur vägen för vårt ståtliga tiofotsspann!
För Fyrtiopundarnas tåg!
De hjältar där i harnesk, de frukta kulor och krut,
när skotten börja braka, på deras mod är det slut.
Då träda vi i striden in, ej någon av oss sig spar,
Ur vägen där! Ur vägen där för oxarnas tjugu par!
För Fyrtiopundarnas tåg!
Vid märket på länden! den marschen är bäst,
som spelas för ståtliga trupper till häst,
Visst älskar jag vattnings- och stallsignalernas ton,
men mest dock paradmarschens ljud, då jag går på skvadron.
Så tämj oss och föd oss och rykta oss snällt,
giv ryttare goda och vidsträckta fält!
Och se, när det blåses till marsch-marsch! på hel bataljon,
hur stolt jag i striden går fram med min tappra skvadron!
Då jag och kamraterna klevo uppför en bergstig brant,
där rullade skred och stenar, men ingen av oss slant.
Ty vi kunna klänga och klättra, vi, varhelst det gäller att gå.
Hur härligt det är med ben i behåll högt upp på berget att stå!
Välsignad varje sergeant, som låter oss välja vår egen led!
Men ve de vårdslösa förares hop, som packar vår last på sned!
Ty vi kunna klänga och klättra, vi, varhelst det gäller att gå:
Hur härligt det är med ben i behåll högst upp .på berget att stå!
Vi ha ingen kamelerimarsch alls,
att liva upp färden så lång.
En dragbasun är dock varenda hals
(Rtt ta ta! är en dragbasun!)
Och här är vår vandringssång:
Kan inte! Bör inte! Hann inte! Gör inte!
Stämmen i sången in!
Någons packning gled från hans puckel ned.
Jag önskar det vore min!
Någons tunga last föll i backen med hast.
Hurra! Hurra för en halt och en rast!
Nu vankas för någon det stryk med besked.
Lägrets barn vi äro, vi,
envar efter sitt geni,
barn av ok och pikjärn vasst,
seldon, sadel eller last.
Över slätten går vårt tåg,
som på stormigt hav en våg,
häves, rullar, vräker allting ned,
sprider skräck och död i alla led.
Männen, som bredvid oss gå,
dystra, trötta, dammolnsgrå,
svaret skyldiga de bli,
när den frågan göra vi:
Varför skola du och jag
tåga, lida dag för dag?
Lägrets barn vi äro, vi,
envar efter sitt geni,
Barn av ok och pikjärn vasst,
seldon, sadel eller last.