Drömmens uppfyllelse/Kapitel 14

←  Små syndare

Drömmens uppfyllelse av Lucy Maud Montgomery Översättare: Karin Jensen Kallelsen

Drömmens uppfyllelse  →

XIV.
Kallelsen.

Anne satt tillsammans med Ruby Gillis i familjen Gillis’ trädgård, där skymningen nu sakta bredde sina skuggor. Det hade varit en varm och disig eftermiddag. Allting stod i sensommarens yppiga blomstring. Solröken dröjde ännu kvar på dalsluttningarna. Ängarna skimrade matt i de vilda astrarnas violetta toner.

Anne hade försakat en åktur i månskenet till en vacker sandstrand ett par kilometer längre bort för att i stället tillbringa aftonen hos Ruby. På detta sätt hade hon sällskapat med henne många aftnar denna sommar, ehuru hon ibland undrade, om någondera parten hade någon egentlig glädje eller behållning därav, och stundom gick hon hem med föresatsen att inte mer komma tillbaka.

Ruby blev blekare, när sommaren började lida mot sitt slut. Hon hade avstått från all tanke på undervisning i skolan — »min pappa tycker det är bäst vi skjuter upp det till nyåret» — och de konstmässiga handarbeten, som hon tyckte om att syssla med, gledo allt oftare ur hennes trötta händer. Men hon var alltid glad och förhoppningsfull, pratade som förut och gav lågmälda förtroenden om sina uppvaktande kavaljerer, deras inbördes rivalskap och krossade förhoppningar. Det var just detta, som gjorde besöken så meningslösa och påkostande för Anne. Vad som förr i världen kunnat vara barnsligt, men ändå rätt lustigt, verkade nu hemskt; det var som om döden tittat fram genom ögonhålen i livets egensinniga och övermodiga mask. Men Ruby tycktes ha på allvar fäst sig vid henne, och hon lät väninnan aldrig gå, förrän hon lovat att snart komma igen. Fru Lynde puttrade misslynt om, att Anne sprang till Ruby alldeles för ofta och själv skulle bli smittad av lungsot, och även Marilla började bli tveksam.

— För var gång du går och hälsar på Ruby, ser du alldeles förbi ut, när du kommer hem igen, sade hon.

— Det är så sorgligt alltihop, sade Anne med låg röst. — Ruby tycks inte alls fatta, hur det står till med henne. Och ändå har jag en förnimmelse utav, att hon behöver hjälp — på sitt sätt anropar mig därom — och jag vill så gärna lämna henne hjälp, men förmår det inte. Hela tiden jag sitter hos henne har jag en känsla av, att jag bevittnar hennes strid med en osynlig fiende, som hon försöker stöta tillbaka med de svaga krafter, som ännu stå henne till buds. Det är därför jag kommer hem så trött och förbi.

I afton gjorde dock inte denna förnimmelse sig gällande lika starkt som vanligt. Ruby var märkvärdigt stillsam. Hon sade ej ett enda ord om bjudningar, utfärder, klänningar eller »gossar». Hon vilade i sin hängmatta, omgiven av milt ljus och dallrande skuggor, det halvfärdiga arbetet låg orört, och vänliga händer hade svept en tunn vit schal om hennes smala axlar. De långa gula hårflätorna — o, vad Anne under skoltiden avundats henne de flätorna! — hängde på ömse sidor om henne. Hon hade tagit ned dem och plockat ut nålarna — hon fick huvudvärk av dem, sade hon. Den klara rodnaden hade sjunkit undan från hennes kinder, och de bleka dragen hade något barnsligt över sig.

Månen steg upp på den genomskinligt klara himlen och göt sin strålglans över några dunlätta skyar. En silverstrimma spelade över den lilla tjärnens vatten. Tätt invid familjen Gillis’ gård låg kyrkan, omgiven av sin gamla kyrkogård. Månskenet föll på de vita vårdarna och lät dem skarpt avteckna sig mot de mörka träden och häckarna bakom.

— Så underlig kyrkogården ser ut i månsken, sade Ruby plötsligt. — Så spöklik! tillade hon med en rysning. — Anne, nu kommer det inte att dröja länge, förrän också jag ligger därute. Du och Diana och alla de andra komma att gå omkring, fulla av liv — men jag ligger där ute — djupt nere i min grav.

Det hela kom så oväntat, att Anne alldeles miste fattningen. Till en början var det henne omöjligt att svara.

— För nog vet du, att det är så? återtog Ruby med en viss skärpa.

— Ja, jag vet det, svarade Anne med låg röst. — Käraste Ruby, jag vet det.

