Elias Sehlstedt (biografi av L. D.)
| ← Första föret |
|
Elias Sehlstedt † → |
| Ur Ny Illustrerad Tidning. 4 April 1874, N:o 14(105-106) Se digitalisering på ALVIN! |
Elias Sehlstedt.
1.
Utdrag ur en korrespondens.
Hr Redaktör!
Många beundrare och vänner af Elias Sehlstedts glada sångmö skulle sätta stort värde på att i er ärade tidning finna hans porträtt med tillhörande biografi. Säkra om, att vi härigenom uttala allmänhetens önskan teckna vi
Från N. I. T:s Redaktion.
Hr Tullinspektören och Riddaren Elias Sehlstedt.
Som tidningen önskar att i ett af sina närmast följande n:r få upptaga ert porträtt samt er biografi, tillåter sig redaktionen att vördsamt uppmana er att till den samma godhetsfullt aflemna ett så vidt möjligt utförligt material, på det att inga mera vigtiga detaljer ur ert för svenska literaturen betydelsefulla lif måtte saknas. Högaktningsfullt
Undertecknad född d. 8 dec.
1808 i Hernösand. Fadern,
handlanden Abraham Sehlstedt;
gått igenom skolan och
gymnasium derstädes, student 1829,
ingick vid tullverket 1836,
tullinspektor vid Sandhamn 1852;
tog afsked med pension 1869.
Från N. I. T:s Redaktion.
Redaktionsbyrån d. 26 mars 1874.
B. B.
Öfversändande dig vidfogade autentiska materialier till en biograf af Elias Sehlstedt, anhåller jag, att du ville godhetsfullt ha den färdig för det lördagen den 4 april utkommande numret. Jag skall blott tillägga, att Sehlstedt sjelf har beskrifvit sina barndomsminnen i N. I. T. 1869 s. 167 o. följ. samt att P. Wieselgren 1849 yttrat i Sveriges sköna literatur del 5 s. 533: »Sehlstedt synes ha en framtid».
Till vännen L. D.
Din tillgifne H. W.
ELIAS SEHLSTEDT.
2.
Och deraf skall man göra en biografi! Bäste farbror Elias! Inte får du mycken fröjd af den biografien, och ej heller får publiken och dina många vänner och beundrare stor fröjd af den — men à la bonne heure! Jag skall knoga upp på biblioteket och hemta hem allt hvad du har skrifvit!
Se så. Nu är jag alldeles pinfull af Elias Sehlstedtska visor! Nu farbror Elias! Dissektionsbordet är ledigt! Nu upp med din andliga lekamen, så vi kunna få dig riktigt under knifven! Nu skola vi skära upp dina verser på härs och tvärs, plocka ut hvarenda hiatus och hvart enda fel mot metern och rimmet och lägga dem fram till beskådande, för att yngre poeter måtte akta sig — andra till skräck och varnagel! Och sedan skola vi se, om du passar in i något af de bestående estetiska systemen, och i så fall i hvilket! Och ve dig, om du icke passar in! Då tages du åter ned af bordet, sänkes igenom ett hål i golfvet och begrafves i glömskans graf på den lärda estetikens befallning.
Hvad säger icke Friedrich Theodor Vischer i sin »Æsthetik oder Wissenschaft des Schönen» III. s. 1351, kapitlet om lyriken?
»Det sanna lyriska centrum, i hvilket innehållet uppgår rent i subjektet, så att detta uttalar det samma, i det det fritt och enkelt uttalar sig och sitt momentana stämningstillstånd, utgöres af visan (das Liederartige). Alla det lyriskas grunddrag (§§ 884—886) gälla företrädesvis för denna form. Omedelbarhet, enkelhet, lätthet, sångbarhet är dess natur. Derför tilltalas hon i synnerhet af menskligt, förtroligt, sympatiskt innehåll, dock är hon ingalunda inskränkt härtill, hon kan behandla de högsta föremål, hjertats djupaste strider, den enskildes tragiska lidanden och det sällskapliga lifvet, likaväl som hvarje glädje och innerlig naturkänsla, endast den öfvergått helt till subjektiv känsla. Men äfven det komiska tillhör i fullständigare utbredning endast detta lyriska gebiet. Från det individuela lutar visan nödvändigtvis åt det sällskapliga.»
