←  Författning, seder och samhällsinrättningar
Egypten
av Jens Lieblein

Religion
Literatur, vetenskap, konst och slöjd  →
Ur Illustrerad Verldshistoria


[ 47 ]

8. Religion.

Egyptiernas religion var, liksom alla hedniska folkslags, ursprungligen en naturdyrkan. Solen var deras förste Gud. Ursprungligen dyrkades sjelfva den synliga solen. Men snart började man tillägga Solguden menskliga egenskaper och menskliga förhållanden. Han lefde i äktenskap liksom menniskan: han hade en gemål och med henne [ 48 ]en son. I alla större egyptiska städer, hvilka i äldre tider, innan Menes förenat hela Egypten till ett enda rike, bildade sjelfständiga stater, fans en sådan tredubbel gud. I Thebe hette gud som fader Amon, som moder Muth och som son Chonsu; i Abydos var Osiris gud fader, Isis moder och Horus son; i Memphis hette de tre gudomligheterna Ptah, Pacht och Imhotep. Namnen blefvo nemligen olika, allt efter som föreställningen om den ursprunglige Solguden utbildades olika i de särskilda småstaterna. Amon (bild. 9, sid. 41) betyder den fördolde; den thebanske guden Amon var således ej längre den synliga solen, utan stod liksom bakom solen och hela den sinliga verlden; såsom den, hvilken skapat verlden, uppfattades han

16. Amonhotep IV och hans gemål tillbedja solen.

som stående utanför verlden, han blef den osynlige, den fördolde. Dock fortlefde derjemte den ursprungliga föreställningen, ty Thebes gud kallas också ofta Amon-Ra, d. ä. Solguden Amon, emedan solen ännu syntes vara det naturföremål, hvaruti Gud fullkomligast uppenbarade sig. Osiris, gud i Abydos, sattes i förhållande till menniskans sedliga lif och ansågs vara den som straffade det onda och belönade det goda; derför blef också Osiris framdeles, då de religiösa begreppen vidare utbildades, öfverdomare i underjorden. Ptah betyder på egyptiska språket öppna; Memphis’ gud Ptah är således den som [ 49 ]öppnar, uppenbarar sig, särdeles i oxen Apis (bild 17), som kallas Ptahs andra lif. Sönerna i de thebanska och memphitiska gudafamiljerna, Chonsu och Imhotep, voro läkarekonstens gudar. Uppfattad som skapare kallades Gud än Tum än Num; enligt 17:de kapitlet af dödsboken sväfvade Tum i tidens begynnelse före skapelsen ensam på himlaoceanen, och i berättelsen om de två bröderna är det Num, som på de öfrige gudarnes begäran skapar en hustru åt mannen Batau.

Vi se huruledes på särskilda orter soldyrkan i tidens lopp undergick betydliga förändringar, allt efter som gudsbegreppet fick ett skiljaktigt innehåll eller uppfattades från olika synpunkter.

17. Apis.
Efter en målning på en egyptisk likkista i Turins museum.

Säkerligen förgick en lång tid, innan dessa olikheter hunno uppkomma och slå fast rot i folkmedvetandet; men detta måste dock hafva skett förr än Egypten förenades till ett enda rike. Ty då konung Menes uppträdde, voro olikheterna redan så skarpt utpräglade, att de särskilda städernas gudar ej kunde åter uppgå uti den ursprunglige ende guden, utan måste bibehållas samt inrymmas uti en gudakrets, der likväl de enskilda gudomligheternas verksamhet inskränktes inom bestämda gränser. I spetsen för gudakretsen stäldes hufvudstadens gud: Ptah med sin gemål Pacht och sonen Imhotep under den äldre tiden, så länge Memphis var hufvudstad, men Amon med Muth och Chonsu, sedan Thebe blifvit maktens säte. Bredvid denna allmänna gudakrets bibehöllo likväl de särskilda städerna sin särskilda dyrkan, som således afvek från statsreligionen. Härtill kom, att den ursprungliga [ 50 ]soldyrkan ej var glömd. Solen dyrkades öfver hela Egypten vid sidan af de öfrige gudarne. Uti en hymn till solen heter det bland annat: »O Solgud, strålglansens Herre! var prisad om morgonen, när Du går opp, och om aftonen, när Du går ned. Jag åkallar Dig, evighetens Herre! Hell Dig, Du begge horisonternas sol, Du skapare, som har skapat Dig sjelf! Skön är Din glans, när Du upplyser jorden med Dina strålar; alle gudarne jubla högt, när de skåda Dig, himlens konung; jag blir ung på nytt, när jag skådar Din skönhet. Hell Dig, när Du går till lifvets land, Du gudarnes fader!» De egyptiske konungarnes stående titel var »Solens Son», hvarmedelst deras gudomliga härkomst antyddes. Såsom ett ytterligare bevis på soldyrkans bibehållande må anföras, att när Egyptiernas högsta lycksalighet i det andra lifvet bestod uti att komma i evig samvaro med Gud, så menades dermed ingenting annat än att fara med solen i solbåten öfver himlen om dagen och under jorden om natten. Allt detta visar, att solen anda till senaste tider dyrkades såsom högste Gud. Alla gudarnes ursprungliga enhet och likhet var ej heller glömd, ty hvarje stad ansåg sin gud för den högste eller ende guden, som skapat allt, oaktadt han i statsreligionens gudakrets intog en underordnad ställning.

