En Res-Tur

En Res-Tur.

Ur Svea Folk-Kalender 1866 (tr. 1865), sid. IX-XII, 1-16, Se digitalisering på ALVIN

Klockan sju på morgonkvisten skall man vara ombord, så vida man vill komma med den ångbåt jag menar, till Norrköping, hvilken afgår från Stockholm på denna besynnerliga tid. Man bör således, om man är en ordentlig karl, vara stadd i sina byxor sednast klockan sex och på väg till Riddarholmen klockan half sju. Mitt stadsbud, en sakförare med rödt vackert hår, har redan infunnit sig på bestämdt klockslag. Solen är i sin glans, ej en fläck synlig på himlens blåa tältduk. Jag tog afsked af min

värdinna, som hade en vårta på näsan, hvilken utom denna tillbyggnad skulle ha varit alldeles för liten och oansenlig i anseende till fruns solidare kroppsbyggnad. Jag lemnade hotellet, förnöjd att snart ha den lyckan att bli genompustad af en sval och lifgifvande sjöluft och företog

Min vandring till Riddarholmen.

På brända sulor,
Med svett i pannan
Och käpp som dunkar
Mot gatans sten.
Till ångbåtshamnen
Vid Riddarholmen
Min skugga ilar
På snabba ben.

På bruna ryggen
Mitt stadsbud kankar
Min kappsäck nött utaf tidens mal
Jag larfvar efter
I reskostymen
Med bockskinnsrock
Och cigarrfodral.

På Rådstu-klockan
I hast jag tittar,
Och stolt att vara
Påpasslig karl,
Jag afsked nickar
Åt Gustaf Wasa
Och Norstedts söner
Och Birger Jarl.

I vagnar gunga
Familjer stolta
Med barn och blomma
Och allt sitt plock.
Och hjulen damma,
Och kusken gör sig
Ej samvet öfver
En borstad rock.

Tack, söta stadsbud!
Här ligger båten,
Som går till Bråvikens
Salta bad.
Ställ in kappsäcken
I n:o Fyran,
I rappet hör jag
Det bär åstad.

På landgångsplankan
Jag om mig vänder
Och egnar staden
Min sista bock.
Nu har jag sjungit,
Så jag kan tycka,
Att det för en gång
Kan vara nock.

Vår ångbåtskapten ser hygglig ut, lagom fetlagd. Jag tycker ej om för mycket magra och kantiga sjökaptener. Det ligger någonting godmodigt och välvilligt i den runda skepparformen, då i den skarpa och beniga ligger någonting snarlikt: ”främmande från bord!” Jag känner minst 8000 sjökaptener personligen, och jag har funnit få undantag från regeln.

Man tar nu afsked på vanligt och ovanligt sätt af vänner och bekanta; somliga rörda af verklig saknad och somliga synbart belåtna med skillsmessan.

»Vigtig är afskedets stund, är ett frågetecken i lifvet:
Döden kanske inom kort svarar derpå med en punkt.»

Vi lemna Biddarholmen med dess juridik och konungagrafvar, trycksvärta och pantlåneanstalter. Vackert väder, glada ansigten! utom ett som såg fundersamt ut och tillhörde visst en filosof eller något ditåt. Han tycktes vara några fyrtio år, mager som döden och lika tystlåten. Han har tagit sin plats vid relingen och fångar flugor. Jag kommer ihåg Kellgren:

»Låt lilla vinkelns åbo,
Låt idogsfulla spindeln
Ur hårdt tillsnörpta ändan
I evigt lika kretsar
De fina trådar draga,
Som fånga flugans flygt!»

Jag gick ned i min hytt för att göra mig hemmastadd och ta min nya boning i skärskådande. Nätt och komfortabelt! rödrandiga möbler och vattenkarafin! Jag profvade den beqvämaste ställningen först i den ena och så i den andra soffan och fann båda förträffliga. Här kan man både läsa och skrifva, ifall man har böcker och skrifanstalter.

