Drabanten/Del 1/Kapitel 04
| ← Dörrfönstret. |
|
Ehk af Ringstaholm. → |
FJERDE KAPITLET.
Armfelt och Reuterholm.
Ungdomen handlar oftast ganska olikt ålderdomen, emedan den vida mer följer känslans ögonblickliga ingifvelser än förståndets lugna öfverläggningar. De handlingar, som framkallas af en ungdomlig och varm känsla, äro icke derför origtiga, men de kunna understundom vara mindre kloka, liksom de, hvilka den beräknande öfverläggningen föreskrifvit, väl kunna vara kloka utan att derför alltid vara rigtiga. Känslan är förståndets ungdom, och förståndet är känslans ålderdom. Den förra sträfvar manligen att blifva det senare, men då den hinner fram till målet, dör den icke så sällan i den kalla beräkningens armar. Så dör äfven blomman, då den knyter sig till frukt. Förståndet eröfrar en verld, och känslan förlorar ett paradis. Hvarje nytt läge och ny erfarenhet i lifvet är ett steg framåt för förståndet, en seger, oftast förknippad med en förlust af de lifligaste och skönaste känslor. Känslan är hjertats gudomliga ingifvelse, poetiska inspiration; förståndet är erfarenhetens pröfvande sjelföfverläggning. Inspirationerna leda oftast öfver gränserna för det tillbörliga, men snart kommer förståndet med sin famnstake och sin lykta och uppmäter fältet samt visar oss tillbaka. Då sjunka inspirationerna ned i vår själ liksom ett utbrändt fyrverkeri. Hade Mauritz haft mera erfarenhet af verlden, skulle han troligtvis icke inträngt så, som han gjorde, i sina okända grannars rum. I stället skulle han måhända lagt armarne i kors och låtit händelserna gå sin egen gång. Nu deremot handlade han i öfverensstammelse med hjertats bud, ehuru man måste tillägga, att han knappast hade inträdt genom den öppnade dörren, förrän illusionen var förbi och han nästan började ångra det steg han tagit. Denna ånger var ej annat än förståndets berigtigande röst, som nu, ehuru för sent, ville göra sig gällande.
Det hänförande intryck, som det okända, unga fruntimrets naturliga och intagande behag gjort på honom, försvann ganska mycket i detta ögonblick, icke derför att hon nu var mindre hänförande, men derför att han måste träda utom sina känslors outredda och oklara kretsgång och redogöra för samt rättfärdiga sitt uppträdande med en förklaring, så nöjaktig som möjligt äfven för andra.
Hitintills hade hon i hans tankar stått ensam framför honom; nu stod en påtagligen ganska utmärkt personlighet vid hennes sida. Huru mången suck, egnad ett fruntimmer, har ej dött bort, då helt oförmodadt en man, stark i vapenrustningen af äldre rättigheter, visat sig vid hennes sida?
Det unga fruntimret qvarstod ännu i sin uppmärksamma ställning, en ställning, som var skön, ty man kunde kalla den inspirerad. Ansigtet hade ett uttryck af forskande nyfikenhet, qvinlig uppmärksamhet, mildradt af den godhet, hvarmed hennes hjerta liksom förklarade det.
Den hulda gestalten var också ingen annan än fröken Magdalena Charlotta Rudensköld, vid denna tid i fulla blomman af sin ovanliga skönhet och ännu ovanligare älskvärdhet.
Den person, som öppnat dörren för Mauritz, var lång och smärt. Hans ädla och vänliga utseende beskuggades af en viss förtrytelse, och Mauritz märkte, att denna förtrytelse ville gifva sig luft, men ännu saknade ord för att uttrycka sig. Det låg till och med någonting så artigt och förekommande i hans sätt, att han nästan tycktes vilja undertrycka den ovilja, som eljest kunde läsas i hans blick.
Vi tillåta oss att för läsaren presentera i honom öfversten vid Björneborgs regemente Jean Fredrik Aminoff.
Men Mauritz öga halkade snart förbi honom och stannade på en i rummet befintlig tredje person, som, vårdslöst hvilande i en karmstol, uppmärksamt följde hvad som passerade omkring honom, under det att ett behagfullt leende lekte kring hans läppar.
Anblicken af denne man fängslade på det högsta Mauritz.
Mauritz hade fått militärisk uppfostran. Redan tidigt hade han läst om Greklands och Roms hjeltar, och med en ung mans hela hänförelse äfven studerat senare tiders heroer. Han hade ofta drömt om att en gång sjelf beträda krigets äfventyrliga, men ridderliga bana och gjort upp för sig ett ideal, ett hjelteideal, sammansatt ej blott af de stora dygder, som historien prisar och hans eget hjerta beundrade, utan utrustadt derjemte med det lefnadsfriska behag, som uppmäter hvarje fara med ett småleende och kan afväpna den med ett skämt.
Han trodde sig se något af detta ideal framför sig.
Här möttes hans öga af manlig ungdom och friskhet, af kraftig skönhet och ädel styrka. De något djupt liggande, blå ögonen glänste af snille och mod, liksom hade de velat omtala för verlden de stora, vidtutseende planer, hvilka hvälfde sig inom den höga och fria pannan, som vidgade sig öfver dem. Hårets färg, i sig sjelft kastaniebrunt och lockigt, förhöjdes af ett lätt puder liksom ett snödoft.
Läsaren anar helt säkert, hvilken den man är, som vi här söka teckna.
Gustaf Mauritz Armfelt hade tillhört konung Gustaf III:s
gunstlingar och förtrogne och var onekligen en af sin tids och sitt
fäderneslands ovanligaste och snillrikaste män.
»Han var en skönhetens och styrkans bild», yttrar en samtida utmärkt författare, Arndt; »hans ståtliga, ovanligt resliga och smärta gestalt bar ett Apollohufvud, en bred panna, ful! af fantasi och förstånd, stora blå, eldiga ögon, en kunglig näsa, en mun, kring hvilken skämt, qvickhet och vällust lekte. Han var oemotståndligt intagande och förtrollande, och ännu i senare åren eröfrade han hjertan. I finska kriget hade han anfört en friskara och jemte flera andra aflagt de utomordentligaste tapperhetsprof. Han var ett godt riddarsvärd, ett snille, från hvars sköna mun qvickheter och täcka verser i hvarje ögonblick strömmade. Men denne så rikt och så härligt begåfvade man hänfördes ock af sina lidelser, derutinnan olik sin kungliga förebild. Han var på stridens och kärlekens fält lika oemotståndlig; och om en Don Juan någonsin lefvat, så öfverträffades han tusen gånger af denne sköne och väldige vällusting. I huru många europeiska hufvudstäder hade han ej älskarinnor och barn, barn äfven af furstliga fruntimmer! Huru många böcker kunna ej hans kärleksäfventyr fylla! Dessa lätta segrar alstrade hos honom en sådan äfventyrlighet i tingens bedömande plananläggning och ledning, en sådan, att jag så må säga, segerviss vildhet, att knappast en fjerdedel af det, hvartill naturen ämnat honom, blef i honom färdigt.»
