←  Herren är min herde
Sånger och bilder
av Carl David af Wirsén

Sorg
Dopet  →


[ 171 ]

Sorg.

Dav. 102 psalm.

Slaget, som de slagna gräsen,
Är af bitter sorg mitt väsen,
Och det bröd jag glömmer tära,
Som mig gafs att kroppen nära.

Jag är djupt omhvärfd af töcknen,
Är en pelikan i öknen,
Är en uggla på ruiner
Der i natten stormen hviner.

Glädjen, att jag fins, förgäter,
Aska är den spis jag äter,
Jämmer hvarje suck jag andas
Och min dryck med tårar blandas.

[ 172 ]

Jag, som gräs när solen bränner,
Allt mitt inre vissna känner,
Som ett moln mig vinden jagar,
Skugga äro mina dagar.

Men Din tron, o Gud, du stälde
Skyhögt öfver tidens välde.
Ätter födas och försvinna,
Dig kan ingen vexling hinna.

Se till Zion, till det arma!
Herre, Dig i nåd förbarma,
Hör de fångnes rop ur häktet,
Hjelp det djupt beklämda slägtet!

Ryck ej sorgens son, som klagar,
Bort i sina halfva dagar,
Mina faders Gud, förlossa
Detta bröst, som qvalen krossa!

[ 173 ]

Du har grundat jord och himmel,
Berg och haf och stjernevimmel,
Hvarje blomma lif Du gifver;
De förgås, men Du förblifver.
 
Alla mejas bort som säden,
De föråldras såsom kläden.
Som en mantel färgen mister,
Kraft och ungdomslif dem brister.

Ej förgängelsen dem sparar,
Du allena evigt varar.
Se till Zion, till det arma,
Herre, Dig i nåd förbarma!