Den strid och brist på öfverensstämmelse, som uppstod derigenom att den ursprungliga soldyrkan bibehölls vid sidan af statsreligionen och denna åter vid sidan af de särskilda städernas gudar, sökte Amonhotep IV att afhjelpa, i det han ville återföra läran till ursprunglig renhet genom att befria den från alla senare tillsatser. Han afskaffade mångguderiet och återinförde den rena soldyrkan. Solen skulle vara den ende guden öfver hela Egypten. Dock var det icke längre den materiela, synliga solen som var Gud. Gud var osynlig, solen var blott Guds uppenbarelseform. De gamle gudarne blefvo förföljde, i synnerhet Amon, som på denna tid, då Thebe var hufvudstaden, stod i spetsen för gudakretsen. Namnet Amon blef öfverallt utplånadt, ja, konungen förändrade till och med sitt eget namn Amonhotep, emedan det innehöll det hatade Amon-namnet, till Aten-chu-ra. Bild 16 (sid. 48) visar, huruledes konungen och hans gemål stå i tillbedjande ställning framför solen, hvarifrån strålar utgå, som sluta i händer; de strålar, som gå till de tillbedjandes näsor, bära i sina händer lifvets tecken. Konungen flyttade från hufvudstaden Thebe, hvarest den förföljda Amondyrkan hade sitt hufvudsäte, och uppbyggde i närheten af det nuvarande El Amarna en ny stad, som han gjorde till sitt residens. Stax efter konung Amonhotep IV:s död förföllo den nya läran och den nya staden; det gamla mångguderiet återinfördes och Thebe blef igen hufvudstad.

[ 51 ]Af de lokala gudomligheterna vunno de, som dyrkades i Memphis och Thebe, en mera allmän utbredning, emedan de såsom tillhörande rikets hufvudstäder naturligtvis hade ett större anseende än de öfriga. Ett undantag härifrån bildade dock de lokala gudomligheterna i This-Abydos, nemligen Osiris, Isis och Horus, som redan mycket tidigt hade vunnit allmänt erkännande och dyrkades öfver hela landet, förmodligen emedan This-Abydos varit Egyptens förnämsta stad i den gråa forntiden, innan Menes anlade Memphis. Också i ett annat hänseende utgöra de thinitiska gudomligheterna ett undantag, ty detta är den enda egyptiska gudafamilj, vid hvilken en verklig myt är fästad, om än denna först på en senare tid uppstod. Enligt denna myt hade guden Seb med sin gemål Nut fem barn, nemligen sönerna Osiris, Typhon och den äldre Horus samt döttrarna Isis och Nephthys. Såsom den äldste ärfde Osiris konungamakten och regerade med mildhet och visdom, men Typhon stämplade mot sin broder och med tillhjelp af sammansvurne lyckades det honom till sist att döda Osiris och sjelf bestiga tronen. Då Horus blifvit fullvuxen, började han, för att hämnas sin faders död, ett krig mot Typhon, som han efter flera strider ändtligen öfvervann. Efter sin död blef Osiris öfverdomare i underjorden.