»Armfelt bar stämpeln af en man», yttrar samme författare på ett annat ställe, »som naturen ämnat till något stort. Hade hans egenskaper varit mindre uppblandade med lättsinnighet, hade han blifvit hållen till ädel och sträng verksamhet, så hade han säkert blifvit en af Europas berömdaste män. Hans gestalt är af ovanlig längd och styrka; från hjessan till knäna beundransvärdt skön, men i ben och fötter har han något obestämdt och vacklande, som återfinnes i hans karaktär. Han förstår att umgås med och behaga alla slags menniskor, och — hvad som är det högsta — menniskan, den öppna och älskvärda menniskan bryter hos honom fram i allt, i stort och smått, ondt och godt. Detta gör honom oändligt intressant och bevisar hans öfverlägsenhet öfver vanliga själar. Armfelt är djerf och företagsam, häftig och snart eftergifvande, lätt och ofta lättsinnig, än arbetsam och skicklig, än efterlåten och tanklös, skickligare att företaga än att genomföra. På Amors brokiga, förtrollande blomsterfält var denne man en fruktansvärd segrare och kunde med Cesar säga: veni, vidi, vici. Han är en ibland dem, till hvilka man känner sig oemotståndligt dragen. I en fri stat, under en stor konung eller bland ett revolutionärt folk hade han blifvit en utmärkt medborgare eller anförare. Men omgifven af ljumma och trångbröstade menniskor, af inskränkta eller mekaniska hufvuden, måste Armfelt ofta synas sämre än de dåliga; han måste än synas för varm, än för kall, än för hastig, än för långsam, ty geniet har aldrig medelmåttans instinkt att anse det halfva för helt, fusk för mästerverk.»
»Armfelts statsmannablick», yttrar en annan samtida i ett oss benäget meddeladt manuskript, »var klar; hans menniskokännedom stor. Han hade l'esprit liant; han hade framför allt gåfvan att vinna menniskor, särdeles ungdom och regerande personer af båda könen; han hade en föresyn, som han högt värderade, grefve Mauritz af Sachsen, hvars namn han antog. I dopet blef han kallad Magnus. Sin favorithjeltes tapperhet, veka seger, föga vård om kassan, hans vidtomfattande blick och utsträckta plananläggningsförmåga förstod han att tillegna sig. Hans campagne i Savolax, der han med en ringa styrka alltid slog ryssarne åren 1789 och 1790, vittnar om hans mod och anföraretalang. Det sistnämda året underskref han med blesserad arm freden med Ryssland i Wärele. Armfelt var lika bekant med arbete, nattvak, privationer, som med ett elegant och vekligt hoflif. Ingendera af dessa vexlingar besvärade honom.»
Träffande har man benämt honom, yttras det i Biografiskt lexikon, denna källa för våra dagars historiska omdömen, »nordens Alcibiades»; likheterna äro mångfaldiga. Öfverallt kom han hastigt högt i gunst; sällan bibehöll han sig fortfarande deruti.
Den senare delen af detta omdöme synes dock vara förhastad. Ifrån det ögonblick, som Gustaf III:s snille funnit en politisk vän i Armfelt, förlorade han aldrig sin monarks gunst, utan bibehöll sig troget i hans hjerta ända till den stund det upphörde att slå.
Men ehuru dessa utkast till en karaktärsteckning om Armfelt af hans egna samtida onekligen innebära mycken sanning och rättvisa, äro de likväl ej annat än lösa fragment, färger, med hvilka man väl kan måla honom utan att behöfva anlita några flera, men som likväl snarare ännu ligga på paletten och der förvilla ögat, bländande genom sin brokiga glans, än de i sin harmoniska, artistiska behandling och fördelning lefvande framställa hans bild på duken.
Man saknar här den genom hela Armfelts lif framgående karaktären.
Lättsinnigheten tillhörde hans enskilda lif; troheten genomgår hela hans offentliga.
Under sina lysande irreguliera kometbanor hade Gustaf III och Armfelt träffat hvarandra och sammansmält till en enda. I det ridderligt chevalereska står Gustaf ofta tillbaka i jemförelse med sin gunstling; i det maskerade politiska spelet står deremot gunstlingen alltid tillbaka i jemförelse med sin herre. Då den senares försigtighet och förställning någon gång fördröjde eller mattade handlingens gång, blef derför den förres öppna och beslutsamma lynne en lifvande driffjäder, som raskt påskyndade dess utveckling. Gustafs planer de senare åren egde i Armfelts själ sin verklighet, innan verlden ännu kunde ana dem. Gustaf såg möjligheter öfver allt; Armfelt såg aldrig några omöjligheter. Denna lätthet att finna möjligheter, att sätta fötter under sin konungs planer och gifva dem armar att arbeta sig fram med, var ingen lättsinnighet, det var snille, ett snille, som hade kännedom om klaviaturen till tidens samhällsförhållanden och menniskohjertats hemligheter, ett helt annat snille likväl än Gustafs eget, som mera uteslutande låg inom de stora idéernas område. Gustaf var outtömlig på planer att bryta nya vägar och gifva dem stora och betydelsefulla mål. Armfelt stannade ej dervid; han gick modigt fram med yxan, tog sällan fel om den fördelaktigaste rigtningen och visade huru nära målet låg, endast man ej stannade vid blotta kartritningen, utan raskt öfvergick från ord till handling. Ömsesidigt sporrande hvarandra, voro de ständigt nya och liksom på nytt födande hvarandra. Huru högt Gustafs djerfva vingar än buro honom, följdes han alltid af Armfelts. De vänfasta förhållanden, hvari de stodo till hvarandra, voro icke en öfvergående tillfällighets, utan ett behof hos konungen och hänförelse hos gunstlingen. Längre än dessa gingo i sina syften hafva få män kunnat gå. Deras sista plan vittnar derom, en plan, som skulle, skickligt utförd, ha gifvit Europa ett helt annat utseende än det nu eger, hade ej det Ankarström-Ribbingska skottet satt en blodig slutpunkt för Gustafs bana. Som denna plan är alltför litet bekant, torde vi få omnämna den här, såsom karaktäristisk för den djerfhet, hvarmed den var anlagd. En af författaren känd person, som trenne gånger genomläst hufvuddokumentet, har meddelat oss hvad vi hafva att berätta härom. Planen var skrifven af konungens egen hand, med ändringar och tillägg af Armfelt. Gustafs önskan att för alltid aflägsna från Sverige all fara från Rysslands sida utgjorde basen. Napoleon yttrar i sina Memoires de S:t Helene följande: »Sans le coup fatal, qui emporte Gustaf, l'Europe auroit eu une toute autre face. Avec les 30,000 Russes il se serait jetté sur la France et pas un tambour n'en serait revenu, mais-avec ses propres troupes il auvoit savancé en Pologne, pour y occuper le throne, et avec les Polonais d'un coté et les Suedois par la Finland, il alloit recommencer la guerre avec la Russie, dont le trépas n'étoit pas incertain.» Då missionen under grefve Potocki anlände från Polen till Stockholm 1789, visade sig, först sedan Gustafs arbete om faran för den europeiska jemvigten blifvit gilladt, att planen omfattades med bifall. Negociationen med Stanislaus af Polen fördes af grefve von Engeström, och det så hemlighetsfullt, att Ryssland först efter Gustafs död fick kännedom om, att det redan var uppgjordt, att Gustaf skulle mottaga den polska kronan och Stanislaus derför erhålla en årlig pension i dukater samt till residens ståthållarehuset i Stockholm och Ulriksdals slott till sommarnöje.