— Alla veta det, sade Ruby bittert. — Jag vet det nog, jag med — jag har vetat det hela sommaren, fastän jag inte velat erkänna det. Men Anne — hon sträckte sig fram och grep med en häftigt bedjande rörelse Annes hand — jag vill inte dö. Jag är rädd för att dö.

— Varför är du rädd för det, Ruby? frågade Anne stilla.

— För att — för att — ack, inte tror jag annat än att jag får komma till himlen, Anne. Inte har jag syndat så svårt… Men — det kommer att bli så olika allting. Jag ligger och grubblar så mycket — och då blir jag så rädd — och jag får sådan hemlängtan. Visst är det väl mycket härligt i himlen — det lär oss ju bibeln — men, Anne, det blir ändå inte det vi äro vana vid…

Genom Annes själ drog ett svagt minne av en lustig historia, som hon en gång hört Philippa Gordon berätta om en gammal gubbe, som stelnat i sina vanor och ungefär på samma sätt uttryckt sitt misstroende för förhållandena bortom graven. Hans yttrande hade förefallit ganska komiskt, hon kom ännu ihåg, hur hon och Priscilla skrattat däråt. Men det låg ingen humor, endast djupt vemod, över det tvivel, som nu kom från Rubys bleka och darrande läppar. Och det tragiska låg däri, att Ruby nog kunde ha skäl för sitt tvivel. Himlen var helt visst inte det Ruby var van vid.

I hennes glättiga, tanklösa nöjesliv, hennes ytliga åskådningssätt och ringaktning för alla högre syften fanns helt visst ingenting, som fostrat henne för den stora förändringen eller skänkt henne kraft att betrakta livet efter detta som någonting, ej uteslutande skrämmande och ofattbart. Anne undrade hjälplöst, vad hon skulle säga för att skänka henne någon tröst. Hur skulle hon bäst lägga sina ord? Det föll sig svårt för Anne att för någon uttala sitt hjärtas hemligaste tankar, de nya föreställningssätt, som småningom börjat spira upp i hennes inre och som rörde sig kring de stora hemligheterna i detta livet och det kommande, och allra svårast var det att tala härom med en person av Ruby Gillis’ läggning.

— Jag tror, Ruby, började hon tveksamt, att vi kanske i vårt sinne ha gjort oss mycket felaktiga föreställningar om evigheten — vad den är och vad den håller i beredskap åt oss. Jag tror inte den kan vara så värst olika med vårt jordeliv, som de flesta människor tycks tro. Jag tror, att vi komma att fortsätta med att leva, ungefär som vi leva här, fastän i större ödmjukhet och med ivrig längtan efter att lära… Och vi komma att förbli desamma som vi alltid varit — det blir bara lättare att vara god och — alltid sträva efter det högsta… Alla hinder och stötestenar skola avlägsnas, och vi skola se klart… Var inte rädd, Ruby.

— Jag rår inte för det — jag kan inte vara annat än rädd, sade Ruby med tårar i rösten. — Om också det där du säger om himlen är sant — och säker kan du ju omöjligt vara, det kanske bara är som du inbillar dig — så kan det ju aldrig bli precis som här. Det är omöjligt. Och jag vill fortsätta att leva här, Anne. Jag är så ung. Inte har jag hunnit få den lott i livet, som jag kunde göra anspråk på. Jag har kämpat så förtvivlat för att få leva — och vad tjänar det nu till alltsamman — jag är livdömd — jag måste dö och gå ifrån allting, som jag frågar efter.

Annes hjärta krympte samman i en smärta, bittrare än hon någonsin erfarit. Det var henne omöjligt att komma fram med några falska tröstegrunder, och allt det Ruby sade var så förfärande sant. Hon skulle ju faktiskt lämna allt det hon frågade efter — allt som var henne dyrbart. Hon hade endast sparat samman skatter på jorden, hon hade uteslutande levat för de små och oväsentliga tingen i livet, de ting som blott äro av denna världen, men hon hade förgätit de stora tingen, som nå ända in i evigheten, som slå bryggan mellan två tillvarelseformer och göra döden blott till en överflyttning från en boning till en annan — från skymning till solklar dag. Gud skulle nog ta vård om Ruby — det trodde Anne fullt och fast — hon skulle få lära sig mycket, hon också… Men just nu var det föga underligt, att hennes själ i blind hjälplöshet klamrade sig fast vid de enda ting hon kände och höll av.

Ruby reste sig på ena armen och lyfte sina klara, vackra blå ögon mot den silverskimrande rymden.

