Drömmens uppfyllelse/Kapitel 23
| ← Våren och Anne komma åter till Grönkulla |
|
En ny person uppträder → |
XXIII.
Paul hittar inte klippmänniskorna.
Livet förflöt mycket angenämt i Avonlea den sommaren, ehuru Anne mitt under lovets förströelser förföljdes av en känsla, att någonting ändå saknades. Men ej ens för sig själv, under sina stunder av självprövning, ville hon erkänna, att denna känsla vållades av Gilberts bortovaro. Men när hon fick vandra hem ensam från bjudningar och Avonleas unga Samhällsförbättrares muntra sammankomster, medan Diana och Fred och så många andra glada unga par svärmade i månskenet under alléträdens lummiga valv, kände hon en underlig, sakta morlande värk i sitt hjärta, som hon inte kunde förklara. Gilbert inte ens skrev till henne, vilket hon dock hade tänkt han skulle göra. Hon visste, att han stundom skrev till Diana, men hon ville inte fråga efter honom, och Diana, som var i den helt naturliga tron, att även Anne hörde från honom, framförde aldrig några hälsningar.
Gilberts mor, som var en godlynt och öppenhjärtig dam, ej besvärad av någon överdriven taktkänsla, hade ett rätt förargligt sätt att fråga Anne, alltid med mycket tydlig röst och i många personers närvaro, om hon nyligen »hört från Gilbert». Och stackars Anne kunde blott bli blossande röd och viska fram ett »inte nu på rätt länge» — vilket av alla, fru Blythe inberäknad, togs som ett utslag av flickaktig förlägenhet.
Men frånsett detta hade Anne stort nöje av sin sommar. Priscilla gladde henne med en påhälsning i juni, och när hon rest, kommo herr och fru Irving, lille Paul och Charlotta den fjärde för att tillbringa juli och augusti i den gamla kära hemtrakten.
Ekostugan blev sålunda åter skådeplatsen för skämt och glam och muntra små tillställningar, och ekona på andra sidan ån voro fullt upptagna med att svara på de klingande skrattsalvor, som stämdes upp i den gamla trädgården bakom granhäcken.
»Fröken Lavendel» hade inte förändrats, om man undantar, att hon blivit ännu sötare och älskligare. Paul tillbad henne, och det hjärtliga förhållandet mellan dem var vackert att se.
— Men mamma kallar jag henne ändå inte, sade han till Anne. — Det namnet tillhör ju min egen älskade lilla mamma, och det kan jag inte ge åt någon annan. Det fattar nog fröken. Men ibland kallar jag henne för »mor Lavendel», och jag tycker om henne näst efter pappa. Jag — jag till och med håller av henne ett litet grand mer än jag håller av fröken.
— Det är alldeles som det ska vara, sade Anne.
Paul var nu tretton år och mycket lång för sin ålder. Hans ansikte och hans ögon voro lika vackra som förr, och hans fantasi kunde liknas vid ett slipat glas, som speglade allting i regnbågens färger. Han och Anne hade härliga promenader i skog och mark och utmed havsstranden. Aldrig kunde det finnas två mera »besläktade själar».
Charlotta den fjärde hade utvecklats till en frodig och blomstrande ungmö. Hon hade för länge sedan lagt bort de blå bandrosetterna och bar nu håret uppsatt i stora pösande bubblor. Men ansiktet var lika fräknigt, näsan lika trubbig och munnen och leendet lika breda som förr i världen.
— Fröken tycker väl inte, att jag har börjat tala som yankees gör, säj, fröken? undrade hon ängsligt.
— Det har jag inte alls lagt märke till, Charlotta.
— Nå, det var då roligt att höra. Hemma så sa di, att jag bröt, men det sa di nog bara för att reta mig, för jag vill visst inte tala som yankees. Inte för jag har något emot yankees, fröken, det kan nog vara snälla och bra människor, men se tacka vill jag Prins Edwards ö och sådant folk, som där bygger och bor.
