Jag vill le och sjunga
I min tysta dal,
Medan mig betunga
Inga hjerteqval.
Andra högt må braska
Med en högre lott.
Jag vill gå och fnaska
Med min lyra blott.
Hvarför skall jag tappa
Lefnadslust och mod,
När Apollo-pappa
Är så huld och god?
Rädd jag ej behöfver
Genom lifvet gå:
Han nog vakar öfver
Oss poeter små.
Stormen stundom hviner,
Mörk är himmelen.
Lika ofta skiner
Himlens sol igen.
Men då båda slagen
Kunna lätt slå om,
Bäst är att ta dagen
Lugnt, hur’dan han kom.
Ej är värdt att leta
Hur vår verld skall gå.
Vi få intet veta
På förskott ändå
Om man än fick titta
Uti ödets bok,
Tror jag att, besitta!
Man blef lika klok.
Menskors öden skena,
Ingen känner hvart:
Uppå Sankt Helena
Kom ju Bonaparte!
Gick ej ”gamla kungen”
Med musköt som ung?
Blef han ej besjungen
Dock som Sverges kung?
Fick ej Lundblad vara
Vallhjon, som bekant?
Blef han ej i Skara
Biskop likförban’dt?
Gustaf Adolph, fallen,
Som vårt land fördref,
Skolfux i Sankt Gallen
Ifrån kung ju blef!
Men hvart tar du vägen,
Ystra fogelhäst!
Jag är helt förlägen,
Ja, förtviflad mest.
Du oss bragt på branten
Af vårt ryktes graf;
Du far till Atlanten
Och till Schweitz i traf.
Jag ju skulle sjunga
I min ”tysta dal”!
Det blir ansvar tunga
För en slik skandal.
Ingen dig förlåter
För så vilda språng:
Låt oss börja åter
Med en annan sång!