Gustaf III ville göra af Sverige ett Frankrike, icke egentligen ett sådant, som det var under Ludvig XV, utan som han då hade sett det, och han trodde, att detta skulle låta verkställa sig utan att förtrycka nationens inre folkfrihet, men han bedrog sig, och snart buro hans handlingar, ehuru måhända konungen dervid mindre framstack än snillet, prägeln af de få orden: l'état c'est moi. Hvad flere århundraden uträttat i Frankrike, ville han uträtta på några få år, men mer än ett århundrade arbetade äfven i hans lifliga själ. Sveriges ära och yttre sjelfständighet lågo honom varmt om hjertat, ehuru han ofta tog skenet för verkligheten. Han betraktade fäderneslandet genom den prismatiska färgglansen af sitt snilles förstoringsglas, öfverskattade dess krafter och tillgångar och trodde sig kunna täfla, om det äfven gälde med hela Europa. Rysslands kolossala tillväxt var honom framför allt en nagel i ögat, och i perspektivet af sina planer belystes hans innersta tanke liksom af en blixt af förhoppningar, den nämligen att kunna förkrossa denna magt, om ej genom annat, genom en coup de main.
I detta gigantiska maskineri af ingripande och omhvälfvande framtidsföreställningar var Armfelt ett af de vigtigaste hjulen. För hans fantasi vidgade sig också en svensk, en fosterländsk framtids Iliad, der Achilles’ rol var hans.
Men dessa fata morgana af politiska kombinationer skingrades och bortdunstade för och genom det mördande skottet. Armfelt var dock fortfarande trogen sin hädangångne konung och de glänsande planerna, hvilkas morgonrodnad äfven kastat sitt sken på honom, ehuru omständigheterna numera oupphörligt tvingade till eftergifter och förändringar och luftslottet slutligen för alltid instörtade i hans själ, då han i Zsarskoje-Selos salar utandades sin sista suck.
Gustaf hade i sina sista stunder både såsom konung och vän gifvit Armfelt det vigtigaste och skönaste förtroende, som någon lefvande kan erhålla af en döende monark, det att beskyddande vaka öfver sonens rättigheter och framtid. Han upphörde också aldrig att trofast egna sig deråt, och äfven då sonen ej mera kunde räddas, verkade han för sonsonen. Kärleken för Gustaf III sträckte sig hos honom äfven till hans aflägsnaste skugga.
Armfelts lättsinnighet såsom enskild man försonas i många afseenden också genom hans trohet såsom offentlig.
Lif och eld strålade från hans ögon, ädelhet afspeglade sig på hans
panna, genialité log från hans läppar, då Mauritz mötte hans blick.
Mauritz hade också aldrig känt sig så tilltalad af någon manlig person
som af denne, för honom ännu okände. Det föreföll honom, som han
i verkligheten hade fått igen en en gång närd, men förglömd dröm,
en ungdomssyn, åter till lif uppvaknad i hans hjerta.
— Ni har på ett mindre passande sätt inträngt i detta rum, yttrade Aminoff till honom. Ursäkta att jag frågar er, hvad ni vill.
Mauritz återkom till sig sjelf vid dessa långsamt, men med förebrående värdighet uttalade ord. Ofrivilligt flög hans hand öfver pannan, liksom för att skingra de egna luftbilder, som för ett ögonblick förbryllat honom.
— Ni har rätt, svarade han, omständigheterna påkalla också att jag skyndar med min förklaring. Anländ för en knapp halftimme sedan hit, nedgick jag på gården för att efterse mina saker, då jag upptäckte, att en skara ryttare nyss stannat utanför grindarne. I denna stund är till och med porten till detta hus besatt med tvänne poster. Jag känner icke vidare orsaken härtill, men trodde mig kunna göra er en tjenst med att så skyndsamt som möjligt meddela underrättelsen, så mycket mer, som jag hörde att det var fråga om att arrestera…
Förlägenheten vek ifrån Mauritz, då han började tala. Hans ståtliga figur och hans ädla, ungdomliga ansigte lifvades allt mer och mer af deltagande, allt som orden gingo från hans mun.
— Arrestera? upprepade Aminof.
En dyster blekhet utbredde sig öfver hans ansigte.
— Oss! ifylde fröken Rudensköld meningen.
En ovanlig glans lifvade hennes ögon och förhöjde purpurn på hennes kinder.
Armfelt satt fullkomligt orörlig; endast det skalkaktiga leendet krökte ännu mera hans läppar. Underrättelsen tycktes icke bekomma honom någonting. Hans blick var dock oafvändt fäst på Mauritz.
— Men hvad anledning har ni, min herre, återtog Aminoff, till den förmodan att det rör oss?
— Åtskilliga, genmälte Mauritz, men han aktade sig för att närmare redogöra derför, emedan han fruktade att blottställa sig för misstanken att ha lyssnat, och för att komma ifrån detta ämne, närmade han sig till fönstret utåt gården och sköt den nedfälda rullgardinen något åt sidan. Var god, fortsatte han, och se sjelf. Der vid lampskenet glänsa vapen. Ni ser?
Både Aminoff och fröken Rudensköld sågo det.
— Men jag förstår ej, började åter den förre.
— Jag hörde der nere på gården, att man talade om någon sammansvärjning, någon förändring i styrelsen.
Mauritz tog sig här till godo de få ord, han sjelf hört.
Aminoff och fröken Rudensköld vände sig, liksom dragna af samma magnetiska kraft, på en gång emot Armfelt, men han tycktes ej märka denna rörelse, så syntes han allt mer och mer hafva försjunkit i betraktande af den unge man, som slumpen så oförmodadt stält i hans väg.
— Jag är, tillade Mauritz vidare, alldeles obekant med hvad skäl en arrestering här kan komma i fråga; det är också icke öfverläggningens röst, utan endast min känsla jag följt, då jag hastat hit. Om det behöfs, derom jag icke kan döma, så erbjuder jag oegennyttigt min tjenst och tror mig kunna rädda er. Der nere vid stranden ligger en båt, till hvilken en sidoväg förer. Viljen i följa? Jag för eder, hvart I behagen.
Det trohjertade i hans utseende, den enkla upprigtighet, hvarmed han uttryckte sig, allt öfvertygade om hans rena afsigter.
— Tala då, Mauritz? bad fröken Rudensköld, vänd till Armfelt.
Det var ett öfverraskande, behagligt intryck, som Döring erfor vid ljudet af sitt eget namn från dessa läppar, väfda af svällande purpurtråd.
— Ögonblicket är dyrbart, vågade han också tillägga, för att gifva stöd åt det unga fruntimrets uppmaning.
— Säg din tanke, bad Aminoff.
Armfelts ögon hvilade ännu uteslutande på Mauritz, men med en lätt rörelse reste han sig nu upp ifrån karmstolen och närmade sig honom.
