Drömmens uppfyllelse/Kapitel 22
| ← Det gamla barndomshemmet |
|
Paul hittar inte klippmänniskorna → |
XXII.
Våren och Anne komma åter till Grönkulla.
Skymningens skuggor dansade i eldskenet på väggarna i Grönkullas kök; vårkvällarna voro ännu kyliga. Genom det halvöppna fönstret mot öster viskade nattens ljuva och hemlighetsfulla röster. Marilla stod framför brasan — åtminstone i kroppslig måtto. Hennes själ svävade vida, hon trampade åter gamla välkända stigar med fötter, som på nytt blivit unga och lätta. På senare tider hade Marilla på detta sätt drömt bort mången timme, som rätteligen borde använts till strumpstickning åt tvillingarna.
— Det är väl så, att jag håller på att bli gammal, sade hon.
Och dock hade Marilla förändrats helt litet under de gångna nio åren, blott blivit litet tunnare och kanske ännu mera kantig. De grå strimmorna voro litet mera märkbara i håret, som satt uppvirat i samma hårda knut, vilken genomstacks av två hornnålar — hade det i alla år varit samma nålar? Men hennes uttryck var någonting helt annat mot förr. Draget kring munnen, som antytt inneboende humor, hade märkbart skärpts, ögonen voro godare och vänligare, och det blida leendet infann sig allt oftare.
Marilla tänkte på det långa liv, som låg bakom henne. Barndomen, då hon varit strängt hållen, men icke olycklig, flicktidens svartsjukt dolda drömmar och brustna förhoppningar, de långa, grå enformiga åren av trög och färglös medelålder, som radat upp sig, det ena efter det andra. Så hade Anne kommit i huset — det livliga, känsliga barnet med sin spelande fantasi, sin skönhetsdyrkan och sitt kärlekshungrande hjärta. Hon förde med sig värme och vårsolglitter, och tillvarons ödsliga och stelfrusna marker hade börjat täckas med grönska och blom. Marilla kände, att av sina sextio år hade hon levat blott de nio, som följt på Annes ankomst. Och Anne skulle komma hem i morgon kväll.
Köksdörren öppnades sakta. Marilla såg upp, väntande att få se fru Lynde. Där stod Anne, smärt och rank och med ögon som de klaraste stjärnor. Hon hade händerna fulla av liljekonvaljer och tidiga violer.
— Nej se Anne! utbrast Marilla. För en enda gångs skull kom överraskningen henne att glömma sin kärva tillbakadragenhet, hon drog flickan in i sin famn och tryckte både henne och blommorna intill sitt hjärta, varmt kyssande det glänsande håret och det milda ansiktet. — Jag väntade dig ju aldrig förrän i morgon kväll. På vad sätt har du kommit från Carmody?
— Gått på mina ben, du allra raraste Marilla. Gjorde jag det inte tjogtals gånger under min seminarietid? Åkaren kommer med min koffert i morgon, jag fick sådan hemlängtan och gav mig i väg en dag tidigare. Ack, en sådan härlig vandring jag haft i majskymningen, i hästhagen stannade jag och plockade de här konvaljerna, och se’n tog jag av genom Violernas dal, jag fick ihop hela den stora gula skålen full, se så klarblå och ljuvliga de äro… Lukta på dem, Marilla, sug in doften i långa drag!
Marilla stack ned näsan pliktskyldigast, men hon var mera intresserad av Anne än av att andas in blomsterdoft.
— Sitt ned, lilla barn, du måste vara duktigt trött. Nu ska jag duka fram lite kvällsvard åt dig.
— Månen står klar och blank bakom kullarna, Marilla, och tänk så grodorna sjöngo hela vägen från Carmody! Så jag njuter av deras musik — det är som klockklang ur kärren. Den ingår oupplösligt i alla mina bästa minnen från härliga våraftnar förr i världen. Och den erinrar mig alltid om den kväll, då jag kom hit för första gången. Kommer du ihåg den, Marilla?
— Om jag gör? sade Marilla med känsla och övertygelse. — Den lär jag väl aldrig glömma så länge jag lever.
— Det året sjöng grodorna alldeles som galningar nere i kärren och i bäcken. Jag brukade sitta i fönstret och höra på dem i skymningen, och jag undrade över, att deras musik kunde låta på en gång så glad och så sorgsen. O, vad det är rart att vara hemma igen! Redmond är styvt och Bolingbroke var förtjusande — men ingenting övergår Grönkulla — det är hemmet.
— Jag hör, att Gilbert inte kommer hit i sommar, sade Marilla.
— Nej, han gör inte det. — Någonting i Annes tonfall avlockade Marilla ett hastigt ögonkast, men Anne var skenbart djupt upptagen med att ordna sina violer i en skål. — Titta, ta de sig inte bra ut? fortfor hon brådskande. — Tycker du inte, att året är som en bok, Marilla? Vårens sidor äro skrivna med liljekonvaljer och violer, sommarens med rosor, höstens med röda lönnblad och vinterns med järnek och mistel.
