Dumrath Spinoza 1908/1

II. →

[ 3 ]

I.

Vid den nyare tidens början hade, under renässansens skede, i den rådande åskådningen af världen och lifvet förändringar inträdt, hvilka väsentligen skilde sig från dem, som härskat under medeltiden och som ännu bestämdes af kyrkans lära och den med henne öfverensstämmande skolastiska uppfattning, som fått sitt högsta och afslutande uttryck hos Thomas ab Aquino, Kopernicus, Kepler och Galilei äro jämte Francis Bacon de stora namn, till hvilka den fulla brytningen med den gamla världsbilden knyter sig. Genom dem grundlades nämligen hufvudsakligen den mekaniska världsåskådningen och utbildades den på erfarenhet och iakttagelse hvilande kunskapsläran. Jorden blef endast en obetydlig del af solsystemet, och kring solen såsom medelpunkten i detta röra sig jorden och öfriga planeter. Bortom vårt solsystem finnas andra världar i den omätliga rymden.

Då jorden sålunda upphörde att, såsom man förut föreställt sig, vara den medelpunkt, till hvilken allting hänförde sig, undergick också människans ställning i [ 4 ]alltet en förändring, som gjorde henne till föremål för nya betraktelser ur nya synpunkter. Tänkandet kom åter i gång, och slutligen blef fransmannen Réné Descartes den, som framträdde med en ny världsåsikt, i hvilken han sökte sammanfatta enheten och helheten i tingen på grund af de nya idéerna och den kunskap man vunnit om de särskilda tingens natur och växelförhållanden. Man har också i honom hälsat den nyare filosofiens grundläggare.

Då Descartes dog 1650, hade han redan erhållit en efterföljare, som visserligen tog honom till utgångspunkt, men för öfrigt gick sin väg själfständigt och erhållit en betydelse, som verkat långt in i våra dagar. Man vet hvilket allt behärskande inflytande naturvetenskapen numera utöfvar. Man kan emellertid lika litet studera allmän naturvetenskap som filosofi, utan att tanken återföres till den store tänkare, som fattade företeelserna “under evighetens synpunkt“, sub specie æternitatis, samt framställde och utredde dem more geometrico, med den matematiska metodens hela skärpa och omutliga följdriktighet. Också kunna många af hans grundtankar sägas ha erhållit sin bekräftelse af den nyare vetenskapens resultat.

Sålunda kan man hos honom se uppslaget till den modärna naturvetenskapens lära om materians och kraftens oförstörbarhet. Äfven hans lära, att då materian är en och samma i alla former och sammansättningar och då på en viss punkt medvetenhetsföreteelser äro förbundna med materiella rörelser, också alla materiella rörelser, ehuru i mycket olika grad, måste ledsagas af medvetenhetsföreteelser, har i våra dagar så[ 5 ]som en naturlig hypotes uttalats icke blott af filosofer, hvilka antaga en parallellism mellan det fysiska och det psykiska, utan äfven af naturforskare. Hans lära om en uppstigande serie af individualitetsgrader i naturen innebär ett uttalande helt och hållet i den nyare naturvetenskapens anda af utvecklingens lag i en af dess mest kännetecknande former: öfvergången från mindre till större sammanhang. Äfven psykologiska företeelser, såsom det undermedvetnas verksamhet i människans själslif i föreställningarnas och tankarnas uppkomst och bildande, ha af honom förklarats på ett sätt, som öfverensstämmer med den nyare psykologiens läror. Enastående är hans lära om de mänskliga lidelserna, och slutligen bildar hans system det mest storartade exempel på helgjutenhet och afrundning och äger genom sin renhet och sitt klara sammanhang klassisk betydelse såsom mönstret på huru en vetenskaplig världsåskådning kan byggas.

Och denne man är en alltigenom religiös tänkare. Gudsidén står för honom med inre klarhet och giltighet, och allt hans tänkande rör sig inom den. Genom den vidare utveckling, som han gifver gudsidén, träder han emellertid ut öfver den positiva religionens skrankor och ådrager sig därigenom beskyllning för irreligiositet och ateism. Han såg klart, att det i och för sig varande väsendet måste vara det enda väsendet och innesluta allt i sig, så att utanför detsamma icke kan finnas något sant vara. Han blef härmed också panteismens och den kosmiska idealismens tolk. I det han upphäfde den dualistiska motsatsen mellan gud och världen, som Descartes ännu vidhöll, och för[ 6 ]kastade skapelsedogmen, blef han den egentlige grundläggaren af monismen eller enhetsläran och därmed också af en hufvudpunkt i den modärna filosofien, för så vidt som filosofien söker enheten och sammanhanget i allt och fördenskull nödvändigtvis måste vara monism.

Men de grundtankar den ensamme tänkaren i Haag tänkte voro för honom mera än blott föremål för teoretisk betraktelse. De sammansmälte med hans personliga lifsåskådning, och just det allvar, hvarmed han häfdade den vetenskapliga forskningens rätt och förmåga att bestämma lifsåskådningen, blef afgörande för hans öde och bragte honom i strid med den kyrkliga auktoriteten, som endast erkänner traditionens rätt. Därigenom erhöll också hans personliga karaktär en betydelse, som på det innerligaste sammanväfver hans lefnad med hans filosofiska verksamhet och låter den spela en icke ringa roll i striden för den fria forskningens berättigande.