Mycket ofta afbildade Egyptierna sina gudar såsom sammansatte af en menniskokropp med ett djurhufvud, hvarigenom gudabilderna fingo ett i ögonen fallande och karakteristiskt utseende. Guden Horus framstäldes sålunda med ett hökhufvud, gudinnan Pacht med ett lejonhufvud, Toth, gudarnes skrifvare, med ett ibishufvud o. s. v. Detta framställningssätt sammanhängde för öfrigt med andra religiösa föreställningar. Egyptierna tillbådo nemligen och dyrkade en hel mängd djur, såsom katten, hunden, ibis, schakalen, krokodilen, ichneumon och andra, som de ansågo för heliga. Några af dessa dyrkades öfver hela landet, andra blott i särskilda trakter. Dödsstraff var stadgadt för den, som dräpte ett heligt djur, ja, var det en ibis eller en katt som dödades, måste den olycklige umgälla detta med sitt lif, om han än ouppsåtligt och blott af en slump hade vållat djurets död. Under en eldsvåda ansågs det vigtigare att tillse, att en katt ej sprang in i lågorna än att släcka elden. Oerhörda omkostnader slösades på de heliga djurens underhåll, i det man påhittade all möjlig lyx för att åstadkomma till och med sådana beqvämligheter, som de oskäliga djuren ej tillbörligt kunde uppskatta, såsom bad, välluktande salvor, dyrbara smycken m. m.; efter döden blefvo dessa gynnade djur med stor prakt balsamerade och begrafna. Oxen Apis (bild 17, sid. 49) var det förnämsta af alla heliga djur. Hans namn, skrifvet med hieroglyfer, [ 52 ]lydde Hieroglyfer: Hapis, den store Guden, Hapis, den store Guden. Han föddes af en jungfrulig ko, som blef hafvande af en blixt från himlen. Apis ansågs för en välskapad afbild af Osiris själ; på de egyptiska fornlemningarna kallas han mycket ofta Hieroglyfer: Ptahs andra lif, Ptahs andra lif. Icke blott Apis sjelf utan äfven hans jungfruliga moder var föremål för gudomlig dyrkan. Årligen firades fester till hans ära, i synnerhet var hans födelsedag helig och högtidlighölls i sju dagar. Apis dyrkades öfver hela Egypten, men hans hufvudtempel var i Memphis, der han äfven begrofs i det så kallade Serapeum. Denna hans begrafningsplats upptäcktes för några år sedan af den franske arkeologen Mariette vid det nuvarande Saqqarah, som ligger på det gamla Memphis’ mark; det består af vidsträckta och höga underjordiska hvalf, urhålkade i berget; på hvalfvets begge sidor finnas i berget inhuggna nischer, i hvilka de tunga Apis-sarkofagerna äro nedsatta; här äro Apis-oxarne begrafna den ena efter den andra, i samma ordning som de lefde och dogo. Vid sarkofagernas sida äro de offentliga Apisstelerna inmurade i bergväggen, d. ä. stenar med hieroglyfiska inskrifter, som angifva Apis-oxarnes födelse- och dödsdag samt lifslängd. I en sådan inskrift heter det bland annat: »Den gode guden (d. ä. Apis) gick till himlen på det 12:te årets 8:de månads 12:te dag af konung Apries’ regering; han föddes på det 16:de årets 2:dra månads 7:de dag under konung Necho; denne guds sköna lif varade 17 år, 6 månader och 5 dagar.»

Den första orsaken till djurdyrkans uppkomst får man kanske söka i hieroglyfskriften. En krokodil hieroglyf: Sebek hette på egyptiska Sebek; nu hette äfven en af de egyptiske gudarne Sebek, och man använde derföre bilden af en krokodil för att skrifva guden Sebeks namn; ett lejon hieroglyf: Ptha hette bland annat också Pacht, hvarföre bilden af ett lejon begagnades för att skrifva gudinnan Pachts namn. Då åtskilliga djurbilder på detta sätt kommo att stå i stället för gudars namn, sammansmälte dessa djur och gudar till ett begrepp, så att likasom å ena sidan gudar tänktes under gestalten af djur, förvandlades å andra sidan djur till gudar. Härtill bidrog också utan tvifvel den iakttagelsen, att vissa djur i hög grad hade de egenskaper och företräden, som man tillagt vissa gudomligheter, och derföre brukades dessa djur som symboler för gudarne. Således berättar Plutarchos, att Egyptierna egentligen icke trodde, att hunden eller schakalen verkligen vore guden Anubis, utan jemförde detta djurs påpasslighet, outtröttlighet och förstånd med Anubis, den klokaste bland gudarne, som ansågs vaka för gudarne liksom hunden för menniskan. Då nu schakalen brukades som symbol för Anubis, måste det för en [ 53 ]oupplyst allmänhet, som mest fäster sig vid det yttre, ligga temligen nära att uppfatta djuret sjelf som gud.

