Drabanten/Del 1/Kapitel 03

←  En afton på slottet.

Drabanten av Carl Fredrik Ridderstad Dörrfönstret.

Armfelt och Reuterholm.  →

TREDJE KAPITLET.
Dörrfönstret.

De händelser, som vi här berättat, tilldrogo sig i medlet eller närmare slutet af April månad 1792. Vintern, ovanligt stark under Januari och Februari månader, hade redan slagit om i början af April, och med undantag af de skogrikaste trakterna var marken redan bar. Äfven sjöarne hade brutit sin isbetäckning, ehuru isflingor simmade på den krusiga, mörkblåa vägen, och en och annan svag skorpa ännu låg qvar här och der vid strandhällarne. En och annan roddbåt var också redan i rörelse emellan de olika delarne af staden, och vid Skeppsbron såg man att lif och rörelse började återkomma, huru svaga än tecknen voro.

Då vi nu återvända till Liljeholmen, nödgas vi, innan vi vidare fortfölja några af de berättelsens trådar, som vi redan upptagit, här framställa, äfven med fara att för ögonblicket förlora läsarens bevågenhet, en ny, i handlingens väfnad ingripande person, under hopp likväl, att läsaren skall finna sig nöjd med bekantskapen.

Nästan på samma gång som Alm, styrande sin häst med grimskaftet och hvälfvande stora planer i sin oroliga själ, i fyrsprång lemnade Liljeholmen, fast besluten att uppsöka Reuterholm, nästan på samma gång anlände en annan resande till värdshuset; men han kom ej ifrån hufvudstaden, utan stora landsvägen från Fitja gästgifvaregård och åkte ej i hyrvagn, utan i en liten, den tiden mycket bruklig så kallad Medevivagn, förspänd med tvenne skjutshästar.

— Hör hit någon! ropade den resande, då vagnen stannade vid trappingängen till värdshuset.

Den täcka Marie syntes också genast på trappan.

— Kan jag få ett rum på en timme eller så? frågade den resande. Hästarne ha sprungit sig trötta i det dåliga väglaget.

— Strax! svarade den fåordiga flickan.

— From! ropade den resande derefter, men med sakta, vänlig stämma.

— Herre! svarade en röst från kuskbocken, under det att sjelfva mannen hoppade ned derifrån och stannade vid vagnsdörren, som han öppnade.

— Bär upp mitt schatull, men passa för resten på här nere och säg mig till, när hästarne äro uthvilade.

Den resande följde Marie, som trippade före honom uppför trappan. Sedan hon öppnat dörren till ett par små rum, aflägsnade hon sig för att hemta ljus.

Emellertid befann sig den resande i mörkret; och som han ej kände rummens beskaffenhet, stannade han, väntande på Maries återkomst, innanför tröskeln. Hans blickar irrade under tiden omkring, och till sin öfverraskning såg han framför sig en bland de mest intagande syner, han någonsin sett.

Dörren emellan de två små rummen, i hvilka Marie infört honom, stod öppen, och längst bort i det inre rummet mötte honom ett klart sken, som föll in genom ett fönster, anbragt på en dörr, som ledde intill ett tredje rum, hvilket nu var upptaget af andra gäster.

Utan att röra sig ur stället såg han ett par personer derinne. Den ena var ett fruntimmer i den mest blomstrande ungdom, den andre en karl i sina bästa år, i sin fullaste mannakraft.

Mannen stödde ryggen lätt emot en karmstol. Hans högra hand var något lyft och uttryckte på ett målande sätt en odelad och spänd uppmärksamhet, under det hans ögon fäste på det unga fruntimret brinnande blickar. Fruntimret, som hvilade ena handen mot en annan karmstol, talade med ett lif och en värme, att man såg, huru helt och hållet upptagen hon var af sitt ämne. Vår resande kunde ej höra hvad hon sade, och ville det ej heller, men kände sig ljuft och djupt tilltalad af det lifliga sätt, hvarpå den sköna och intagande qvinnan syntes hänförd af sina egna tankar. Ord och uttryck voro hos henne samma musik ur ett varmt hjertas glödande hänförelse. Ansigtets uttryck betecknade ordets alla musikaliska öfvergångar, ordet var uttryckens ton och lif. Mera Hebe än Venus till sitt utseende, var hon, under det hon nu talade, mera Psyke än Hebe.