Att skrifva då man reser, det förstås,
Det hör till pjesen och får aldrig glömmas;
Och bläck och papper kunna alltid fås
Och rödbandspennor, som med skäl berömmas.
Jag alltid älskat pennor af en gås,
Stålpennor kunna ej af mig bedömmas:
Jag tål dem ej, så sannt som jag är döpt,
Ty ingen enda har jag ännu köpt.

Hvad jag skall klottra här uti min hytt,
Om, notabene, jag får bo allena;
Ty hyttkamrater har jag alltid skytt,
De höra knäfveln till och det gemena;
Helst jag ibland, som ej är något nytt,
För roskull älskar på pegasen skena.
Man vet ej för hvad folk man råkar fast;
Man kunde sjelf en visa bli i hast.

Och nu farväl, J alla Stockholmsvänner
Af båda könen! jag er säga vill,
Hur outsägligt lycklig jag mig känner
Och slipper trängas som en packad sill;
Att ingen oro i min lifhank bränner,
Att själn är nöjd – och det gör mycket till
Farväl! jag lemnar mig i ödets händer:
Jag far som fogeln – dit han näbben vänder.

»Hvart skall jag hän?» Det må Gud fader veta:
Vet bromsen hvarför eller hvart han far.
Nej, gubevars! men ni vill ändå leta
Min res-plan ur mig, som jag sjelf ej har!
Jag vill blott ha motion, som för de feta
Skall vara ytterst helsosam och rar.
Der har ni skälet. Jag hör till de tvära.
Vi gå till annat, om jag får besvära.

Frukost. Herre Gud, hvad mat och måltidstimmar är för en välsignad sak ombord på en ångbåt, och för resten på hvilken skuta som helst. Tiden skulle annars bli för lång, tålamodet för kort och magen topptunnor rasande. Omsorgen för det lekamliga förkortar vägen. En seg biffstek (möra äro ej moderna) kan ej expedieras under mindre tidrymd än en styf mils seglats och en portion sur mjölk, som är lång, kan man ej haspla i sig, innan man med förvåning finner sig ha tillryggalagt en oerhörd väglängd – och Gudskelof! nu ha vi ätit oss fram till Södertelje kanal. Hetta och pepparkakor! kringlor och badgäster!

Här kommer en passagerare ombord, som är utrustad med ett svart olycksaligt skägg. Hvad skall han med denna hårpung i denna tropiska hetta!

»Beppo! lägg bort ditt skägg, så fort du kan,
Du måste raka dig, låt mig ej be dig!
Att du vill ha det! Icke fryser man,
Om man går utan skägg här i Venedig.»

Det var emellertid, en frodig och treflig karl med godt snakketöj och fina fasoner. Jag förlåter hans skägg för så framstående egenskaper. Hans reskamrat var så mycket spädare och var renons på sjelfva möjligheten att få något menskligt skägg. Jag kände medömkan, den| ledsammaste af alla känslor.

»Han var så smal och smärt, att han gått in
Igenom rundeln på en ring behändigt,
Och hvitt som mjölkens fradga var hans skinn» —
Så ungefär var hans figur utvändigt!

»Spädt som hvetax var hans hakas fjun
Som korpens fjädrar dessa lockar mjuka,
Och ögats perla tindrade så brun» —
Som när man tittar i en sirapskruka.

Med fröjd lemnade vi Södertelje med dess tryckande luft och värme. Snart vädra vi Östersjöns svalkande flägtar. Der till höger har ni Bränninge brak. I ett öppet fönster lyckor jag mig se patron sjelf: lefve öfverbefälhafvaren för ortens skarpskyttar.

På Mörkön skall jag visa er Hörningsholms gamla herresäte. Der bakades de första pepparkakorna i Sverige på konung Granmars tid af hans förträffliga husgumma, hvilka sedan i Södertelje bibehållit sin ryktbarhet. Der dog Christina Gyllenstjerna. Der trall Johan Baner ur fönstret i tredje våningen. Der hade Erik Stenbock ett litet småtrefligt slädparti med fröken Magdalena Sture; men mamma gaf fröken åka, så att hon aldrig glömde det, och hade i hela sin lifstid två sår eller blå förgätmigejer på de högborna knäna, sedan den tid hon i flera år fick krypa på alla fyra och be söta mor om förlåtelse.

