Drömslottet/Kapitel 27

←  Owen Fords bekännelse

Drömslottet av Lucy Maud Montgomery Översättare: Karin Jensen På sandreveln

Litet av varje  →

XXVII.
På sandreveln.

Owen Ford reste från Fyra vindar morgonen därpå. På kvällen gick Anne upp för att hälsa på Leslie, men träffade ingen hemma. Huset var stängt, och inte ljus skymtade i något fönster. Det bar en prägel av ödslighet och övergivenhet, som föll i ögonen ännu mer än vanligt. Leslie tittade ej in den följande dagen — vilket Anne ansåg vara ett dåligt tecken. Som Gilbert på kvällen blev kallad ned till fiskläget, åkte Anne med honom till udden och steg därefter ur vagnen för att stanna en stund hos kapten Jim. Men fyrens stora ljus, som lät sina väldiga gulaktiga trianglar svepa fram genom höstkvällens dimma, sköttes av Alec Boyd, och kapten Jim var borta.

— Vad ska du då göra? frågade Gilbert. — Följa med mig?

— Jag har ingen lust att fara över till fiskläget, men jag kan följa med ett stycke väg, så sätter du mig i land och jag strövar omkring på sanddynerna, tills du kommer tillbaka. Klippstranden är för slipprig och mörk i afton.

Ensam bland sandstrandens åsar och ändlösa tångsträngar gav Anne sig hän åt aftonens trolska stämning. Luften kändes varm för att vara i september månad, och ett slags solrök hade vilat över nejden på eftermiddagen. Men nu hade töcknet lättat, och fullmånen hade förvandlat hamnen och bukten och den omgivande kusten till en underligt fantastisk och overklig värld av matt silverskir, ur vilket ankarliggarnas riggar dunkelt skymtade fram med spöklikt förändrade dimensioner. Kapten Josiah Crawfords svarta skonert, som stävade ut genom inloppet, lastad med potatis, var en Flygande holländare, på väg till ett fjärran, icke kartlagt land, som hägrade och drog sig tillbaka och aldrig skulle nås. Osynliga måsars skrik uppe i rymden blevo till dödsropen från omkomna sjömän. De små skumbubblor, som yrde tvärs över sanden, blevo trolltyg, som steg upp ur havsgrottorna. De stora kullriga sanddynerna blevo jättar ur åldriga nordiska sagor. De ljus, som matt glimmade fram från andra sidan bukten, voro bedrägliga fyrbåkar på någon förtrollad kust, där osaliga själar höllo till. Anne roade sig med att ge sin fantasi fritt lopp, medan hon vandrade fram genom töcknet. Det var helt enkelt förtjusande att i ensamheten ströva omkring och dikta omgivningen full med hemska och mystiska ting.

Men var hon ensam? Någonting mörkt och formlöst rörde sig på något avstånd från henne — det tog tydligare konturer och kom plötsligt rakt emot henne över den av vågsvallet krusade sanden.

— Leslie? ropade Anne helt häpen. — Vad i all världen gör du här — i afton?

— Ja, vad gör du egentligen själv? frågade Leslie tillbaka med ett försök till skratt.

Försöket misslyckades. Hon såg mycket trött och blek ut, men de små ostyriga lockarna under den klarröda hättan krusade sig omkring hennes panna och tinningar likt blänkande ringar av guld.

— Jag går här och väntar på Gilbert — han fick ett sjukbud från fiskläget. Jag ämnade stanna vid fyren så länge, men kapten Jim var inte hemma.

— Ja, jag gick hit, därför att jag ville gå — och gå — och gå, sade Leslie håglöst. — Jag hade ingen lust att hållas på klippstranden — floden kom in, och jag kunde liksom inte andas därinne mellan klipporna… Jag måste gå hit, annars hade det visst gått på tok med mig, är jag rädd… Jag rodde över inloppet med kapten Jims eka. Jag har varit här en timme. Kom — kom låt oss gå. Jag kan inte stå stilla. O, Anne!

— Leslie, käraste, hur är det fatt? frågade Anne, ehuru frågan egentligen var fullkomligt överflödig.

— Jag kan ingenting säga dig — fråga mig inte… Jag skulle inte bry mig om, ifall du visste — jag skulle tvärtom tycka om det — men jag kan inte säga det för dig — jag kan inte säga det för någon… Jag har visst varit rubbad till mitt förstånd — och nu känns det så underligt, när man skall försöka att bli klar och lugn i sin hjärna igen.

Hon skrattade skärande och bittert. Anne slog sin arm omkring henne.

