Du, Herre, ser och känner mig (1937)
|
| Diktad 1812. Nr 11 i 1819 års psalmbok. Texten bygger på Psaltaren 139. Här i versionen från 1937 års psalmbok. På Wikipedia finns en artikel om Du, Herre, ser och känner mig.. |
1.
Du, Herre, ser och känner mig,
Mitt hjärta du rannsakar.
Min vilobädd, min vandringsstig
Du alltomkring bevakar.
Vad steg jag går, vad råd jag hör,
Vad föresats jag väljer,
Det ord, som på min tunga dör,
Den suck jag hemligt sväljer
Du vet och ser och täljer.
2.
O blick, för klar, för underbar
Att av min tanke följas!
Var, Herre, vill jag gå, o var,
Att kunna för dig döljas!
Ty steg jag över molnens bädd,
Din glans mig där omflöte,
Och sjönk jag neder, stum och rädd,
I jordens djupa sköte,
Är du mig där till möte.
3.
Förs jag till havets andra strand
På morgonrodnans vingar,
Mig även där din starka hand
Upphinner och betvingar.
Och ginge jag att skyla mig
I midnattsmörkrets dimma,
Skall vid en enda blick av dig
De svarta skuggors timma
I middagsklarhet glimma.
4.
Förrn i min moders famn jag låg,
Förrn jag min fader visste,
Du alla mina dagar såg,
Den förste med den siste.
Vart ljuvt, vart sorgligt ögonblick,
Som här min lott har blivit, Och
mitt fördolda ödes skick,
Allt i din bok var skrivet,
Långt innan jag såg livet.
5.
O djup av nåd och majestät,
Jag skönjer alla stunder
Långt fler än sanden dina fjät,
Än stjärnor dina under.
Jag dignar ned, för svag att dig
Ett värdigt offer bära.
Jag väcks, och lika hög är mig
Din vishet och din ära,
Och mig likväl så nära.