Vår okände resande hade med häpen, ofrivillig beundran stannat i åskädande af denna vackra syn, då han nu hörde steg i trappan närma sig. Återkommande till sig sjelf, insåg han att tillfälligheten visat honom en tafla, som han icke var berättigad att betrakta. Förlägenheten intog förtjusningens ställe. Han kände sig till mods, liksom hade han njutit af en förbjuden frukt, och nästan rodnade för att blifva upptäckt. Det föll honom in, att det okända fruntimret måhända äfven skulle finna sig besväradt, ifall hon på något vis fick veta sig hafva varit föremål för en otillbörlig nyfikenhet. Beslutsamt närmade han sig derför dörrfönstret. Mattan, som betäckte golfvet, gjorde hans steg ohörbara; och innan någon ännu hunnit uppkomma hade han med lätt och försigtig hand dragit för de små fönstergardinerna.

Då Marie uppkom med ljus, åtföljd af From med schatullet, kunde ingen märka, hvad som under tiden sysselsatt honom. Han kände sig tillfredsstäld deröfver.

— Befaller herrn någonting vidare? frågade Marie.

— Skaffa mig, bad den resande, adressen på något ordentligt och bra ställe i hufvudstaden, der det finnes rum för resande. Jag är okänd der.

— Ingenting är lättare, inföll Marie genast. Jag har ett adresskort här, som jag rigtigt kan rekommendera.

— Tack, tack. Lägg det der.

From, som tigande aflägsnat sig, sedan han stält ifrån sig schatullet, följdes nu äfven af Marie.

Den resandes utseende var ädelt och kraftfullt. Hans friska, men bleka hy antydde helsa och styrka; hans öppna, höga panna förstånd och mod; de mörkbruna, något djupt liggande, men stora och lugna ögonen klokhet och ändock lif och eld. Hans gestalt var reslig och smärt, ehuru den ej tycktes ha mognat till fullkomlig utveckling. Klädd i en med fina kalmuckskinn fodrad öfverrock, passande för årstiden, tog han sig fördelaktigt ut. Att döma af hans yttre, var han i de åren, då han borde göra sitt första inträde i verlden, och i detta afseende missleddes man ej heller, emedan det i sjelfva verket så förhöll sig. Sten Mauritz Döring lemnade vid ett och tjugo år en aflägsen landsort för att i hufvudstaden söka sin lycka, och om han dervid leddes äfven af några andra skäl, skola vi nog i sinom tid göra bekantskap med dem. Emellertid finna vi honom nu här.

Dä Mauritz såg sig åter vara ensam, fattade han det på bordet liggande adresskortet. Men han fäste endast ögonen derpå utan att läsa det; hans tankar voro ännu upptagna af den vackra synen eller af det med sådan hänförelse talande fruntimrets ljufva bild.

Han kastade kortet ifrån sig.

I stället fäste han sina blickar på schatullet. Emellan det och honom sväfvade dock ännu för hans själs öga denna gestalt, på en gång Hebe och Psyke, som, lik en förtrollad och förtrollande fé, så oförväntadt uppenbarat sig för honom.

Icke dess mindre öppnade han schatullet; han tycktes vilja hafva något att sysselsätta sig med, under det han väntade.

Öfverst, tätt under schatull-locket, låg ett skrifvet papper; stilen var vacker och omsorgsfullt vårdad.

Han upptog det, men efter en stund behandlade han det på samma sätt som adresskortet: han kastade det ifrån sig.

Samma qvinligt täcka bild stod oupphörligt för hans ögon.

— Jag måste dock se henne en gång till, tänkte han för sig sjelf. Det är väl icke ett brott att se en qvinna. Troligtvis skall jag aldrig återse henne mera.

Han tog några steg emot dörrfönstret, men hejdade sig strax.

— Det är en ovärdig nyfikenhet, förebrådde han sig, som leder mina steg. Jag måste besegra den. Så der, Mauritz, ingen svaghet. Derpå vände han tillbaka och intog platsen framför schatullet.

— Men är det en svaghet, tänkte han, att man vill betrakta en vacker qvinna? Kan man väl förebrå en karl såsom ett fel, att han gerna ser det, som är skönt; bevisar icke det sinne för skönhet, hjerta för det älskvärda? Kan något annat än en god och ädel känsla verka hos oss behofvet att beundra det fullkomliga?