— Leslie — det har kommit därhän, att du håller av Owen Ford?

Leslie ryckte sig häftigt lös.

— Hur kunde du veta? utbrast hon lidelsefullt. — Anne, hur har du förstått det? Står det skrivet i mitt ansikte för var man att läsa? Är det verkligen så tydligt?

— Nej, nej, var inte rädd! Jag — kan inte säga dig, hur jag fått veta… Det föll mig in, söta du… Leslie, se inte på mig så där!

— Föraktar du mig? frågade Leslie i låg, upprörd ton. — Tycker du, att jag är dålig och pliktförgäten? Eller tycker du bara att jag är en toka, som borde spärras in?

— Ingetdera. Leslie, kära lilla vän, låt oss tala litet förstånd med varandra, som vi ju kunde göra i varje annan allvarlig situation i livet. Du har stängt dig inom dig själv med ditt grubbel och fått en något sjuklig syn på tingen. Du vet, att du har anlag för det, och du har ju lovat mig en gång för alla att kämpa emot den benägenheten.

— Men o — det är så — det är så förödmjukande, sade Leslie med samma tonlösa röst. — Älska honom — utan att han begärt min kärlek — och när jag själv inte är fri och har rätt att älska någon! Det är just det, som fyller mig med en känsla av blygsel…

— Inte behöver du känna någon blygsel! Men jag sörjer över, att du fästat dig vid Owen, för som du har det ställt för dig, blir du nu bara ännu olyckligare.

— Detta har inte varit någonting, som man känt komma så småningom och som man därför kunnat vara på sin vakt emot — om man har samvete, nämligen… fortfor Leslie och började oroligt gå framåt stranden. — Jag förstod inte alls, hur det var fatt med mig… Men så kom den dagen — för en vecka sedan — då han sade mig, att han slutat boken och snart måste fara sin väg. Då — var det, som om mina ögon öppnats och — jag förstod. Jag kände det, som om någon måttat ett våldsamt slag mot mig. Jag sa’ ingenting — talförmågan svek mig — jag kunde inte tala, och jag vet inte, hur jag såg ut… O, jag skulle dö av skam, om jag trodde, att han förstod — eller drog några misstankar…

Anne gick och teg, bedrövad i sitt sinne. Hon var ju bunden av sitt tysthetslöfte till Owen. Leslie talade vidare, feberaktigt och brådskande, som om det beredde henne lättnad att få öppna sitt hjärta.

— Jag har varit så lycklig hela den här sommaren, Anne — lyckligare än jag någonsin varit i mitt liv. Jag trodde, att det var därför, att allting var så klart och gott mellan dig och mig och att det var vänskap, som för mig gjorde livet så rikt och härligt ännu en gång. Det var det också — delvis — men hela orsaken låg inte däri — ack nej, inte på långt när… Nu vet jag, varför allting var liksom förvandlat… Och nu är det förbi — nu är han sin väg… Hur ska jag kunna leva, Anne? När jag kom hem igen i morse, sedan jag följt honom till stationen, kändes den ödsliga tomheten i mitt liv fullkomligt som ett dråpslag.

— När det får gå om en liten tid, kommer den inte att kännas så tung, sade Anne, som alltid kände så varmt för sina vänner, att det föll sig svårt för henne att ledigt och flytande tala tröstens ord.

För övrigt hade hon i friskt minne, hur de mest välmenta yttranden sårat henne, när hon själv bar sorg, och hon var rädd att försynda sig mot sin vän på samma sätt.

— Jag tror tvärtom, att det kommer att kännas värre och värre, sade Leslie i hopplös ton. — Jag har ju ingenting att se fram emot. Den ena morgonen rinner upp efter den andra — men han kommer inte tillbaka — han kommer aldrig tillbaka… O, när jag tänker på, att jag aldrig mera får se honom, är det alldeles som om en stor och grym hand fattat tag om mina hjärterötter och rycker och snor dem om varann… En gång, för länge sedan, drömde jag om kärlek — och jag gjorde mig den föreställningen, att det måste vara något mycket härligt — och så här är det nu… När han for sin väg i går morse, var han så kall och likgiltig. Han sa’: »Farväl, fru Moore» i den kyligaste ton i världen — som om vi inte ens varit vänner — som om jag betydde absolut ingenting för honom. Det vet jag nog, att jag heller inte gör — jag skulle inte önska, att han hölle av mig — det skulle ha gjort det hela ännu outhärdligare — men nog kunde han ändå ha varit litet vänligare!