»Sublima tobak! du förfriskning i
Matrosens släp och turkens lethargi,
I slang gudomlig, och förträfflig äfven
I pipa med en ambraspets, en däfven.

Som andra troll, du mången gammal knarr
I glansen af din toilett berusar;
Men verkliga beundrare du tjusar
I naken fägring. Gif, mig en cigarr!»

Jag tände på en sådan och njöt af den sköna uppfriskande lufttrakteringen från den Öppna Brå viken.

Stick ut, stick ut! Den varma sunnan susar
I solens glans utöfver haf och skär.
Farväl, J krabbor! jag hör hafvet brusar
Mot väldig köl, som genom böljan skär.
Förgäfves ropar trasten uti skogen,
Jag heldre lyssna vill på hafsörns skri.
Jag dammet skyr och bromsarna och plogen:
Jag vill ha luft. Med Ægirs folk förtrogen,
Jag land och blommor gungar stolt förbi.

Jag gjorde mina reflexioner öfver ångbåtar och ångbåtskaptener. Man är ibland frestad att heldre önska sig vara ångbåt än skeppare. Jag kände för flera år sen en ångbåtskapten, och den ansåg jag lycklig: han hörde inga frågor och undslapp att svara.

Ångbåten pustar,
Röker och frustar,
Vindarna spela i tackel och tåg.
Vågorna kullra,
Skoflarna bullra,
Hugga i nacken hvar muckande våg.

Fins något värre,
Än att som herre
Reda i ångbåt och kallas kapten?
Jemt skall han trafva,
Is får han hafva
Fullt af i magen och näsa med ben.

Lugn får han vara,
Slängd att besvara
Tusende frågor och hålla god min;
Namngifva öar,
Fjärdar och sjöar,
Hålla lektion uti geografi’n.

Spå utaf skyar;
Herrgård och byar
Måste han känna med stor precision.
Allt skall han veta.
Korna, som beta
Skall han ha namn på och känna patron.

Sökte jag friden,
Aldrig i tiden
Tog jag ett ångbåtskommando om hand.
Heldre jag vore
Knalle och fore
Vida med säcken kring öar och land.

Efter intagen middag se alla sömniga ut. Man sätter sig i sin hytt, nickande med en bok i hand. Cigarren slocknar.

»Vill du naturens lag till verklig sällhet veta, Sof bra, min son! De sofvande bli feta.»

Norrköping. ”Sveriges Manchester”; ett af drottning Christinas underhållsländer, som hade äran underhålla henne med underkjortlar och dylikt. – Der på en höjd presenterar sig, på ett i alla afseenden vackert sätt, ett af Drags Bolag uppfördt ståtligt hus, inrättadt till bostäder åt Bolagets arbetare; omgifvet af prydliga blomstergårdar och frisk luft, ”och glada barn och gröna lundar.” Det är ett vackert drag af Drags Bolag!

Besinnen det och hörer
J andra fabrikörer,
Och skaffen hem och härd
Åt fliten, och förskönen
Arbetarns lif, ty lönen
Arbetaren är värd!

Och följen Drags exempel,
Som rest sin äras tempel
Vid idoghetens flod!
Låt bättre tider stunda
Och byggen sammalunda
Åt er en ärestod!

Nu först inser jag, att jag i dessa anteckningar inblandat allt för mycket poesi. Det är ej så säkert att förläggaren betalar så att det lönar sig att i den här värmen smida rim och meter. Att raspa på i långrandiga prosameningar är mycket lättare och äfven svalare. Kanske det vore bäst att jag skrifver till förläggaren, innan jag reser härifrån, för att inhemta hans mening och ruska litet på hans samvete.

Bästa Herr Bonnier!

