En Blick ger Fridens Helsning
EN BLICK GER FRIDENS HELSNING.
I hyddans famn, med tysta qval förtrogen,
Jag böd min Sångmö in i aftonstunden,
Att lifva opp min själ med strängaspel;
Men sorgsen äfven, hon med stilla vemod
Få lutan slog ett svagt adagio blott.
Re’n syntes böljans himmelsblåa spegel
I aftonrodnans purpur smycka sig,
Och skogens toppar bugade sig stilla
För Hvilans majestät. Jag såg då ut
Igenom fönstret, med en halfqväfd fråga:
Om ingen engel sönk på qvällens svalka
Till sorgens hem med fridens helsning ner?
Då se! hvem sväfvade förbi, så herrlig,
I maktens glans af hvita spannet förd?
Det Nordens Ande var. Sänk ner, o Svea!
Din fjällthrons purpursky kring hjeltens vagn!
Och du, o Kärlek! folkets helga Kärlek!
Knyt ifrån bröst till bröst en eklöfskrans
Och vira kring hans mörka lockars prakt!
Hur’ skön han var, då höga hjeltepannan
Sin himmel sänkte i mitt låga tjäll,
Då fridens helsning från CARL JOHANS öga
Gaf Nordens tärna sångens ljufva lön!
Naturen log så sällt i aftonskimret,
Och delade mitt hjertas tysta bön.
Jag slog min luta — och med vaknad fröjd
Hvar sträng i aftonvinden hördes tona,
När stjernorna, på fjällets blåa höjd,
Sig bildade i glans till Hjeltens krona.