— Jag förmodar att ni är resande? yttrade han.
— Om jag ej misstager mig, har jag redan tillkännagifvit det.
— Känner ni öfverståthållaren i Stockholm? återtog Armfelt.
— Jag har icke den äran.
— Då känner ni i sanning ännu icke mycket… och… tillade han, men tystnade i detsamma.
En skrynkla af missnöje rynkade Mauritz’ panna; kanske märkte Armfelt detta och ville observera den okände.
— Er anmärkning är rigtig, inföll Mauritz, icke utan en viss stolthet och ändock med mycken resignation; ja, jag känner mycket litet af verlden, så litet att jag icke förr än nu insett, huru origtigt jag kanske handlat, då jag opåkallad vågat erbjuda min tjenst. Jag anhåller, tillade han efter en kort paus, om tillgift och skall genast aflägsna mig.
— Mauritz! yttrade fröken Rudensköld med mildt förebrående ton.
Det föreföll Döring. som hade hon talat till honom, ehuru han förstod att det gälde en annan, och han hejdade det steg, som han var färdig att uttaga.
— Ni är liflig och häftig, ni är ridderlig och oegennyttig, allt vackra egenskaper, min herre, anmärkte Armfelt, ehuru de vanligtvis ej föra långt fram i verlden; men misskänn i alla fall nu ej en fråga, som jag önskar göra er; hvad heter ni?
— Sten Mauritz.
Han lade en särdeles tonvigt på det sista namnet; han ville nämligen se, hvad verkan det skulle göra på henne, hvilken ändock gjort på honom ett intryck, som han ej förmådde att visa ifrån sig.
— Mauritz! utropade fröken Rudensköld med naiv uppriktighet. Ah, jag tycker om er, bara för namnets skull. Det är ett vackert namn… Mauritz.
— Mauritz, återtog Armfelt liksom besinnande sig. Det förefaller mig, fortfor han derefter, som om jag skulle ha sett er någon gång förut, eller kanske ert ansigte påminner om edra föräldrar. Hvad heter ni mer än Mauritz.
— Döring.
— Döring, upprepade Armfelt, ah, jag vet, jag vet, amiralen: jag känner honom något från finska kriget. Ni är hans son, kan jag tro. Jag lyckönskar er till en sådan far och hoppas att få lyckönska honom till en sådan son.
Leendet hade emellertid flytt från Armfelts ansigte, och allvarligare än förut återtog han sin plats i karmstolen. Det var som om en föregående tanke måst lemna rum för en ny.
— Men du glömmer frågan om…
— Arresteringen?
Nu smög sig ett leende åter öfver de böjda läpparne, och pannan lyste ånyo med en klar glans.
— Derom, svarade han, kan ej vara mycket att tala; frågan kan ej vara något annat än ett skämt eller ett misstag.
Ock han lyfte derunder upp sin hand och betäckte sina ögon, liksom hade han önskat att vara allena med sina tankar. Döring visste ej, om han skulle stanna qvar eller aflägsna sig.
— Och ni är, frågade han efter en stund, född i Sverige?
Frågan gladde Mauritz, emedan den bevisade, att den okände hade i tankarne sysselsatt sig med honom.
— Jag är född i Östergötland; åtminstone har jag lefvat der så långt tillbaka, som jag kan erinra mig.
— Besynnerligt, mumlade Armfelt.
Detta ord hade dock knappast hunnit öfver hans läppar, förrän dörren öppnades och en liten undersätsig man inträdde, klädd i frisrock med sammetskrage. Hans anletsdrag vittnade om godhet och belåtenhet med sin verld. I den ena handen höll han sin hatt, i den andra sin käpp.
Läsaren återfinner i denne man födgeniet Alms vän och kamrat
eller mannen med kassan, hvilken, då Alm hastade ifrån Liljeholmen,
för att så fort som möjligt skaffa sig företräde hos Reuterholm, i lugn
och ro stannade ensam qvar för att njuta af sin påtända pipa och
ännu otömda toddy. Sedan dess hade väl en timme eller ett par
försvunnit, men han hade fördrifvit tiden på det allra bästa sättet, han
hade nämligen stoppat om pipan och förvandlat toddyn till en långtoddy,
som kännare påstå vara något alldeles ypperligt.
För öfrigt hade han orubbligt förblifvit på sin plats, ehuru man derför icke må tro att hans tankar förblifvit lika stillasittande. De hade svärmat omkring med honom på mångahanda sätt. Med en toddy i handen och en pipa i munnen lifvades hans tankegång på ett ganska underbart sätt. Han hade också haft de allra skönaste framtidsplaner, och i tobaksrökens grå, omvexlande hvirflar hade han till och med sett dem ett ögonblick så lifligt framför sig, att han trodde sig vara den lyckligaste menniska på jorden. I dessa luftiga rökbildningar hade han inbillat sig se ett litet grått, trefligt hus, som såg så inbjudande och vänligt ut… och så trodde han sig se ett stort rum… och derinne en liten källardisk… och på disken en liten toddy… och bakom toddyn en man med frisrock… omhvärfd af ett lätt tobaksmoln… och denne man hade ett så välmående utseende… en glänsande hy… och en skinande isterhaka… och i denne man tyckte han att han igenkände sig sjelf. Han var lycklig.
Huru länge han skulle ha kunnat förblifva i denna ställning, sysselsatt med sina egna iakttagelser, vore svårt nog att bestämma, men äfven han uppväcktes ur den ljufva förtrollningen, först och främst deraf, att pipan ej längre ville gifva någon rök ifrån sig och de lätta molnen för hans somnambuliska funderingar dymedelst på en gång försvunno, och för det andra deraf, att äfven långtoddyn icke var nog lång, utan tog sig friheten att upphöra och således den strömådra, som satte hans fantasis hjul i gång, sinade ut, men slutligen och framför allt derför, att ljudet af skramlande vapen äfven nådde hans öra och omsider förmådde honom att också låna sin uppmärksamhet åt hvad som tilldrog sig omkring honom. Mannen var icke något födgeni, ehuru han födde sig ganska väl; han var helt simpelt en vanlig klok karl, med temligen klart och rent omdöme, och der icke förståndet någon gång ville räcka till, vägleddes han alltid af sitt goda hjerta. På sådant sätt misstog han sig ganska sällan om det rigtiga och passande, i hvilket fall som helst. Lugnt qvarsittande på sin plats, observerade han likväl nu allt, som tilldrog sig; med förundran hade han sett officerns korta besök i källarsalen, hört hans frågor och märkt, att tvenne poster utsattes vid porten. De ord, som undföllo Marie, spredo äfven sitt hus öfver hvad som passerade. Han erinrade sig nu äfven Alms hastiga aflägsmande, hans besynnerliga uppförande, de halfva, otydliga uttryck, som han kastat omkring sig, ibland hvilka han särskildt påminte sig ordet sammansvärjning.
Han nästan smålog, då han erinrade sig det. Det föll honom in att spela Alm ett spratt.
Utkommen i förstugan, stannade han i mörkret och säg posterna vid yttre dörren.
— Det skall bli eget att se, huru det här slutar, hviskade den ena posten till den andra.