Ni har visserligen anmodat mig, att under denna resa, som troligen kommer att räcka ännu några dagar, skrifva något, som kunde införas i kalendern Svea. Jag har nu skrifvit en hel hop vackra saker särdeles hvad poesien beträffar, som jag vid genomläsningen finner lämpligt för er kalender, men har ingen lust att fortsätta i denna, förskräckliga värme, förr än jag genom några rader från er hand, kan erfara huruvida det lönar sig, att såsom hittills varit fallet, fylla den ena sidan efter den andra med nästan bara mästerstycken. Var god och låt mig genom telegram på Söderköping veta på hvad sätt ni tänker uppmuntra min talang till fortsättning af dessa anteckningar. Jag tänker annars, i fall vi ej skulle komma öfverens, att under resan få utbyta dessa poetiska alster mot några aktier i Götha Kanal, hvilket troligen lönar sig bättre, än att illustrera er Kalender med mina snillefoster. Emottag min högaktning tills vidare. — —

Sedan jag nedlagt brefvet i fartygets postlåda, kastade jag en blick öfver Norrköping, och befans den staden vacker både till byggnadsart och läge. Eldsvådor äro verldsbekanta mästare och bygga vackra städer. Staden är fyrkantig som en bomullsduk, har broar och sorlande vattenfall och många märkvärdigheter, som vi känna förut. Här byggs vår första monitor. Trehundra arbetare hålla ett helfvetes buller och bång, för att knåpa ihop odjuret. Ingen med svaga nerver vågar nalkas den kolossala verkstaden der

»Vaulunders söner smida sitt jern.»
Trålarna qvida etc.

I förtroende vill jag nämna, att då man kommer om qvällen ena dagen till en sådan stad som Norrköping och reser på morgonen dagen derpå, så hinner man ej se många herrligheter. Men man kan ändå ha en ganska angenäm qvällstund, om man som jag är nog lycklig att bli inbjuden till en präktig sexa i W6:s vackra och skuggrika trädgård i samqväm med glada och genialiska vänner. Tack! min goda Tullförvaltare!

»Minne! Saknans tröstarinna!»

Efter en sådan qväll sofver man ganska godt i Norrköping.

Om morgonen satt jag tämmeligen tidigt i ett godt åkdon, för att bege mig till Söderköping. I en bokhandel köpte jag i förbifarten en annotationsbok, hvilken jag illustrerade med ett porträtt af min skjutspojke med ungefär dessa drag.

Han var särdeles språksam och gaf mig förtroende af hvarjehanda småsaker om ställen och personer under vägen, som jag likväl ej anser mig vara skyldig att yppa för närvarande. Jag far ej med sqvaller.

En väldig patron mötte vi i vagn. ”Håll åt er lite bättre!” ropade han och såg nackhög ut. Han satt barhufvad för att svalka sig. Borstig och okammad var han äfven mer än lofligt. Jag tänkte på lord Luscombe i Bulwers Pelham, och hoppas:

»Att ett sådant lurfvigt hjon
Ej må understå sig mera
Att bekantskap proponera
Med en finare person».

Söderköping på middagsqvisten.

Ändtligen kommo vi fram,
Ögonen fulla med damm.
Snart uppå torget jåg stod
Vid Engströms bod.
Konsuln var kry och galant,
Hela hans omfång bastant,
Och frun var så innerligt god.

Middagen, helt apropå,
Dukades i en berså.
Fan vet hur magen stod bi
Med slikt frosseri.
Här rådde glädje och skämt,
Flaskorna bugade jemt,
Och alldrig satt korkarna i.

Dagen mot aftonen skred,
Sjelfva borgmästarn kom med.
Det blef en trängsel på golf.
Der kom de Besche och herr Munck
Det blef ett glam och ett klunk –
Och vi skildes åt klockan tolf.