Egyptierna äro de förste, säger Herodotos, hvilka uttalade den åsigten, att menniskosjälen är odödlig samt efter döden flyttar in i djurkroppar och först tretusen år derefter, sedan hon genomvandrat hela raden af landdjur, fiskar och foglar, återvänder i en menniskokropp. Att Egyptierna lärde själens odödlighet, är nog rigtigt, men att de trodde på en själens vandring genom djurkroppar, är deremot ett misstag af historiens fader. Visserligen trodde också Egyptierna på en själavandring, men af ett helt annat slag. Det var den vandring, som själen måste göra genom underjorden, innan hon kunde hinna fram till Gud och komma i samvaro med honom. I den egyptiska literaturen finnes en berömd skrift, som härom gifver noggrant besked. Det är den så kallade dödsboken, som mer eller mindre fullständigt antingen blef inhuggen på stensarkofagerna eller målad på trälikkistorna eller slutligen, och det var det vanligaste, skrifven på papyrusrullar

18. Den döde plöjer, sår, skördar och tröskar på fältet Aalu i underjorden.
(Dödsbokens 110:de kap.)

och inlagd i grafven bredvid de döde, för att på deras underjordiska vandring tjena dem som ett slags pass, innehållande de behöfliga formulär, som den aflidne måste framsäga för att skaffa sig tillträde till de olika regioner, genom hvilka han måste vandra, eller för att besegra de onda andar, som sökte lägga hinder i vägen för honom på hans färd. En mängd exemplar af denna bok äro återfunna i grafvarna och förvaras nu i museerna, Att de icke alla äro lika fullständiga, berodde derpå att icke en hvar hade råd att förskaffa sina döde slägtingar ett komplett exemplar, som utan tvifvel var ganska dyrbart. De bestäldes hos presterna antingen i fullständiga afskrifter eller i större eller mindre utdrag ur en och samma text, som dock förmodligen först under den 20:de dynastien fick sin sista, afslutade form. Det kan med bestämdhet ådagaläggas, att denna text uppkommit genom sammansmältning af flera på olika tider författade texter, nemligen en urtext, som åtminstone delvis fans till redan under den [ 54 ]4:de dynastien, samt förste, andre och tredje kommentatorns texter, af hvilka den förste är en utläggning af urtexten, den andre af den förste och den tredje åter af den andre kommentatorns text, hvarvid dock bör anmärkas, att urtexten är enklast och lättast att förstå, medan kommentarierna blifva dunklare ju senare de äro.

De första styckena af boken, hvilken egyptologerna indela i 165 kapitel, innehålla en mycket noggrann skildring af begrafningen och

16. Den dödes kamp med Krokodilerna.
(Dödsbokens 32:dra kap.)

alla dermed sammanhängande handlingar. Dessa äro återgifna i en lång, målad bild ofvanför texten. Man ser der mumien liggande i en likkista, begråten af Isis och Nephthys, af hvilka den förre står vid hans fötter, den senare vid hans hufvud: vidare de sedvanliga gråterskorna, bedjande prester, offer och flera heliga föremål. De åtföljande

20. 21. Den dödes kamp med ormen, m. m.
(Kap. 33, 35 och 36 i Dödsboken.)

orden, som än äro lagda i den aflidnes än i guden Toths mun, begynna med ett tal af Toth. evighetens konung, som tilltalar den aflidne sålunda: »Jag är en stor gud i den heliga båten, och jag kämpar för dig; jag är en af de store gudar, som rättfärdiggöra dig mot dina fiender på domens dag.» Den aflidne beder: »O! I, som låten de fromma själarna träda in i Osiris’ boning, låten också min själ träda ditin, att hon må se, liksom I sen, höra, liksom I hören, stå, liksom I stån, och sitta, liksom I sitten. O! I, som öppnen vägarne och bereden stigarne för de fromma själarna i Osiris’ boning, öppnen också [ 55 ]vägarne och bereden stigarne för mig, som är med Eder, att jag genom denna port må gå in i Osiris’ boning.» Det 6:te kapitlet och i bildlig framställning (bild 18, sid. 53) tillika det 110:de kapitlet handla om den aflidnes vistelse på ett i underjorden befintligt fält, på egyptiska kalladt Aalu, som förmodligen motsvarar Grekernas Elysion, hvarest han plöjer, sår, skördar, tröskar och utför alla slags landtliga arbeten. Den gestalt, som han under dessa göromål skall antaga, kallas Uschabti och visar honom som en mumie med två olika slags hackor i sina händer och en påse med säd på ryggen; sådana figurer, hvaraf en mängd förvaras i museerna, kallas graffiguriner. Det 17:de kapitlet, som utan tvifvel är det äldsta och intressantaste i hela boken, innehåller den egyptiska troslärans hufvudpunkter, som den aflidne måste bekänna. I 31:sta till 41:sta kapitlen ses han kämpa med flera onda väsenden och i synnerhet med ormen, hvars hufvud han genomborrar