— Dumt resoneradt, min käre Mauritz, tillade han vidare, mycket dumt resoneradt. Märker du icke, att den der ädla känslan är til hälften, om icke till två tredjedelar uppblandad med mycken… han fortsatte icke, utan grep i stället efter adresskortet, som han förde till ögonen, men ånyo kastade ifrån sig.

— Jag är likväl orättvis emot mig, började han åter. Mitt hjerta och min heder hafva hitintills icke behöft förebrå mig, att jag befläckat dem, och jag vill tro, att de ej heller skola få skäl dertill nu. Det är väl sanning, att jag ej erfarit och således icke kan bedöma, huru långt en stark lidelse kan föra; men jag är viss på en sak, den att åtminstone min stund icke ännu är kommen. Det vore bra simpelt att börja min historia, och det ännu innan jag hunnit fram till hufvudstaden, med att bli kär.

— Kärlek är det också icke jag känner, det är beundran. Jag skulle således kunna betrakta förtrollerskan derinne, utan att någon oädel känsla väcktes hos mig; men jag bör icke göra det, efter hon icke vet att jag betraktar henne.

Ännu upptagen af dessa tänkesätt, lyfte han ljussaxen för att putsa ljusen. Saxen omslöt redan den första lågan, men huru han än betedde sig, då han skulle klippa till, nog af, han släckte ljuset; det andra brann likväl ännu, och för att ej befara att släcka äfven det, tog han staken i ena handen och öppnade saxen med den andra; men äfven denna gången lyckades han ej bättre; ty i samma ögonblick som han skulle klippa af veken, hörde han ljudet af en melodisk röst från rummet innanför… det måste ha varit hennes… hans hand spratt till… och äfven det andra ljuset lyste ej mera.

Förargad deröfver reste han sig upp i afsigt att ropa på uppasserskan, då han märkte, huru en stråle lyste honom till mötes genom en öppning på den lilla dörrgardinen.

I stället för att kalla på Marie gick han ett hvarf kring rummet.

— Om det icke hade varit mörkt här, kunde jag ej ha blickat dit in, tänkte han, det är alldeles rigtigt. Skulle min hand kunna ha varit i komplott med mina griller, efter den släckte ljusen. Pah, jag skall visa, att inbillningar icke beherska mig, att jag kan se och dock vara kall, att jag kan beundra utan att falla i dårskaper. Endast de svage dricka döden ur skönhetens bägare, de starke dricka lif och krafter derur; för narrarne är den en Circe-pokal, för män med förstånd ett mjödhorn, vid hvilket härliga löften grundlägga vackra och manliga handlingar.

Och beslutsamt trädde han nu intill dörrfönstret och sköt med en sakta rörelse undan förhänget.

Han såg henne åter och hade nu tid att nogare betrakta henne. Hon stod ej mera, utan satt behagligt hvilande i den karmstol, vid hvilken hon nyss stödde sig.

Hennes hår var ljust. Den ena delen var uppkammad och flätad såsom ett diadem öfver pannan; den andra delen föll i lockar ned kring en hals, hvit som den hvitaste alabaster. Ögonen voro blåa och stora samt strålade med en vinterhimmels friska glans. Läpparne voro icke små, tvärtom nästan stora; men mot den glöd, som der brann, var rosens glöd blott en skugga. Hon log, då han nu betraktade henne. Så ler diamanten mot ljuset; också glänste ett dubbelt radband af de klaraste diamanter mellan svällande purpurröda läppar.

Men det var likväl icke hvarje del, som var så intagande, det var det hela. Ögats glans, kindens ros och läpparnes leende sammansmälte i en enda blixt af behag, liflighet och älskvärdhet. Buketten af hennes anletsdrag var skönare än sjelfva dragen, emedan den förenade delarne till ett enda, oändligt intagande helt. Då hon, fattad af en ljuf känsla, log, var löjet så mildt, att Ninon de l'Enclos skulle hafva afundats henne det; då hon skrattade, spelade ögonen och glimmade tandraden.

Hennes klädsel var ytterst smakfull. Mauritz slöt deraf, att hon var en förnäm dam.