Om morgonen var musik i den vackra brunnsparken. Jag klättrar heldre i berg än promenerar i brunnssalonger. Ramundershäll eller Ramshäll togs i betraktande. Den är jemt 40 alnar högre än stadens kyrktorn. Der finnas flera källor – icke i kyrktornet utan i hälleberget, förstås! S:t Eriks källa och Trummekällan, derifrån staden får ett utmärkt godt vatten, och hvaraf äfven andra menniskor kunna få moja sig.

En slätt öfverst på berget kallas Lekarebacken; men det är icke leksaker att gå dit upp. På norra sidan, om jag ej tar miste på väderstreck, kan man bese lemningar efter Vikingar – jag ber om ursägt – efter deras borg Ramundaborg, der jätten Ramunder hade sitt residens för många herrans år sedan, och der nunnorna från Franciscaner-klostret och andra den tidens kloster i Söderköping hudo nåden att bli bergtagna, ty Ramunder var en mycket pusslustig karl på sin tid.

S:t Ragnhilds helsobrunn är enligt traditionen uppsprungen på det ställe, der en beskedlig jungfru vid namn Ragnhild blef oskyldigt dödad. Orsaken skall jag påminna mig en annan gång, ty nu har jag ej tid, emedan ångbåten Per Brahe är i antågande, som skall föra mig vidare på ”Sverigen blåa band”,

Så hett skiner solen på Götha kanal,
Ty soln är för stor och kanalen för smal.
Och solstekt och brun är min kroppshydda vorden,
Så hett skiner solen på fädernejorden.

Och djupt mellan bergen der ligger en äng,
Och der har S:t Ragnhild bassäng vid bassäng.
Der doppas och tvättas, der skuras och skubbas,
Och der blir man ung, om man tidigt förgubbas.

Der gå niohundra badgäster vid lag,
Så har man berättat, men inte vet jag.
Jag såg bara hvimlet och hörde musiken,
Som spelade lif i de lefvande liken.

Der spelades bräde från morgon tiil qväll,
Så att det gaf eko i Ramunders häll.
Der tillställdes baler, maskrader och bröllopp,
Och roligt man hade, och aldrig man höll opp.

Fundersam man gick och sa’ aldrig ett ord.
Och så kom Per Brahe och tog mig ombord.
S:t Ragnhild till ära jag lyfte på hatten,
Och tackade Gud att jag slapp hennes vatten.

Känner herrskapet kapten Molander på Pehr Brahe? – ”Ja gubevars, ja gubevars!” hör jag öfver allt. Då behöfver jag inte presentera honom vidare. För min del är jag glad, att han är i besittning af den runda skepparformen, hvilket hos mig är tillräckligt rekommenderande. Jag kom just i lagom tid ombord, för att deltaga i middagsmåltiden och för en stund komma undan den brännande kanalsolen. Ypperlig restauration, och en trefnad ombord, som är afundsvärd. Vinet förträffligt. Jag drack vin endast för nyttans skull, emedan Johnston i hvardags-lifvets kemi yttrar sig på följande förståndiga sätt:

”Vinet är gubbarnas mjölk. Godt gammalt vin, måttligt njutet, ökar magsaften. I gubbens kyliga kropp höjes lifsvärmen genom vinet och matsmältningen underhjelpes.”

En och annan autoritet kan äfven åberopas i samma syfte:

»Vin fördrifver galla,
Gikt, kolik, podager.
Vin är bra för alla
Både fet och mager.

Af alla passagerare såg jag endast ett par, förmodligen älskande, hvilka ej befattade sig med någon middagsspisning, utan suto på däck i kuttrande lycksalighet. De kära mata hvarann med blickar och ömma handtryckningar. Mat och dryck är för dem öfverflödsartiklar. Byron visste det, och han teg icke heller; och Talis har gjort det begripligt:

»– – Ty likt de luftstreck, der det ej finns is,
De voro idel vår och sol tillika
De kunde af en ljungeld möjligtvis
Till aska smulas, men ej vegetera –
De hade dertill alltför litet lera.»