22. Den dödes själ sväfvar öfver liket.
(Dödsbokens 89:de kap.)

med ett spjut (bild 19—21); ormen synes hos Egyptierna, liksom hos så många andra folk, särskildt representera den onda principen. I det 89:de kapitlet (bild 22) sväfvar den aflidnes själ, i form af en fogel med ett menniskohufvud, öfver det balsamerade liket, för att, som det heter i texten, återförenas med kroppen, alldenstund denna aldrig skall tillintetgöras och icke i all evighet mer åtskiljas från själen. Derpå följer i det 125:te kapitlet det märkvärdiga stycket om den underjordiska domen. Detta stycke ansågs för ett af de vigtigaste i hela boken, derföre förekommer det i nästan alla papyrusrullar, till och med i de minst fullständiga. Till en närmare förklaring och ett åskådliggörande af texten hafva de egyptiske presterna bifogat en bild framställande denna rättegångsscen, en bild som mycket ofta förekommer, då den icke blott finnes i de flesta exemplar af dödsboken, utan också ofta blifvit inhuggen på stensarkofagerna. Om än smärre skiljaktigheter finnas, är dock framställningen i hufvudsak alltid densamma. (Bild 23, sid. 56). I en sal, som texten kallar den dubbla rättfärdighetens stora sal, sitter Osiris såsom öfverdomare i [ 56 ]

Domen öfwer den döde.
1. Osiris. 2. Fyra dödsgenier. 3. Kerberos. 4. Gudarnes skrifvare Toth. 5. Bild af gudinnan Ma. 6. Guden Anubis. 7. Guden Horus. 8. Den dödes hjerta. 9. Gudinnan Ma. 10. Den döde.

[ 57 ]underjorden på en tron, med den kungliga spiran i ena handen och

straffets piska i den andra. Han har ordförandeskapet i rätten och kring honom sitter en nämd af 42 gudar, 21 på hvardera sidan: det är menniskokroppar dels med mennisko- dels med djurhufvuden; hvarje domare har ett eget namn och en bestämd synd att straffa; på hufvudet bära de en strutsfjäder, sinnebild af rättfärdigheten, emedan, såsom de gamle sade, alla strutsfjädrar äro lika långa, liksom också rättfärdigheten borde vara lika för alla; i handen höllo de ett svärd som tecken på deras makt till att straffa syndare. Inför denna domstol framfördes nu den döde af rättfärdighetens gudinna, som hette Ma. Ena handen håller han på sitt hjerta och den andra upplyft samt tyckes tala, Rättfärdighetens gudinna står bredvid honom; strutsfjädern på hennes hufvud visar tydligt nog hvem hon är. Derpå följer den betydelsefullaste scenen; man ser en våg, på hvars ena vågskål den aflidnes hjerta och på den andra rättfärdighetens bild ligger. Guden Horus, som är afbildad med ett hökhufvud, och guden Anubis, som har ett schakalhufvud, verkställa vägningen; öfver deras hufvuden äro namnen skrifna i hieroglyfer. Ofvanpå vågen sitter en Kynoskephalos som bild af jemvigten. Menniskogestalten med ibishufvudet är gudarnes skrifvare Toth, hvars namn står skrifvet ofvanför. Å en tafla antecknar han vägningens resultat, som han meddelar rätten. På en portal sitter en gapande och glupsk hund; han bevakar nedgången till helvetet och påminner således om Grekernas helveteshund Kerberos; de dömde skulle förmodligen genom denna port störtas ned i djupet, der helvetets qval väntade dem. Vidare ser man 4 figurer, som stå ofvanför kalken af en utslagen lotusblomma; den förste med ett menniskohufvud kallas Amset, den andre med hufvud af en flodhäst kallas Hapis, den tredje med ett schakalhufvud är Tiumutef och den fjerde med hökhufvudet är Kebsenef. Det är icke alldeles klart, hvilken rol de spela här, liksom de ofta utelemnas. De äro för öfrigt lätt igenkänliga, då man nästan i hvarje graf finner samma figurer i form af lock på fyra lerurnor, som innehålla åtskilliga balsamerade delar af menniskokroppens inelfvor. De kallas vanligtvis dödsgenier. Den bild af denna högst märkvärdige scen, som här meddelas, är tagen ur den stora dödspapyrus, som finnes i museum i Turin och är den fullständigaste och bäst bibehållna af alla hittills upptäckta exemplar af dödsboken.

