Lilla svalan packat in och flytt:
Hösten kom, och då törs ingen knytta.
Svalan ville nog bli qvar — jo pytt!
Hon den första var, som ville flytta.
Sympati för hösten ingen har:
vår och sommar man nog fram sig slarfvar,
Men för hösten drar sig lite hvar
Utom talgoxar och några sparfvar.
Af naturen är hösten sträf och arg,
Oförskämd, så han kan reta stenen.
Skinn på näsan har han som en varg,
Träd och buskar klär han in på benen.
Lif och anda qväfs uti hans famn,
Intet väsen emot honom muckar.
Blomman darrar vid hans blotta namn,
Skogen ruskar sin peruk och suckar.
Hösten tål ej minsta gröna fläck,
Om han ej får smutsa ner och slaska.
Himlen borrar han, att den blir läck,
Sjelfva solen kläds i säck och aska.
För all skönhet är han blind och döf,
Ser ej gerna ens att solen flammar,
Gläds långt hellre att se fallna löf
Hoppa kråka omkring nakna stammar.
Lugn och trefnad ger han den och den,
Bryr sig föga om hvad som oss fägnar.
Stormens gud är är hans intime vän
Och intimare ju mer det regnar.
Sorgligt är det också på vår pol,
Om man yppar sina hjertans tankar,
Att vår höst består så lite sol,
Att man måste skarfva i med dankar.
Hösten gör oss kostnad och förtret,
Och frikostigt gör han beggedera,
Hösten är en buse, som man vet,
Och det lönar ej att disputera.
Lilla svalan packat in och flytt
Fjerran bort från nordens vindar,
Men hon kommer, hoppas jag, på nytt,
När som våren löfvat våra lindar.
E. S—dt.