— Jag vill leva, sade hon med skälvande röst. — Jag vill leva som andra unga flickor. Jag — jag vill gifta mig med den jag håller av, Anne. — Och jag vill ha små barn. Du vet, att jag alltid har älskat småbarn, Anne. Det här skulle jag aldrig kunna säga till någon annan än dig. Men jag vet, att du förstår. Så är det stackars Herbert — han — han håller av mig, och jag håller av honom, Anne. De andra — de voro ingenting för mig, men han är mycket. Och finge jag bara leva, skulle jag bli hans hustru och bli så lycklig. O, Anne, vad det är hårt!

Ruby sjönk tillbaka mot sina kuddar och snyftade hejdlöst. Anne tryckte hennes hand i överströmmande medkänsla — ett deltagande utan ord, som måhända hjälpte Ruby mer än alla tröstande försäkringar skulle ha gjort. Ty efter en liten stund blev hon lugnare, och hennes snyftningar upphörde.

— Jag är glad, att jag talat uppriktigt med dig, Anne, viskade hon. — Det har gjort mig gott att få utgjuta min själ. Det har jag längtat efter hela sommaren — varenda gång du kom var det min mening att öppna mitt hjärta för dig, men det blev inte av. Jag kunde inte. Det kändes, som om jag riktigt skulle mana fram döden, om jag talade om, att jag skulle dö, eller om någon annan sade eller antydde det. Jag ville inte säga det eller ens tänka så långt. Om dagen, så länge jag hade människor omkring mig och allting var glatt, var det inte så svårt att låta bli att tänka därpå. Men om natten, när febern kom och jag låg och kastade mig i min säng och inte kunde sova — då blev det rysligt, Anne. Då kunde jag inte komma bort från det. Döden steg fram och ställde sig att stirra in i mitt ansikte, ända tills jag blev så rädd, att jag kunde ha skrikit högt.

— Men nu blir du ju inte rädd mera, Ruby, käraste min lilla vän? Du ska vara modig och tapper och tro, att allt styres till det bästa för dig.

— Jag ska bjuda till… Jag ska tänka över det du sagt mig och försöka tro på det. Och du kommer väl upp och hälsar på mig så ofta du kan, säg, gör du inte det, Anne?

— Jo, Ruby lilla.

— Det — det kommer inte att dröja länge nu, Anne. Det känner jag på mig. Och jag vill hellre ha dig hos mig än någon annan. Alltid har jag tyckt bäst om dig av alla mina skolkamrater. Aldrig var du avundsjuk eller simpel som somliga av de andra. Emmy White var och hälsade på mig i går. Minns du att Emmy och jag voro så vådligt goda vänner för tre år sedan, när vi ännu gingo i skolan? Men så blev vi osams på en skolfest, och se’n ha vi aldrig talat med varandra. Var det inte fånigt? Nu förefaller det mig så orimligt — att gå och vara stötta på varandra i åratal… Men i går hade Emmy och jag stor försoning. Hon sa’, att hon hade gärna velat ta första steget för länge sedan, men hon var rädd för att jag skulle visa av med henne. Och jag talte aldrig med henne, för jag trodde, att hon bara skulle knycka på nacken och vända mig ryggen. Är det inte underligt, så man kan leka kurragömma med varandra utan att komma någon vart?

— Många av ledsamheterna i livet ha sin grund bara i ett missförstånd, sade Anne. — Men nu måste jag gå, käraste. Klockan är mycket — och du borde inte ligga här ute i aftonkylan.

— Du kommer väl snart tillbaka?

— Mycket snart, det lovar jag. Och om det är någonting jag kan göra för att hjälpa dig, så gör jag det med stor glädje.

— Det vet jag. Och du har redan hjälpt mig. Ingenting förefaller mig nu så skrämmande som förut. God natt, Anne!

— God natt, kära lilla Ruby!

Anne vandrade hem med långsamma steg i månskenet, som fyllde rymden med silverglans. Denna kväll hade medfört en förändring även för henne. Livet hade fått en annan mening, ett högre ändamål. På ytan kom det att fortgå alldeles som förut, men nere på djupet hade okända krafter råkat i rörelse. Det fick ej gå med henne som med den stackars fjäriln Ruby. När hon komme till slutet av en tillvaro, finge hon ej se sig ställd inför den nya, betagen av en skälvande skräck för det alldeles okända — för en värld, för vilken varken hennes tankeliv, hennes strävanden och hennes ideella syften danat henne. De små tingen i livet, hur ljuva och behagliga de än må tyckas i sin tillfälliga omgivning, få ej vara det, varför vi leva — högre måste vi sätta vårt mål. Livet för himlen måste börja redan här på jorden.