— Man kniper honom nog, skall du få se.
— Om det är Armfelt, som jag hörde nyss, så lär det ej bli så lätt heller. Man fjällar ej gäddor med fingrarne, du.
Vid ljudet af Armfelts namn uppgick som ett ljus för vår man. Hastigt men försigtigt skyndade han sig genast trappan uppföre.
Vi ha sett honom inträda.
— Ödmjukast om ursäkt, nådig baron, började han, men nöden
har ingen lag, och baron vet nog, att jag icke menar något illa.
— Forster, tror jag. Ah! min vän, är ni så sent ute?
Denne Forster hade som gosse börjat sin bana såsom kypare, men för omkring ett år sedan öfvergifvit denna sysselsättning och börjat en slags kommnissionshandel med vin och dryckesvaror i allmänhet. Han hade emellertid icke ännu hunnit långt på sin lyckas nya väg.
— Så sent, säger nådig baron, ja, Gud vare lof! emedan… han såg sig omkring, liksom ville han fråga, om han fick tala eller ej, men fortsatte likväl strax, då han trodde sig märka endast vänliga ansigten… Nå ja, herr baron kan ej ha annat än vänner omkring sig. Till saken således, och det så kort som möjligt ändå: en liten trupp ryttare står här utanför, herr baron.
— Nåväl?
— Man vill arrestera er, herr baron.
— Jag vet det. Tack, tack för underrättelsen, den roar mig rätt mycket.
— Roar?
— Förstår ni ej, min käre Forster, att det är ett litet skämt, ett upptåg, ni förstår väl?
Forsters ögon började tindra.
— I alla fall, tillade Armfelt, kom till mig i morgon, och jag kan måhända då göra er en tjenst för er välvilja.
— Ett skämt, sa nådig baron, jag förstår, jag förstår. Baron är ändå alltid glad och munter af sig. Ett upptåg, ja, jag säger. I morgon således, herr baron.
— Välkommen då, käre Forster, och ni skall ej gå missnöjd ifrån mig.
Men oaktadt Armfelt tog den fara, som tycktes hota, med ett lugn, som Mauritz nästan velat kalla för en oförklarlig lättsinnighet, visade sig allt mera och mera ett visst allvar i fröken Rudenskölds och Aminoffs utseende. Den förra närmade sig till Armfelt och vexlade sakta några ord. Den andre gick fram och tillbaka i rummet.
— Kom ihåg, yttrade hon, att vi äro på ett värdshus; blottställ derför ej min heder, utan låt oss antaga den unge mannens tillbud och medfölja honom härifrån.
— Din heder, Charlotte, är mitt hjertas skönaste glädje, ljufvaste dröm; jag skulle blottställa den mera, om vi flydde.
— Men faran?
— Jag känner ingen fara och har för öfrigt intet att frukta. Var lugn, Charlotte!
Men omständigheterna skulle få ett ännu mera hotande utseende.
Ännu hvilade fröken Rudenskölds hand på Armfelts axel, då samma dörr, genom hvilken Döring inkommit, uppstöttes med en våldsamhet, som oemotståndligt drog allas ögon till sig.
Till och med det vänliga i Armfelts ansigte försvann som en vindflägt. Med vredgad uppsyn reste han sig upp. Den instörtande mannens utseende ökade ännu mera Armfelts förtrytelse.
Han bar en på sidan uppviken, rund hatt, prydd med kokard, plym och guldtrens. Han bibehöll hatten qvarsittande på hufvudet.
En blå jacka med guldgaloner i hvarje knapphål och runda förgylda knappar prydde honom ganska väl. Underkläderna voro af gult elgskinn. Höga, öfver knäna uppgående ridstöflar fulländade hans drägt.
Vid sidan bar han ett långt, bredt svärd.
Mannen var undersätsigt bygd och af medelmåttig längd. Det såg ut, som om hans starka arm med lätthet skulle kunna föra det breda svärdet.
Hans ansigte var uttrycksfullt; framför allt lyste mod och beslutsamhet deri.
Hans klädsel tog sig likväl nu mindre prydligt ut, i följd deraf att han var helt och hållet nedstänkt af smuts.
Hans namn var Netherwood. Han var drabant i hertigens tjenst.
I ett föregående kapitel omtalade vi, att hertigen afsände en hofman med en hemlig skrifvelse till fröken Rudensköld. Denne hofman, som vi kanske origtigt så benämde, var ingen annan än Netherwood.
Med brinnande ifver hade han sökt motsvara sin herres förtroende. Genom att passera öfver den Blå slussen i stället för den Röda, hvilken senare väg Reuterholm tog, hade han lyckats att obemärkt komma förbi honom.
I full karrier sprängde han Hornsgatan framåt; gnistorna sprakade kring hästhofvarne, men ett ögonblicks bristande uppmärksamhet på tyglarne kom det modiga djuret att snafva, att störta, att bryta sitt ben. Netherwood hade ej tid att dröja; till fots öfvergaf han sin springare och hade äfven, så mycket som möjligt påskyndande sina steg, hunnit ett godt stycke framåt tullen, då Reuterholm med sina ryttare red förbi honom. Oförskräckt fortsatte han dock sin väg. Ändtligen framkommen, såg han den stora ingången till värdshuset redan stängd, men af gammalt noga bekant med stället, hoppade han öfver ett staket, inkom i trädgården och smög sig upp genom den lilla bakväg, som vi redan i Mauritz’ sällskap en gång passerat. Utan att gifva sig tid att tala vid nägon af värdshusfolket, tog han genom de välbekanta smårummen, dem, i hvilka Mauritz blifvit inqvarterad af Marie, genaste vägen till stora salongen, der han förmodade, att han skulle träffa den han sökte.
Armfelts ögonbryn hade lagt sig i en mörk valk, och med ett stolt, nästan furstligt utseende mätte han Netherwood från hufvud till fot. Denne syntes likväl ej märka något.
— Jag söker er, min fröken, yttrade han helt kort, och medför en skrifvelse från hertigen, hvilken jag å hans vägnar vågar anhålla att ni genast må läsa.
— Hertigen!
Armfelt satte sig åter. Fröken Rudensköld läste brefvet. Det innehöll blott några få ord.
»En vän, som upprigtigt vill er väl, beder er skyndsamt söka
undgå den fara, som hotar er. Jag skickar Netherwood till er tjenst
och ber er blott att detta skall få bli en hemlighet emellan oss. Er…
Carl.»
Under det hon läste, genomkorsades hennes själ af olika känslor
och kinderna skiftade mellan rödt och hvitt. Hon lemnade derefter
brefvet till Armfelt.
— Befaller fröken något vidare? sporde Netherwood.
— Helsa hertigen, yttrade Armfelt, och framför frökens vördnadsfulla tacksägelse, men tillägg, att hon icke inser, hvilken fara som kan hota henne, samt att hon för öfrigt, då Armfelt befinner sig vid hennes sida, har tillräckligt skydd.
Utan att afvakta något vidare aflägsnade Netherwood sig samma väg och lika skyndsamt som han kommit.
