Elias Sehlstedt †
| ← Elias Sehlstedt (biografi av L. D.) |
|
Innehåll → |
| Ur Ny Illustrerad Tidning. 27 Juni 1874, N:o 26(213) Se digitalisering på ALVIN! |
Elias Sehlstedt.
†
Icke anade vi för några veckor sedan — och troligen lika litet våra läsare, som då möttes i vårt blad (n:r 14 för i år) af den ungdomlige gamles skälmska blick och lifliga anletsdrag — att det dödsbådande korset så snart skulle sättas under hans namn. Det deltagande och den saknad, som nu förspörjas i vida kretsar, skola lemna plats för ett hedrande minne i våra literära häfder, der Sehlstedt har sitt gifna rum såsom en af de lyckliga representanterna för en för svenska skaldekonsten helt egendomlig diktart: den humoristiska naturidyllen, som sträcker sina anor ända upp till Georg Stjernhjelms »Bröllopsbesvärs ihugkommelse», och som till sina målsmän räknat Runius, Dalin, Bellman, fru Lenngren och C. F. Dahlgren. Huru högt Elias Sehlstedt skall ställas på rangskalan, behöfver ej nu af oss afgöras, men bemärkt och ihågkommen skall han bli icke blott af dem, som skrifva vitterhetens historia, utan af alla de svenska män och qvinnor, som hafva sinne för en originel begåfning i förening med ett verkligt svenskt slägtdrag hos diktaren. Och som grafskrift skulle man kunna egna äfven åt honom det Stjernhjelmska vixit dum vixit lætus (»så länge han lefde, lefde han glad»); särskildt bära våra spalter härom vitne, hvilka närmare tio år ha fått emottaga talrika bidrag af hans penna (det första tryckt i tidningens första nummer, 1865; det sista i n:r 12, 1874). — Sehlstedts dödsdag var den 22 juni, och dödsorsaken koppor i förening med hjertlidande.