De älskande stego i land vid Norsholm, der tvenne äldre fruntimmer väntade dem med vagn. Och hvem vet, om icke en delikat middag stod för dem i beredskap

»I någon vänlig dal, der friden
Emellan bergen bosatt sig.»

Jag gjorde ganska intressanta bekantskaper under färden på den onekligen vackra kanalen. Puback, cigarrer och snus äro förträffliga förbindningsmedel menniskor emellan. Jag talar nu om manfolk, ty fruntimmerna behöfva ej dessa konstmedel, emedan de såsom utgörande det täcka könet äro älskvärda och tilldragande ändå, hvaremot det otäcka könet ser sig nödsakadt att med dessa yttre trollmedel göra sig förbundna eller åtminstone drägliga.

Bergs slussar.

Wreta kloster.

Platens graf.

Bergs slussar, Wreta kloster, Motala med Platens graf skola omtalas och beskrifvas en annan gång.

Ulfåsa. Borde anslås åt Hedberg såsom bröllopsgåfva.

Wadstena. Der intogs fraktgods under några minuters dröjsmål. Det är ingen lefvande ro med de välsignade ångbåtarna.

»Ingen, ingen hvila,
Tunga spade ila!»

Och så kom man ut på Wettern igen. Den var vresig och orolig på morgonqvisten – men ett vatten ”så klart som hennes öga!” Djupet lär vara outgrundligt. Det sägs, att lärdt folk med fina luktorganer på sina ställen af Wettern upptäckt en lukt liknande genever. Jag såg flera passagerare, isynnerhet fruntimmer, hvilka som oftast lutade sig öfver relingen. Jag trodde att de ville kontrollera de lärdes uppgifter angående genevern, men erfor snart att det var för något annat bestyr, som är tämligen vanligt bland passagerarne under sjögång. ”Jag känner kryddan, sa’ fan om bränn-nässlan.” Vädret var emellertid snart öfvergånget som det ofta händer på detta farvatten med sina snarstickna najader. Sjön saktade sig; man styrkte sig med frukost och porter, och snart utstrålade belåtenhetens sken från alla ansigten.

Vi landade vid Grenna, Per Brahes stad och Sankt Britas födelsestad, inbäddad i den yppersta trädgård, det vackraste i stadsväg, som har kommit för mina ögon. Här ville jag dröja, men kapten hade en annan åsigt, som jag fann stridande mot sundt förnuft, då man hade ett så vackert ställe att gå i land på och roa sig. Med en hastighet som var otrolig intog han det fraktgods som låg på bryggan, och med nöd hunno vi förse oss med några rågade djuptallrikar med läskande körsbär, som vi snoppade i oss under det vi på vår gungande galeja med förtjusning betraktade den fruktbara och herrliga nejden.

Just uti en stad som denna,
Ni förstår jag menar Grenna,
Ville jag, om jag fick rå,
Ned min påle slå:
Just bland dessa saftigt gröna trän
Det förstås med några får och fän,
Vret att korna släppa,
Boningshus och täppa,
Perlhöns med sin suverän . .

Här som stränderna sig bugta,
Här är ljuft att gå och lukta.
Bär och frugter för en läcker gom
Har hvar egendom.
Nasus här kan mellan blom och blad
Ta sig hvarje dag ett rosenbad.
Hvarje bit och stycke
Vinner här mitt tycke
I en obeskriflig grad.

Här i Wetterns klara bölja
Skulle jag mig två och skölja,
Draga, under sommarns lopp
Stora laxar opp.
Fanns det änder sköt jag äfven dem,
Körsbärssylt jag åt med alla fem.
Här jag Visor skrefve,
Här jag säkert blefve
Gammal som Methusalem.

Visingsö låg som en blå strimma vid synkretsens slut. När någon storm är i förväntan hägrar den högt öfver vattenytan. En besynnerlig Jungfru har ställt sig midt i Wettern, der jag önskar henne mycken trefnad. Snygg och proper håller hon sig, och jungfru blir hon visst i evighet.

Jönköping. Fortsättning en annan gång.

E. S—dt.