Mauritz hade varit en tyst, men intresserad åhörare af hvad som passerat. Det, som mest öfverraskade honom, var att han nu visste, det han hade Armfelt framför sig. Armfelt var en af de mest lysande stjernor, som omgåfvo Gustaf III:s tron, och Mauritz hade derför ej, lika litet som någon annan, kunnat — oaktadt boende i en aflägsen landsort — undgå att ha hört talas om denne meteor, om hvilken man icke blott hade att berätta så många ridderliga äfventyr, utan äfven handlingar af storartad, fosterländsk vigt. Han kände sig derför glad att på så nära håll redan hafva kommit i beröring med honom. Det fägnade honom att se honom så lugnt och lätt betrakta den fara, hvilken efter allt utseende hotade honom, men han kunde ej göra för sig rigtigt tydligt, huruvida hans handlingssätt var en följd af en oförvillad och klar blick eller blott af böjelse att pröfva sina krafter med en, åtminstone för tillfället synbart öfverlägsen myndighet, eller om det till äfventyrs endast härledde sig från ett nyckfullt lättsinne. Han sökte inblicka i hans själ, men måste snart öfvergifva försöket för den bländande stråle, som föll derur. Fröken Rudensköld stod ännu qvar vid hans sida. Deras blickar hade mötts och tycktes förstå hvarandra.
Aminoff lutade sig emot en fönsterpost; han hade vändt sig ifrån de öfriga och betäckte ansigtet med ena handen. En kort tystnad uppstod. Ingen tycktes ens erinra sig, att Mauritz fans närvarande, och han ville ej aflägsna sig, i det hopp att kanske kunna blifva till nytta. Emellertid undgick honom ingenting.
— Armfelt, yttrade Aminoff, under det han sänkte handen, hvarför likväl detta trots? Låtom oss lemna Liljeholmen medan det är tid. Klokheten bjuder det… du vet…
Det låg någonting missnöjdt i den ton, hvarmed han uttalade dessa ord. Armfelt såg med en frågande blick på honom.
— Jag vet ingenting, genmälte han helt kort, som vi hafva att frukta, men icke dess mindre…
Man hörde steg i trappan och skramlet af vapen.
Armfelt hade rest sig upp och tycktes betänka sig ett ögonblick.
— Jag erkänner, sade han derefter, att det är min envishet, som hållit oss qvar här; det är derför också billigt, att jag ensam möter den förmenta faran. Får jag bedja er, mina vänner, att på en stund aflägsna er från detta rum. Jag har lust att ensam se den man i ögonen, som skall fängsla mig.
Man lydde honom, ehuru icke gerna. Då Mauritz icke blef erbjuden att följa de tvenne andra, begaf han sig tillbaka i sitt rum. Han trodde sig dock utan alla förebråelser nu kunna lemna dörren halföppen emellan sig och Armfelt.
Mauritz såg också, huru i detsamma den motsatta dörren till rummet öppnades och tvenne personer af ett dystert och högtidligt utseende inträdde. Armfelt mötte dem med ett långt, pröfvande ögonkast utan att röra sig ifrån stället. Hans panna låg för öfrigt så klar och öppen som ett fält, öfver hvilket solen nyss uppgått. Ej någon enda skugga syntes der. Han var lugn, liksom hade han ej ännu förstått, att någon verklig fara förefans.
Den förste, som inträdde i rummet, var en officer, hörande till konungens lifvakt eller de så kallade lätta dragonerna. Innan han inträdde, hade han kastat af sig kappan och syntes nu i hvit, kort jacka med ljusblåa reverer och silfvergaloner i knapphålen, knutescharpe och dragonmössa, liknande husarmössorna. Det var först något längre fram efter Gustaf III:s död, som denna corps förändrades till lifhusarer, hvaraf slutligen bildades det ännu bestående lifgardet till häst.
Den andre var — Reuterholm.
Ehuru beskrifningen här af de scener, som tilldragit sig ifrån det ögonblick Reuterholm först anlände till Liljeholmen, tagit ett ej så obetydligt rum, hade de i sjelfva verket så snabbt aflöst hvarandra, att Reuterholm icke uppehållit sig längre än den korta stund, som var erforderlig för anskaffandet af en vagn, nödvändig för att på ett passande sätt kunna föra ett fruntimmer från stället. Otroligt kunde det för öfrigt icke heller vara, att han äfven under vägen hade svalnat något och nu betraktade den sak han ville utföra, mera fri från det första infallets illusioner, och derför handlade långsammare än vanligt.
Reuterholm egde ytliga kunskaper och ett måttligt förstånd; hans
sjelfklokhet och inbilskhet förledde honom till många fel och motsägelser.
Hans ärelystnad, hvars ena sida skulle kunna kallas hat emot det parti,
som tillhört Gustaf III, gjorde hans handlingar ofta till hugskott.
Förmyndareregeringens åtgärder tåla också i de festa fall ingen sträng
granskning. Man finner väl en och annan frukt, men den är ej mogen,
utan endast kart. Hertig Carl och Reuterholm voro båda två
ordensvurmar i högsta grad, och Kellgren säger, att man för att vara det
endera måste vara en narr eller en skurk. Man kan likväl äfven vara
något litet af båda delarne utan att ex professo vara endera delen;
man kan vara tvetydig. Reuterholms statsmannablick var oklar och
oredig, och hans politiska bana blef vacklande och motsägande; han
måste, för att uppehålla sig och sitt inflytande, »inläsa sig i sin tids
gällande retorik» och maskera sig med en dunkel och mystisk filosofi.
Vid hans åsyn upplyfte Armfelt sitt stolta hufvud, en lätt röd glans färgade hans kinder, och hans näsborrar tycktes nästan vidga sig. Det var lejonet, som vädrade sin fiende. I denna stund möttes deras blickar. Mauritz, som med den största uppmärksamhet följde dem, kunde ej förklara betydelsen af detta enda ögonkast, men det föreföll honom, som om ljuset och mörkret, en gång kämpande om verlden, före striden så skulle blicka på hvarandra. Det var också en af de ovanligaste representanter från Gustaf III:s snillrika, man kan säga solbelysta period, som här mötte den mest framstående typen för förmyndaretidens just nu ingående kaos; två tider af så olika beskaffenhet, att om äfven Armfelt aldrig funnits till, en strid på lif och död alltid ur dem och mellan dem skulle ha utvecklat sig. Den Gustavianska perioden var till sina tänkesätt varmt konungslig, till sina sympatier nationel, till sitt hjerta ridderlig och i sina yttringar full af dramatiska effekter. Den aristokrati, som öppet och ärligt bekämpades, var frihetstidens, i sjelfva verket ingen annan. Man drömde om ett fördrag statselementen emellan, ledande till rikets storhet. På magtens sköld kunde verlden läsa hvad den var: dess fel lika så väl som dess förtjenster. Förmyndareregeringen deremot vågade egentligen aldrig visa, hvad den i sjelfva verket var. Den var oärlig i sina demokratiska anspelningar, och i sina aristokratiska — lika oärlig. Beträffande konungadömet var det en fortsatt intrig, en med lumpna medel inom regeringen sjelf i smyg verkande, understucken revolution emot konungen.