Paul tillbragte sina första fjorton dagar hos farmor Irving i Avonlea. Anne var honom till mötes, när han kom dit, och fann honom vild av iver att få komma ned till stranden — där skulle han ju få råka Nora och Den gyllene damen och Tvillingsjömännen. Han gav sig knappast ro att äta sin kvällsvard. Han tyckte sig alldeles säkert se Noras älvansikte under en skir slöja titta fram bortom udden, där hon längtansfullt väntade på honom…
Men det var en något snopen Paul, som i skymningen kom tillbaka från sitt besök nere vid stranden.
— Hittade du inte dina klippmänniskor? frågade Anne.
Paul skakade sorgset sina kastanjebruna lockar.
— Nej, kan fröken tänka sig — varken Tvillingsjömännen eller Den gyllene damen kom fram, sade han. — Nora var nog där — men Nora är inte densamma som förr, fröken. Nora har förändrats.
— Ack, du lille gubbe, det är du själv, som förändrats, sade Anne. — Du har vuxit ifrån Klippmänniskorna. De tycker bara om barn till lekkamrater. Jag fruktar storligen, att Tvillingsjömännen aldrig mer komma seglande till dig i den där pärlskimrande båten med seglet vävt av månstrålar, och Den gyllene damen kommer inte att spela mera för dig på sin guldharpa. Inte ens Nora lär vara hågad att stämma möte med dig. Nu får du böta för att du blivit stora gossen, Paul. Sagolandet har du lämnat bakom dig.
— Jag tycker herrskapet bägge två pratar precis lika mycket tok som förr, sade gamla fru Irving, halvt överseende, halvt förebrående.
— Stort misstag, snälla fru Irving, sade Anne och skakade allvarligt på huvudet. — Vi hålla på att klokna till alldeles förskräckligt, och det är så tråkigt. Vi bli aldrig hälften så intressanta, sedan vi lärt oss, att språket är oss givet, att vi må bli i stånd att dölja våra tankar.
— Jag trodde vi hade fått det för att utbyta tankar, sade farmor Irving. Hon hade aldrig hört talas om Talleyrand och förstod inte paradoxer.
Fram på sensommaren tillbragte Anne fjorton lyckliga och fridfulla dagar i Ekostugan. Den sista kvällen sutto hon och fröken Lavendel på tu man hand och talade förtroligt med varandra.
— Den här avslutningen på ett förtjusande sommarlov var alldeles i min smak, sade Anne. — Nu dröjer det bara två veckor, så far jag tillbaka till Kingsport, till högskolan och Carolinas tjäll. Tjället är det raraste ställe man kan tänka sig, fröken Lavendel. Jag känner det alldeles som om jag hade två hem — ett på Grönkulla och ett i Tjället. Men vart har sommaren tagit vägen? Jag tycker det är inte längre se’n än i förra veckan jag kom hem den där majkvällen med konvaljer och violer i händerna och överraskade Marilla. När jag var liten, kunde jag inte se från ena ändan av sommaren till den andra. Den sträckte sig ut framför mig som en oändligt lång väg. Nu flyger den förbi i en handvändning, och borta är den.
— Säg, Anne, äro du och Gilbert Blythe lika goda vänner som förr i världen? frågade fröken Lavendel helt oförberett.
— Det går ofta vänliga tankar mellan Gilbert och mig, svarade Anne.
Fröken Lavendel skakade på huvudet.
— Jag ser, att det inte är som förr er emellan, Anne. Nu ämnar jag komma med en närgången fråga. Har ni blivit osams?
— Nej bevars, det är bara så, att Gilbert begär mer än vänskap av mig, och det kan jag inte ge honom.
— Är du säker på det, Anne?
— Riktigt säker.
— Då blir jag mycket, mycket ledsen.
— Jag undrar, varför alla människor tyckas ha gjort upp, att jag ska gifta mig med Gilbert Blythe? sade Anne retligt.
— Därför att ni äro skapade och menade för varandra, Anne — det är skälet. Du behöver inte knycka på din unga nacke. Så är det.