— O, om Gilbert ändå ville komma! tänkte Anne.

Hon erfor den varmaste medkänsla för Leslie, men samtidigt måste hon ju undvika allt, som skulle kunna röja Owens henne anförtrodda hemlighet. Hon visste, varför detta farväl yttrats så kallt — varför det ej ens kunde ge uttryck åt det goda kamratskap, som rått mellan värdinnan och inackorderingen — men det kunde hon icke säga åt Leslie.

— Jag kan inte rå för det, Anne — jag kan omöjligt rå för det, sade stackars Leslie.

— Det vet jag.

— Tycker du jag har burit mig förfärligt illa åt?

— Jag vill inte klandra dig med ett enda ord.

— Och du — du berättar det ju inte för Gilbert?

— Leslie! Kan du verkligen tro, att jag skulle göra det?

— Ack, jag vet inte — det råder ju ett sådant särskilt förtroligt förhållande mellan dig och Gilbert… Jag begriper inte, hur du kan låta bli att tala om allting för honom.

— Allting, som angår mig själv, ja. Men inte mina goda vänners hemligheter.

— Jag skulle inte stå ut med att veta honom ha reda på detta. Men jag är glad att du vet det. Jag skulle känna mig som en brottsling, om jag gick och gömde undan någonting för dig. Jag hoppas tant Cornelia inte måtte få tag i det här… Ibland har jag den känslan, att hennes rysliga, snälla, bruna ögon läser ända ner på djupet av min själ… O, jag önskar, att dimman aldrig ville lätta — jag önskar, att jag finge gömma mig i den för alltid och fly undan varenda levande varelse… Jag fattar inte, hur jag ska kunna fortsätta att leva. Den här sommaren har skänkt mig så mycket. Inte så mycket som för ett ögonblick har jag haft den där förfärliga ensamhetskänslan. Innan Owen kom, hade jag ibland mycket svåra stunder — när jag hade varit och hälsat på hos Gilbert och dig och sedan skulle gå hem. Ni båda gå alltid er väg tillsamman, men jag — jag får gå ensam… Sedan Owen kommit, hade vi ju alltid följe hem om aftnarna — vi skrattade och pratade precis som du och Gilbert — det fanns inte längre för mig några ensamma stunder, då jag grävde mig ned i min avund mot andra. … Och nu! En dåre har jag varit, och som en dåre har jag drömt… Men nu har jag vaknat upp. Och nu har jag också talat ut — jag skall aldrig mera plåga dig med detta.

— Här kommer Gilbert, och nu följer du hem med oss, sade Anne, som omöjligen kunde låta stackars Leslie irra ensam omkring på sandstranden en sådan afton och i en sådan sinnesstämning. — Vi ha god plats i vår båt för tre, och din ska vi ta på släp.

— Ja, jag får väl börja trilla med som femte hjulet igen, sade stackars Leslie med ett bittert skratt. — Förlåt mig, Anne, det där var styggt sagt… Jag borde väl vara tacksam — och jag är det — över att ha två goda vänner, som äro så snälla att de ta upp mig i sitt lag som den tredje. Bry dig inte om, att min mun talar leda ord! Men jag känner mig så öm över hela min varelse, och allting gör mig illa…

— Leslie var ganska tyst av sig i kväll, tyckte du inte det? sade Gilbert, när han och Anne kommit hem. — Vad i all världen gjorde hon ensam där nere på stranden i denna tjocka?

— Å, hon var trött — och du vet, att hon tycker om att gå ned till stranden, när hon under dagens lopp haft det ganska besvärligt med Dick.

— Det är då evig skada, att hon inte för länge sedan träffat på en hygglig karl som Ford, som hon kunnat gifta sig med, sade Gilbert fundersamt. — De båda hade väl passat utomordentligt bra för varandra, säg?

— Herre Gud, Gilbert, ska du nu också börja koppla ihop folk — det är fasligt, när karlar ta sig för med sådant, utbrast Anne litet häftigt, rädd att Gilbert skulle kunna dimpa rätt ner på sanningen, om han fortsatte på denna stråt.

— Kära Anneflickan, jag kopplar visst inte ihop folk — kärlek och äktenskap lägger jag mig aldrig uti, sade Gilbert något förvånad över hennes ton. — Jag bara tänkte på, hur det kunde ha varit.

— Släpp du den tanken! Det är illa använd tid, om du grubblar på det, sade Anne. Därpå tillade hon plötsligt:

— O, Gilbert, om ändå alla människor kunde vara så lyckliga som vi äro!