— Hur redde sig Gilbert i sina tentamina? frågade Marilla.
— Han klarade sig utmärkt — den bäste i klassen. Men var äro tvillingarna och tant Rachel?
— Rachel och Dora ha gått över till Harrisons. Davy är nere och leker hos Boulters. Jag tycker jag hör honom komma travande just nu.
Davy störtade in, upptäckte Anne, gav till ett glädjetjut och kastade sig i hennes famn.
— O, Anne, så gräsligt roligt, att du har kommit! Kan du tänka dig, att jag har vuxit två tum se’n i höstas! Tant Lynde mätte mig med sitt måttband i dag. Och titta, Anne, se på min framtand! Den är borta — där är en stor lucka. Tant Lynde band fast ena ändan av ett snöre vid den och andra ändan vid ett dörrlås, och så stängde hon dörren. Jag sålde den till Milty för två cents. Milty samlar tänder.
— Vad i all världen ska han göra med tappade tänder? frågade Marilla.
- Å, utav dem ska han göra sig ett halsband att ha, när han leker indianhövding, förklarade Davy och klättrade upp i Annes knä. — Han har redan femton stycken, och han har tingat alla tänder, som redan känns lösa, så det är ingen idé för någon annan att börja samla också. Boulters förstår alltid att hålla sig framme.
— Du var väl hygglig och snäll borta hos Boulters? frågade Marilla i något misstrogen ton.
— Jaa då, men nu ä’ jag så trött på att vara snäll ideligen, ideligen.
— Du skulle mycket fortare tröttna på att vara stygg, Davypojken, sade Anne.
— Jamen det skulle vara livat så länge det räckte, tyckte Davy. — Se’n kunde man ju ångra sig, säj, du?
— Det är nog gott och väl med ånger, men den kan ändå inte göra det skedda ogjort. Kommer du ihåg, Davy, den där söndagen i somras, då du skolkade från söndagsskolan och kyrkan med? Tänk så illa du kände dig till mods på kvällen, när du kom in till mig i mörkret och bekände alltsamman. Nå, vad har du och Milty haft för er i dag?
— Å, vi ha fiskat och jagat katten och letat efter ägg och skrikit åt ekot. Där är ett vådligt stiligt eko i snåret bakom Boulters lada. Vad är ekot egentligen för slag, Anne?
— Ekot är en vacker jungfru, Davy, som bor långt inne i skogarna och skrattar åt världen bortifrån sina kullar och berg.
— Hur ser hon ut?
— Hennes hår och ögon äro mörka, men halsen och armarna äro vita som snö. Men ingen dödlig får nånsin riktigt se, hur vacker hon är. Hon är mera lättfotad än ett rådjur, och den där gäckande stämman är det enda vi uppfatta utav henne. Du kan höra henne ropa om natten, du kan höra henne skratta i stjärnljuset. Men du får aldrig se henne. Hon flyr undan dig, om du söker följa henne, och hon skrattar åt dig från närmaste skogsbryn.
— Är allt det där sant, Anne? Eller smäcker du bara? frågade Davy med ögon, som stodo runda av häpnad.
— Kära Davy, har du inte så pass mycket förstånd, att du kan skilja på, när någon berättar en liten saga eller helt enkelt »smäcker»?
— Men vad är det då, som studsar tillbaka från snåret bakom Boulters lada? Och ibland hörs det som om det kom från själva väggen, envisades Davy.
— När du blir litet äldre, Davy, ska jag förklara alltsamman för dig.
Talet om ålder gav tydligen en ny riktning åt Davys tankegång, ty han funderade en liten stund och viskade sedan helt allvarligt:
— Anne, jag ska gifta mig.
— Ånej — är det möjligt? sade Anne med lika stort allvar. — När ska det bli?
— Inte förrän jag blir fullvuxen, förstås.
— En lättnad föll ifrån mitt bröst, Davy. Vem är det du är förlovad med?
— Stella Fletcher, hon är i samma klass som jag i skolan. Du må tro, Anne, hon är någe till söt… Jag gillar henne skarpt. Om jag skulle dö, innan jag blir vuxen, vill du då hålla ett öga på henne?
— Davy lille, vi orkar inte höra sånt tokprat, sade Marilla strängt.
— Det är visst inte någe tokprat, sade Davy i sårad ton. — Hon är min trolovade, och skulle jag dö ifrån henne, så blir hon min trolovade änka, det förstår ni väl. Och hon har inte en katt som ser till henne, utom sin gamla mormor.
— Kom nu och ät din kvällsvard, Anne, sade Marilla, och pigga inte upp pojken att prata mera strunt.