Oaktadt löjet på Armfelts läppar, var det icke utan öfverraskning, som han sett Reuterholm inträda. Snart återvände dock hela hans fattning.
— Välkommen, min baron, yttrade han med en artig rörelse; jag
märker att ni som jag ibland tröttnar vid hofetiketten och söker en
stunds förströelse på Liljeholmen. Det är smått om utrymmet här, men…
lika mycket… goda vänner få alltid godt om plats. Tillåt mig att få
vara er värd! Att döma af ert glada utseende…
I sjelfva verket var Reuterholms utseende alldeles motsatsen; det var dystert, slutet och mörkt.
— Att döma af ert glada och vänliga utseende, fortsatte likväl Armfelt, har ni säkerligen intressanta nyheter att berätta. Haf godheten och tag plats.
Men Reuterholm rörde sig ej ur stället. Det föreföll Mauritz, som om han funnit sig besvärad i sin ställning.
— Det gör mig ledsen, började han likväl efter en kort stund, och han tycktes nästan göra våld på sig, då han bröt tystnaden, det gör mig ledsen, att jag har helt annat att denna gång förkunna än hvad som är glädjande; hertigen har nämligen gifvit mig det lika svåra som obehagliga uppdraget att…
Han tystnade här. Ordet häftade sig fast vid tungan.
— Ni har ett uppdrag, säger ni, från den gode hertigen; jag längtar i sanning att få kännedom derom. Hans kända kraft och vishet äro en borgen att uppdraget är vigtigt, äfven om det ej är behagligt. Uppdraget består uti…
— Att arrestera er, min baron.
Reuterholm andades kort och kallt. En tung börda föll ifrån hans bröst, då han uttalat ordet. Han andades lättare.
Liksom ett perlband af kallsvett glimmade från Armfelts hårfäste, och likväl logo hans läppar, En hel vulkan började brinna inom honom.
— Obehagligt? talade han, min Gud, huru kan ni säga att ert uppdrag är obehagligt? Jag försäkrar att jag ganska gerna skall göra ett besök på högvakten. Jag har i så många är bott i dess grannskap, att jag är hemmastadd med platsen. Det skall bli mig rätt angenämt att få fördrifva der en liten tid helt ensam med mig sjelf. Jag till och med tackar er upprigtigt för underrättelsen, och det så mycket mera, som jag nu får tillfälle, i den händelse man skulle i något fall misskänna mig, att inför det svenska folket och… ja, hvarför icke… inför hela Europas ögon rättfärdiga mig. Jag anser mig, min baron, ännu gå liksom i min aflidne herres och väns sorgtåg, bärande hans vapen, och önskar ej något högre än att kunna handla så, att historien en gång skall erkänna mig hafva varit värdig dertill. Att emellanåt få inför samtidens och samhällets domstol liksom polera upp den dödes kanske eljest snart rostande sköldemärke, skadar ej, ty ser ni, desto säkrare skall det då stråla äfven i den aflägsnaste framtid. En fråga likväl, ni känner väl orsaken till…
Reuterholm gladde sig att finna Armfelt så beredvillig och trodde sig redan ha lyckligt utfört den uppgift, som fört honom dit. Han anade icke någon arrière pensée hos Armfelt och blef upprigtig i samma mån som han blef trygg.
— Jag erkänner, svarade han, att edra tänkesätt hedra ert hjerta och ert omdöme. Var äfven öfvertygad, att hertigen ej vill er något ondt, utan värderar er högt. Men rapporter ha inkommit af betänklig natur, som, ehuru smärtsamt det är för hertigen, tvinga till en skenbar handling af stränghet, för att på undersökningens väg komma till en nöjaktig förklaring. Ej utan att man fruktade ett motstånd från er sida, att ni skulle genom en tvetydig uppfattning af sjelfva saken anse den värre än den i sjelfva verket är och vädja till sjelfförsvarets opolitiska försök. Jag åtog mig derför uppdraget och ber er deri se ett bevis på min vänskap. De inkomna rapporterna tala om… om…
Reuterholms öga blixtrade dervid fram under ögonbrynets mörka båge som en musköt från sin vall.
— Om en konspiration, tillade han.
Vid dessa ord spratt Armfelt till. Det var honom omöjligt att längre binda de lidelser, som jäste inom honom. Han tycktes nästan växa i Mauritz’ föreställning. Blicken strålade af eld, mägtig och flammande. Pannan glänste af ett okufligt mod, af öppen höghet. Beslutsamt trädde han ett steg närmare Reuterholm, under det han utsträckte handen, liksom om han med ett enda ord velat tillintetgöra honom. Ett enda ögonblick darrade hans läppar, men han talade icke. I stället sänkte han åter handen och slog armarne i kors öfver bröstet. Han blott betraktade Reuterholm, men på ett sätt, så obeskrifligt och dock talande, så tyst och dock tillintetgörande.
— Konspiration? började han slutligen. Ja väl, min baron, jag konspirerar i sanning, men ni torde kanske ej veta, att hela verlden konspirerar, att förstånd och vett evigt konspirera emot oförstånd och enfald, att redlighet och ära äro födda konspiratörer emot vanära och oredlighet, att ljus och lif döpa allt godt, allt sant, allt högt och ädelt i verlden till en ständigt fortgående konspiration emot allt dåligt, allt lögnaktigt, allt lågt och oädelt. Det är också min högsta ära, herr baron, att konspirera emot de principer, hvilka i er se en af sina första banérförare. Jag känner hertigen, jag känner er och förstår ganska väl det slag, som ämnas mig. Ni ser i mig ett djerft svärd vid den bortgångne Gustafs sarkofag och vid den uppväxande Gustafs krona. Bort härifrån, min herre, och lek ej med Alkibiades, ty biter han, så biter han som ett lejon. Det system, som ni vill göra gällande, ligger i all sin ännu outvecklade oreda redan klart för mitt öga; men hoppas ej för mycket, ty jag ligger, jag också, som Alkibiades i er väg, och se endast till att, då ni nödgas stryka lasset, det ej stjelper med er sjelf.
Den häftigaste lidelse hade hänfört Armfelt; han tystnade likväl här, men han drog blott efter ett kort andedrag för att fortsätta.
— Arrestera mig? säger ni. Glöm ej, att konung Gustafs röst ännu talar till mig i hans sista vilja såsom till sin ende vän; att jag endast behöfver stampa på Stockholms gator för att i konungens namn framkalla omkring mig en hedersvakt af dess hela befolkning. Glöm ej, huru Mauritz af Sachsen i fiendens åsyn simmade öfver den brusande floden med en laddad pistol i sin hand. Jag skall förstå, herre, att likna min namne. Arrestera mig? Är det för att jag högt och oskrymtadt ärar en nyss bortgången odödlighet, hvilken i sin graf är mägtigare än den, som nu styr landet, jag vill nästan säga med hyrda tömmar. Ni tror att stunden nu är lämplig att leverera mig en batalj. Jag är beredd derpå. Erinra er dock slaget vid Fontenay. Kämpande med döden bars Mauritz af Sachsen omkring på videqvistar. Men ehuru i själtåget, segrade han. Fastän Gustaf är död, min baron, kan Gustaf ännu vinna en seger, ty hans ande lefver ännu i själtåget.