Förstod du det der riktigt, farbror? Är detta nu hvad du har gjort i de femtio år, du sjungit dina visor? Har din naturkänsla helt öfvergått till subjektiv känsla? Hvad? Och hvad säger icke Hegel i sina »Vorlesungen über Esthetik» III. s. 463:
»Blir visan (das Lied) stående vid den blotta beskrifningen, i synnerhet af naturföremål, så blir hon lätt trivial och vitnar ej om någon skapande fantasi. Också med beskrifvandet af känslor öfver ett föremål går det ofta nog ej bättre. Framför allt får skalden under en dylik skildring af föremål och känslor ej mera blifva stående i de omedelbara önskningarnes och begärelsernas inskränkning (Befangenheit) men i teoretisk frihet hafva lyft sig så mycket, öfver de samma, att han endast åtrår den tillfredsställelse, hvilken fantasien som sådan ger.»
Hur är det med din »teoretiska frihet», farbror Sehlstedt? Börjar du icke känna dig litet hemsk till mods. När du har lust att få dig ett glas på Novilla en ruskig vinterqväll eller har lust att segla en vacker sommardag i din lilla båt med musik och vin och leende anleten — är du då så mycket höjd öfver de omedelbara önskningarnes inskränkning, att du kan ersätta glaset med litet bläck — och din friska blågula flagga på vågen med en gåspenna?
Jag tror det icke. Om jag känner gubben Sehlstedt rätt, så svarar han: »då måtte hin vara skald». Nå — posito, att han svarar så, hvad jag säkert tror, så måtte det alltså enligt Hegel ej vara så alldeles helt med hans lyriska ådra. Vi måste alltså dissekera vidare för att få reda på, hvar felet sitter! Ja, min käre Elias! Vivisektioner är mycket plågsamma, men så der käns det att få biografier! Man skall något lida för berömdheten! Ligg nu stilla!
Solger säger, att »visan är så väl en utströmning af den enskilda känslan som en modifikation af den allmänna sinnesstämningen» och Weber vill icke ens tillerkänna visan en plats inom sitt estetiska system!
Då drar sig Elias Sehlstedts ansigte till ett fint, sardoniskt leende och han menar: då är jag räddad! Ty kan jag än ej bryta en lans för mina visors poesi, utan måste låta en ohyflad kritik dansa om med dem, hur den behagar, — när man kommer och säger mig, att visor icke äro poesi, så skrattar jag dem i synen med mitt gamla goda skratt och svarar:
»Att klandra min sångmö till ingenting tjenar,
Ty kommer en kritikus till mig och menar.
Att denna min visa är dum såsom få,
Jag spelar på lyran och säger: ja så!»
Och Elias Sehlstedt har min sann rätt! Ty nu har i alla fall svenska folket så länge lyssnat till hans lyra, och gladt sig åt hans skämt, att han nog törs säga: min bästa, min enda biografi bor i mina sånger! Låt dem läsa den der! Och det var väl egentligen det, den gamle sångaren ville säga med sina kortfattade biografiska notiser!
Men med hans ansigte är det en annan sak, det kunna vi alls icke umbära; ty den enda kommentar, som kan skrifvas till Sehlstedts visor, är skrifven i hans drag. Tittar icke tjufpojken fram ännu ur gubbens kindgropar? Ler det icke en liten täck Amorin i hvar ögonvrå? Och hvad är det, som leker kring hans mun? Är det icke genljudet af alla de glada visor denna mun sjungit, är icke denna min refrängen till hela Sehlstedts skaldebana!
Men du, som här sökt en biografi och blifvit sviken i din väntan: se på gubben på första sidan och läs hans visor, så skall du få se, att det är osant, när man säger, att vår tid icke är poetisk, och att den siste skalden nedlagt sin lyra. Och tycker du ändå, att de ha rätt, som säga så — ja, då är du ohjelplig och kan lika gerna gå och dränka dig i någon lärd estetik.