Det ömma avskedet i trädgården blev ett avsked för alltid. Anne fick ej mera se Ruby i livet. Kvällen därpå ställde den ännu energiska föreningen »Avonleas unga Samhällsförbättrare» till en fest för Jane Andrews, som mycket snart skulle anträda sin resa till den vilda västern. Och medan lätta fötter dansade och klara ögon strålade och glada tungor pratade, kom det till en själ i Avonlea en kallelse, som måste hörsammas. Nästa morgon spreds från hus till hus budet, att Ruby Gillis dött. Hon hade omärkligt slumrat in i döden, smärtfritt och lugnt, och över hennes ansikte låg ett leende. Helt visst hade döden till henne kommit som en vän och befriare, att sakta leda henne över tröskeln till det okända — icke som den dystre lieman, för vilken hon fruktat och bävat.

Fru Rachel Lynde bedyrade efter begravningen, att någonting vackrare än Ruby Gillis, där hon låg i sin kista, hade hon aldrig skådat. Den snövita svepningen smyckades av de härliga blommor, som Anne strött över den, och anblicken var så vacker och gripande, att man i åratal hade den i minne och talade om den i Avonlea. Ruby hade alltid sett ovanligt bra ut, men hennes skönhet hade varit av denna världen och mycket jordisk, den bar en viss spotsk och utmanande prägel och tycktes pocka på beundran, själen hade aldrig blickat fram ur den, intelligensen aldrig förfinat den. Men döden hade helgat den genom sin beröring, den hade lockat fram en renhet i linjerna och en blid själfullhet i uttrycket, som aldrig funnits där förut — den hade gjort vad ett liv av osjälviskt uppgående i andra älskade varelser hade kunnat göra för Ruby. När Anne genom en slöja av tårar blickade ned på den döda vännen, tyckte hon sig se det ansikte, Gud ursprungligen ämnat åt Ruby, och sådant dröjde det för alltid i hennes hågkomst.

Innan begravningsföljet lämnade sorgehuset, tog fru Gillis Anne med sig in i ett obebott rum och gav henne ett litet paket.

— Det här vill jag du ska ha, snyftade hon. — Ruby skulle ha velat det så. Det är den broderade bordlöparen hon sydde på in i det sista. Den är inte riktigt färdig — nålen sitter kvar just där hennes stackars trötta fingrar stack in den sista gången hon sydde på arbetet, kvällen innan hon dog.

— Alltid lämna vi något oavslutat efter oss, sade fru Lynde och torkade sina ögon. — Men alltid finns det väl någon, som tar i där vi släppa.

— Vad det är svårt att fatta, att någon, som vi alltid känt, verkligen är död och borta, sade Anne, när hon och Diana vandrade hem. — Ruby är den första av oss skolkamrater, som kallats hädan. Och småningom, förr eller senare, kommer turen till envar av oss.

— Det är väl så, sade Diana i besvärad ton. Hon tyckte inte om ämnet. Hellre hade hon velat fördjupa sig i detaljerna från begravningen — det vackra vita bårtäcket med nedhängande fransar, Herbert Spencers sorgsna ansikte, en av systrarna Gillis, obehärskade, hysteriska gråtanfall — men om dem brydde sig inte Anne om att tala. Hon tycktes försjunken i ett drömmeri, vari Diana med saknad kände, att hon hade varken lott eller del.

— Tänk, så Ruby Gillis kunde skratta, när hon var glad, sade Davy plötsligt. — Kommer hon att skratta lika mycket i himlen som hon gjorde i Avonlea, Anne? Det vill jag veta.

— Det tror jag visst hon kommer att göra, sade Anne.

— Nej men Anne? protesterade Diana och såg både sårad och häpen ut, ehuru hon försökte småle.

— Varför inte, Diana? frågade Anne helt uppriktigt. — Tror du aldrig vi komma att skratta i himlen?

— Det — det har jag verkligen inte så noga tänkt på, förklarade Diana. — Men jag har en känsla av, att det inte vore rätt passande… Det anses ju mycket illa att skratta i kyrkan.

— Men himlen blir inte lik kyrkan — hela tiden, sade Anne.

— Nej, det vill jag väl hoppas, inföll Davy. — För vore det så, så ville inte jag komma dit. Hu, så tråkigt det är i kyrkan. Men jag ämnar inte heller kola vippen på många, många år ännu. Jag skall leva, tills jag blir hundra år, som gubben Thomas Blewett i Vitsand. Han säger, att han har blivit så gammal för att han alltid har rökt pipa, och det har dödat alla baciller. Får jag inte snart börja röka pipa, Anne?

— Ånej, Davy, du bryr dig nog aldrig om att röka, sade Anne i frånvarande ton.

— Jaså, inte det? Jag kan just undra, hur du kommer att må, när bacillerna ha tagit döden på mig, sade Davy.