Då Armfelt slutade, vände han sig hastigt ifrån Reuterholm och gick ett hvarf öfver rummet. Hans bröst häfde sig högt. Han liknade nästan ett mörkt moln, ur hvilket man hvarje ögonblick fruktade en ny blixt.
Reuterholm var deremot lugn. Hvarken stället eller omständigheterna syntes honom lämpliga till att ingå i en förklaring. Han fruktade också ej för några hotelser, som Armfelt yttrat. Om man endast en gång fått honom väl fängslad, kunde saken bedrifvas på mångahanda sätt. Magten saknar aldrig möjligheter.
— Det står er fritt, min baron, att göra allt, hvad ni finner för godt, svarade han också kort och kallt. Men denna gång måste ni och edra vänner frivilligt följa mig, eljest stå mig andra medel till buds.
— Emot våldet ställer jag lagen, emot orättvisan rättvisan. Ni har glömt att visa mig hertigens ordres. Tag fram den!
Hvad icke den uppbrusande lifligheten i Armfelts ord åstadkommit, åstadkom denna korta uppmaning. Reuterholm ryggade ett steg tillbaka. Armfelts blick stannade på motståndarens bleka ansigte. Han anade, att han ej egde någon ordres.
— Töväder, min baron, återtog Armfelt, är, Gud tröste er, icke åskväder. Det oväder bär ingen ljungeld i sitt sköte, som försvinner i duggregn. Var god och tag fram hertigens ordres!
— Hertigen har skickat mig personligen. Herr löjtnant, låt oss icke försinka tiden, tillade Reuterholm med en blick på officern. Gör er skyldighet!
— Dröj dock ännu ett ögonblick, herr löjtnant, allrahelst som ni ej ännu rigtigt kan känna er skyldighet.
I Armfelts ansigte arbetade så många olika, hastigt öfvergående uttryck, att man knappast förmådde följa dem, men på en gång förenade de sig liksom i ett enda strålande leende.
— Ni känner ju mig? tillade han, vänd mot officern.
— Naturligtvis, herr baron.
— Huru många man har ni derute?
— Tjugofem man, oberäknadt underbefälet.
Reuterholm anade, att Armfelt syftade åt något visst håll, men han förstod ej, hvari det kunde bestå, och för att afbryta honom och förkorta det pinsamma i deras ställning, trädde han ett steg närmare, men med utsträckt hand hejdade honom Armfelt.
— Ni erinrar er kanske, herr baron, då Pechlin skulle arresteras i Södertelje, huru den affären slutades.
Ett ljus uppgick vid dessa ord för Reuterholm; han förstod nu, hvarthän Armfelt syftade.
— Och Pechlin var ändå ej öfverståthållare, fortsatte Armfelt med stadig och jemn röst, som jag är.
Och han uppknäppte dervid den lätta, civila öfverrock, hvari han var klädd, och då han uppslog den, bar han derunder öfverståthållareuniformen, mera lysande då än den senare blef, då guvernören, grefve Ruuth, öfvertog befattningen efter Armfelt.
— Såsom öfverståthållare, herr löjtnant, ålägger jag er att arrestera baron Reuterholm och afföra honom till högvakten. Jag befaller här i konungens stad och ställe. Ansvaret blir mitt. Lyd!
Reuterholms ansigte vanstäldes af vrede, men intet ord kom öfver hans bleka, sammanbitna läppar. Vacklande stödde han sig emot väggen. Hans högmod och hans beräkningar hade ej erfarit hårdare slag. Armfelt lade deremot armarne åter i kors öfver sitt bröst och betraktade honom med isande köld. Officern rörde sig ej ur stället.
— Nåväl, min herr baron, vi torde kanske nu förstå hvarandra bättre, sedan vår ställning blifvit litet jemnare.
Det var likväl endast för en kort stund, som Reuterholm förlorade fattningen. Snart återvann han sin styrka, och han stod der stolt och kall liksom en stod, huggen ur ett svart marmorblock.
— Ni har rätt, vi förstå hvarandra, talade han, men låt oss också se till, hvem som äfven för framtiden bäst förstår, hvad tiden och omständigheterna fordra af sina män. Torde hända, min baron, att den dag kan komma, då ni i det fallet blir på platsen.
— Ni är en lycklig skämtare, återtog Armfelt, men trots det har jag ändock ett förslag att göra er.
— Och hvari skulle det bestå, om jag får fråga.
— I detta, om ni förstår det.
Och Armfelt utsträckte sin hand emot honom, liksom erbjudande honom ett om fred och vänskap talande handslag. Rörelsen var full af ädelhet.
— Jag räcker er min hand, förklarade Armfelt, då han såg Reuterholm tveka, och emottager ni den, skall från min sida detta handslag bli en signal, icke till nya strider, utan till redlig vänskap och trofasthet. Nåväl?
— Nej, herr baron, svarade honom Reuterholm. Vi kunna ej kämpa under samma fana. Låtom oss vara hvad vi äro och ej förblanda saker och ting med hvarandra.
— Som ni behagar då; men i alla fall vill jag ej begagna mig af en tillfällighet. Herr löjtnant, ni är fri från er skyldighet att arrestera baron Reuterholm. Ännu en sak, hvad här har skett, angår ingen, icke ens mina vänner derinne. Saken, känd af allmänheten, skulle kunna skada er, icke mig. Jag vill likväl ej fälla mina fiender med deras egna vapen. Att döma af er blick, ser jag att ni gillar denna åsigt.
Och under det han ännu talade, fattade han ett klocksnöre vid dörren, och ett pinglande ljud hördes i detsamma nere i trappan. Inom en handvändning inträdde Marie.
— Champagne! befalde Armfelt.
— Herr baron, haf godheten och stig fram; också ni, herr löjtnant. Ah, jag minnes ännu som i går den tid, då jag var löjtnant. Jag tyckte mer om champagne då än nu.
Och nu öppnade han dörren till det inre rummet, och fröken Rudensköld och Aminoff inträdde.
Man såg förundrad på hvarandra, men ingen vågade bryta tystnaden.
Då champagnekorkarne smälde och vinets skummande perlor glänste i kristallglasen, höjde Armfelt sin röst.
— Baron Reuterholm har nyligen återkommit från Italien, och vi hafva icke förr än nu sammanträffat. Underrättad att jag var här, hastade han hit. På vägen möter han en liten afdelning lätta dragoner. Sällskap gör trefnad. Tillåten mig att helsa honom välkommen tillbaka till fäderneslandet?
Med mulen blick tömde Reuterholm sitt glas. Champagnen var bitter i hans mun, och ändock tycktes han vilja begrafva sin blick i glasets botten.
Fröken Rudensköld och Aminoff visste ej hvad som passerat, men kände sig glada, att faran flugit förbi dem som en annan lös vind.
Officern återvände snart med sina ryttare, och en stund senare lemnade äfven de öfriga Liljeholmen. Mauritz hade ej okallad velat återvända till sällskapet, och man tycktes helt och hållet hafva bortglömt honom.
Han var den siste, som i sin lilla medevivagn lemnade stället.