Herr Pyrrhula sitter uti min lind,
Domherre han kallas i hvardagslag.
Han spår bara snöfall och isande vind
Och ser sig omkring med ett visat behag.
Om vintrarna domherren flyger och far,
Ty då vill han verlden och menniskor se.
Domsaga jag vet inte, om han har,
Men spåman han är med ett stort renommée.
Det tycks på hans mage, som ingenting brast:
Inkomster han har visat i öfverflöd.
Han «rönndrufvan» älskar förnämligast,
Och är kanske derför så skinande röd.
Fru Pyrrhula, klädd helt och hållet i grått,
Helt anspråkslöst sitter bredvid sin man.
Hans glödande färgton hon inte fått,
Hon lefver kanske ej så högt, som han.
Förlåt, herr Domherre! jag talar er till:
Ni håller väl ej etiketten så strängt.
Jag endast bekantskap förmera vill,
Se'n vi blifvit grannar så här oförtänkt.
Jag hör att ni trifs här och frun likaså,
Och nog är det bättre än bo i en skog.
Att allt är så präktigt, vill jag ej påstå:
Då Djurgål'n är torr, är det skapligt nog.
Men blir man här torr uti strupe och mun,
Så får man som Tantalus taga reson;
Ty om det fins vatten, så händer att brunn
Ej duger af brist uppå reparation.
Man annars har bra uppå mångfaldigt sätt,
Om man undantar en och annan detalj:
Ty går man på qvällsqvisten öfver vår slätt,
Så smeker man öfver vår lys-attiralj.
Men ni som ej alls för behofvenas skull
Behöfver gå ut, då det mörknar i skyn,
Ni kan med er fru må som perla i gull,
Och dertill jag önskar er all fortune.
Det är väl er vana och äfven er frus,
Att ni med klimatet kan uthärda så;
Men vill ni en näsvärme ha inomhus,
Var god och stig in — och följs åt båda två!
E. S—dt.