Texten förtjenar i ännu högre grad vår uppmärksamhet. Öfverskriften lyder på följande sätt: »Boken om inträdet i den dubbla rättfärdighetens stora sal, hvarest menniskan renar sig från de synder, hon har begått, på det att hon måtte skåda gudarnes anlete.» [ 58 ]Rättfärdigheten kallas här, såsom eljest ofta, dubbel, alldenstund den icke blott straffar det onda, utan också belönar det goda, Den döde begynner tala, vändande sig till Osiris och hans 42 meddomare. Han säger: »Varen helsade, I rättfärdighetens Herrar! Hell Dig, Du store Gud, den dubbla rättfärdighetens Herre! Jag kommer till Dig, Herre! Jag träder fram för att skåda Din makt och glans. Jag känner Ditt namn, jag känner namnen på Dina 42 meddomare, som sitta vid Din sida i den dubbla rättfärdighetens stora sal och lefva för att straffa syndare och förtära deras blod på den dag, då man skall aflägga räkenskap för sina ord inför Guds tron. Jag kommer till Eder för att rena mig från mina synder. Jag har icke öfvat bedrägeri eller elakhet mot min nästa; jag har icke förorättat enkor eller faderlösa barn; jag har icke som domare för mutor kränkt rättvisan; jag vet intet ondt med mig; jag har icke gjort orätt; jag har icke svikit mitt löfte;

24. Solbåten.
(Dödsbokens 100:de kapitel.)

jag har icke talat fåfänga ord; jag har icke syndat mot gudarne; jag har icke låtit någon hungra; jag har icke låtit någon gråta; jag har icke slagit ihjäl; jag har icke befallt att döda mot lagen; jag har icke öfvat svek mot mina förmän; jag har icke begått äktenskapsbrott; jag har icke ökat lodets tyngd på vigtskålen; jag har icke ryckt mjölken från dibarnets mun; jag har icke drifvit hjorden från sina betesmarker; jag har icke fångat gudarnes foglar; jag har icke fiskat deras fisk; jag har ej hindrat öfversvämningsvattnet i sitt lopp; jag har ej afskurit vattenledningskanalerna; jag har icke släckt elden i förtid; jag har ej bedragit gudarne på deras offer; jag har ej bortfört gudarnes boskapshjordar; jag har ej hindrat någon guds procession. Ren är jag.» Efter denna förutgående rening följer nu det egentliga stora syndaregistret, der alla de 42 hufvudsynderna äro uppförda i tabellarisk ordning, nemligen på så sätt, att först de 42 domarenas namn äro nämnda och derunder de motsvarande 42 synderna, Vi se således, att Egyptierna, långt förr än några spår af civilisation visade sig [ 59 ]i Europa, hade bestämda och tydligt utvecklade föreställningar om godt och ondt och om en rättvis vedergällning efter döden.

Målet för den aflidnes vandringar genom underjordens regioner, sedan själen åter blifvit förenad med kroppen och domen blifvit afkunnad, var att komma i sammanvaro med Gud, det vill säga färdas tillsamman med Solguden och hans följe i solbåten, om dagen öfver himmelen och om natten under jorden. Sålunda handlar kapitlet 100 af dödsboken om själens uppstigande på solbåten tillsamman med de salige, som omgifva Gud och äro i hans närhet. Bild 24 visar oss den aflidne i gudarnes sällskap stående i fören på solbåten, hvarmed solen gjorde sin dagliga färd på himlen; Egyptierna trodde nemligen, liksom Hebreerna, att himmelen var en ocean, som på alla sidor omgaf jorden. Bredvid denna föreställning, enligt hvilken menniskans högsta salighet bestod uti att, med bibehållande af sin kroppsliga och

