Dopet (af Wirsén 1884)
| ← Sorg |
|
Tag staf och rensel → |
Dopet.
I lifvets bok, o Fader, skrif
Det barn vi här Dig lemna,
En himmelsk borgarrätt det gif,
Ditt barn det värdes nämna!
Det låt, af nådens sol beglänst,
Få växa till Ditt rikes tjenst,
Det bär på Dina armar,
O Du, som Dig förbarmar!
I lifvets första morgonstund
Du vill till Dig det draga,
Du tager upp i Ditt förbund
Det späda, arma, svaga.
En oljoqvist, som spirat fram
Af jordiskt frö, af Adams stam,
I dina örtagårdar
Du ympar in och vårdar.
O Jesu Krist, som sagt: »Till mig
Låt barnen komma», hägna
Och led på korsets smala stig
Det barn, vi här Dig egna!
Det låt med Dig stå upp i kraft
Och smaka nya lifvets saft,
Se’n det i dopets flöden
Begrafts med Dig i döden!
Din oskulds silke, Jesu mild,
Åt barnet gif till prydnad,
Blif Du dess ljufva förebild
I hörsamhet och lydnad!
Gif fröjd och sorg som helst Du vill,
Blott ständigt Dig det hörer till,
Ditt stora namn bekänner
Med Dina sanna vänner!
Helge Ande, du som än
Utöfver vattnet sväfvar,
Dess själ bestänk och rena den,
Gif tro, som aldrig bäfvar,
Osäglig frid och helsa gif
Åt barnets dolda andelif
Och skänk det rot och styrka
I en ej synlig kyrka!
Det kommer mången, mången stund
Af ångest, nöd och fara:
Vid detta heliga förbund
Dess hjerta då bevara!
O trösteande, kom med tröst
Till ett beklämdt och pröfvadt bröst!
Gif mod och kraft i striden
Och midt i oron friden!
Du heliga Treenighet,
Som här i dopet skänker
Hvad dödlig röst ej tolka vet
Och mer än tanke tänker!
O öfverskygga barnets håg
Och två i dopets rena våg
Till lifvets kamp ett sinne
Som vårdar Edens minne!