Han märkte nu icke någon annan än henne i rummet. Den karl, som han förut sett derinne, hade förmodligen ombytt plats. Men i alla fall var Mauritz för mycket upptagen af den tjusande och täcka qvinnan, i hvars åskådande han glömde bort allt annat; troligtvis skulle han till och med bortglömt äfven den flyende tiden, hade han ej störts af några ord derinifrån, som nu nådde hans öra.

— Vi böra aldrig bortglömma, talade en stark och klangfull röst, vår odödlige, store konungs sista vilja. Hvilken sorg, mina vänner, tillade samma röst, men med djup och varm känsla, att han skulle lemna oss så oförmodadt, så snart!

— En regementsförändring, yttrade derefter en annan stämma, men saktade sig genast, så att fortsättningen ej kunde höras af Mauritz.

Mauritz‘ ögonbryn rynkades. Han kände sig missnöjd med sig sjelf.

— Det intryck, det der fruntimret gjort, vilseleder mig. Nu blir jag äfven lyssnare.

Förargad deröfver drog han åter sakta till gardinen.

— All otillbörlig nyfikenhet straffar sig sjelf, tänkte han vidare. Du må rodna, Mauritz, blygas, om du kan, tillade han.

Han lemnade rummet och gick ut. Midt i trappan stod en liten dörr öppen, som ledde åt en annan sida än den, hvarifrån han uppkommit. En sval sjövind blåste derifrån emot honom. Den ledde således ut — äfven denna dörr — och han tog vägen dit. Nedkommen befann han sig i en trädgård, från hvars andra sida sqvalpet af vågor hördes. Blodet brann i hans ådror, och sjöluften verkade uppfriskande och kylande. Han nalkades stranden. Vid bryggan låg en liten båt. Under det han ännu stod qvar der och njöt af den friska vindens behag, hörde han bullret af ett talrikt antal hästhofvar liksom närma sig från ett annat håll. Det erinrade honom om hans egen resa, och han återvände långsamt, men begaf sig ej upp till sina rum, utan till den andra gården, der vagnen väntade. Då han anlände dit, såg han mot natthimlen en liten kavalleritrupp, som gjort halt på andra sidan inkörsgrinden.

— Hvad vill det der säga, frågade han From, som lutade sig mot resvagnen.

— Här lär vara något å färde, svarade From, någonting orättrådigt eller huru jag skall säga.

— Orättrådigt, hvad menar du med det?

— Ser herrn, då den der ryttarskaran kom hit, så stannade den först der bakom lidret. Och så såg jag huru två, som redo i spetsen för de andra, närmade sig grinden. Händelsen gjorde, att jag just då stod under trädet, det der trädet der borta, och hörde hvad de pratade vid hvarandra. Den ene sade, att de skulle gå försigtigt till väga, och den andre sa ingenting, och så skickade den ene in den andre på värdshuset för att höra efter, om de voro qvar.

— Hvilka?

— De, vet ja!

— Hvilka de?

— Dom, som de ska arrestera naturligtvis.

— Arrestera?

— Ja, så sa dom. Men tyst, skall herrn nu få höra't sjelfver.

From hade kört vagnen till sidan, nära stallslidret, hvarigenom allén mellan grinden och värdshuset var fri, och man i mörkret kunde passera fram der utan att blifva bemärkt, ehuru man likväl sjelf såg köremålen omkring sig. Mauritz såg också, att en person, som nyss lmnnat värdshuset, nu hastade fram till en annan, som till häst väntade vid grinden.

— Hör herrn? sporde From.

Mauritz förstod ej rätt, hvad som passerade omkring honom, men han anade något, han förestälde sig mycket, och han började tänka åtskilligt.

— Jag hör ingenting, svarade han. Tyst!

Utan att kunna förklara det för sig sjelf kände han sig orolig, nästan ängslig.

— Har herrn bättre förstånd än jag, så är det då en hejdundrande sanning, att jag har bättre öron än herrn?

— Hvad säga de då?

— Herrn hör intet?

En vindflägt förde verkligen nu ljudet af några svaga, sakta framhviskade, bortdöende ord till hans öra.

— De äro ännu qvar här, talade den ene.

— Bra, genmälte den andre. Besätt porten med ett par poster. Ingen får slippa ut.