25. Balsamering.

andliga individualitet, komma i gemenskap med Gud, som i öfverensstämmelse med den ursprungliga, äldsta uppfattningen icke var någon annan än solen sjelf, en föreställning som utan tvifvel var den hos folket vanliga och allmännaste, fans också en annan mera filosofisk, beroende på en slags emanationslära. Enligt denna senare uppfattning skulle menniskan, liksom hon ursprungligen utgått från, utströmmat ur Gud, också åter vända tillbaka till, gå upp uti Gud, hvarigenom hon förlorade sin individualitet, som hon blott hade haft under den jordiska tillvaron, under sin korta frånvaro från Gud.

Då själen, som nämndt är, efter en viss tid åter skulle förenas med sin kropp, var det nödvändigt, att denna bevarades oskadad; denna föreställning gaf upphof till bruket att balsamera liken. Egyptierna egde stor skicklighet i balsameringskonsten, och i grafvarna hittas lik, som ännu äro väl bibehållna, ehuru många tusen år gamla. Enligt Herodotos brukades tre slags balsamering; det första, som var [ 60 ]det dyrbaraste, beskrifves på följande sätt: Först draga balsamerarne med ett krokigt jern ut hjernan genom näsborrarna och utskölja återstoden medelst ingjutande af sönderdelande medel; derpå göra de med en spetsig etiopisk sten ett snitt i sidan och taga ut inelfvorna, hvarpå de skölja magen med palmvin, fylla den med välluktande saker och sy ihop den. När detta är gjordt, lägga de kroppen i natron och gömma honom i 70 dagar, hvarefter de tvätta honom och insvepa

26. Egyptiska qvinnor spelande harpa och cittra.

honom i hvitt med gummi öfverstruket linne (bild 25 sid. 59). Slägtingarne emottaga honom nu, låta göra en likkista i form af en menniska, hvari de lägga den döde, som derpå nedsättes i en graf. Det andra slaget af balsamering var enklare. Man tog icke genast ut inelfvorna, utan sprutade cederolja in i magen, lade liket i natron, och efter ett bestämdt antal dagar tömde man ut cederoljan, som tog med sig inelfvorna; emellertid hade köttet blifvit upplöst af natronet, så att blott hud och ben funnos qvar på liket, som derpå återlemnades till slägtingarne. Det tredje och enklaste balsameringssättet bestod deri, att [ 61 ]man sköljde likets inelfvor med vatten och lät det ligga i natron 70 dagar.

Egyptierna omhuldade med ömhet och kärlek de bortgångnes minne. I en grafkammare, som vanligtvis låg utanför den, hvari liket var nedsatt, framburos på bestämda dagar i året offer till de döde. Bland de sedvanliga offren nämnes ofta på grafstenarne ett offer för hvardera af de tre årstiderna, ett för hvarje månad och ett för hvarje halfmånad, förutom åtskilliga offer på de så kallade goda festdagarne, hvilka icke närmare äro angifna, I de enskilda familjerna var det naturligtvis arfvingarne eller de närmaste slägtingarne, som framburo dödsoffret; de aflidne konungarnes minne deremot dyrkades öfver hela landet och understundom till den senaste efterverld, såsom fallet särskildt var med konungar af 1:sta och 4:de dynastien, åt hvilka dödsoffer hemburos ännu på Ptolemeernas tid, således mer än 3,000 år efteråt.

Gudstjensten firades med stor prakt och glans. Templen voro rymliga och rikt smyckade med allehanda dyrbara kärl och heliga föremål; det vid hvarje tempel anstälda presterskapet var talrikt och bestod icke blott af män, utan också af qvinnor; de åt templet och presterskapet anslagna jordagodsen voro betydliga och de årliga inkomsterna rikliga. De religiösa festerna högtidlighöllos med böner, sång, dans och strängaspel på harpa och cittra (bild 26), med offer af djur, blommor och rökelser samt med högtidliga processioner, då man antingen inuti templen eller ute bland folket kringbar gudarnes bilder eller heliga symboler, förvarade i skrin. Pharaonerna blefvo föremål för offentlig dyrkan icke blott efter döden, utan ofta också under lifstiden; deras kröning, årsdagen för deras tronbestigning och födelse, deras hemkomst från segerrika fälttåg o. s. v. firades med religiösa fester, hvarvid de ofta buros på sina troner i högtidlig procession.