Mauritz anade, att det kunde gälla henne, hvars betraktande nyss gjort honom ett så stort nöje, och de personer, i hvilkas sällskap hon var; han förestälde sig henne inspärrad i ett fängelse och beröfvad friheten, som syntes utgöra lifsvilkoret för hennes älskvärdhet, och den tanken föll honom in, att han möjligtvis skulle kunna vara henne till nytta, någonting som han ansåg sig vara henne skyldig såsom en ringa ersättning för den otillbörlighet, hvarigenom han, ledd af omständigheterna, troligtvis till någon del fått höra en hemlighet, som ej var beräknad för honom. Men gälde det verkligen henne, och om det gjorde det, huru skulle han kunna gagna henne?

— Du har ej hört något mera? frågade han From. Jag anar något ledsamt. Säg ut fort, om du har något på sinnet.

— Vasserra. Det skall vara ett fruntimmer här med.

— Ett fruntimmer säger du?

Det var ej längre möjligt att han misstog sig. Det måste gälla henne.

— Vänta, vänta, få vi väl se, tänkte han.

— Det var på det maneret, förstås, ser herr, att en utaf de der herra derborta sa', att de hade glömt att ta vagn med sig, och sände en ryttare med en okristlig fart efter en nånstans.

— Hvad skulle de med vagnen?

— Fruntimret kunde icke rida, sa' dom.

Mauritz insåg, att hvad som borde göras, borde göras ögonblickligt. Om någon fara var å färde, så var hvarje dröjsmål en oersättlig förlust.

Han erinrade sig de ord, som han hört, innan han lemnade sin utkik vid dörrfönstret, men de voro så i allmänhet talade, att han ej kunde draga någon bestämd slutsats deraf, ehuru de kunde innebära ganska mycket. Bemärkande detta, såg han tvenne karlar inmarschera genom grinden. Det var lätt att gissa, att dessa voro de poster, som skulle besätta porten.

Hela denna scen hade, ehuru man derunder vexlat nägra halft afbrutna meningar, likväl försiggått å ömse sidor med en försigtighet och tystnad, att de handlande snarare skulle kunna ha betraktats såsom skuggor än såsom menniskor.

Mauritz kunde ej förklara den oro, som bemägtigat sig honom. Hade han haft tid att begrunda sin ställning, skulle han lätt ha insett, att den icke härledde sig från annan orsak, än från den, att han ej rätt visste hvad han skulle göra. Vacklande, icke i sin önskan att hjelpa den, som han redan kände sig beundra, men om medlet att på ett lämpligt sätt gagna henne, hastade han emellertid före posterna och upp på sitt rum.

Marie hade under hans frånvaro åter tändt ljusen.

Mauritz var försatt i en brydsam belägenhet. Skulle han lugnt åse den hotande arresteringen? Hans ungdomsblod var för varmt att tillåta det. Skulle han dristigt inträda till sina grannar och kort och godt tillkännagifva, hvad som tilldrog sig utanför på gården? Hans hjerta bjöd honom det, men i den händelse saken slutligen icke gälde dem, skulle han ej göra sig narraktig i deras ögon? Hans bröst häfde sig häftigt, under det hans tankar arbetade med dessa olika föreställningar, och utan att ännu veta, hvad beslut han skulle fatta, stannade han framför det lilla dörrfönstret.

Otåligt skilde han de små gardinerna ifrån hvarandra. Han blickade in och fann henne i samma karmstol som förut, och hon föreföll honom nu nästan skönare än nyss.

Ur hennes ögon strålade en hel stjernhimmel af ljuf glans. Hennes läppar logo med intagande godhet. Den fara, som han trodde hota henne, fördubblade hennes behag i hans ögon, och en underbar, besynnerlig känsla dref blodet upp på hans kinder. Hans beslut var i och med detsamma fattadt.

— Jag går dit in, mumlade han för sig sjelf. Framåt Mauritz!

Och utan att vidare betänka någonting knackade han dristigt på dörren.

Genom det lilla dörrfönstret såg han, huru hon vid det första slaget på dörren något upplyfte det lockiga hufvudet med ett lifligt lyssnande uttryck, men utan att förlora något af sin jungfruliga gratie; vid det andra slaget reste hon sig från sin stol. I denna ställning liknade hon en Diana, liksom aktande på ljudet af ett villebråd, som nalkas.

— Hvem är der? frågade i detsamma en allvarlig, förtörnad stumma.

— Öppna, öppna! svarade Mauritz.

Dörren sprang upp. En djup tystnad mötte Mauritz, då han inträdde.

---