En Skrifwares missöde

Ur Nyare Freja, tryckt i Nyare Freja 1839, n:r 2 (4 Jan. 1839)

En Skrifwares missöde.

(Fragment af ett större manuskript.)

Komma på baler och inte ha skor.
Bellman.

»Herrskapet helsar och frågar hur Herr sektern mår, och så bad herrskapet att sektern skulle vara af den godheten och dricka té hos dem nästkommande söndag.»

»Helsa och tacka så mycket, men Jag vet inte riktigt om jag får tid», svarade sektern i det han kastade en flyktig blick åt vrån, der hans stöflor hade sin plats, medan han sjelf var placerad i tofflorna.

»Det blir troligtvis dans», fortfor budet: »fröken B. och mamsell F. komma äfven dit.»

»Fröken B. och mamsell F.», ropade sektern beslutsamt, »helsa och tacka, jag skall ha den äran att komma.»

Budet gick.

Sektern skyndade till vrån, grep med en stum förtviflan tag i stöflorna, hvilkas ofvanläder vore temmeligen väl bibehållna, men sulorna — — o! det fans inga sulor — knappt tecken dertill. Det var lyckligtvis vintertiden, så att galoscherna ute på gatan väl tillen del kunde vikariera för stöflorna, men inne i rum — — sektern var förtviflad — inga pengar, ingen kredit — och på balen måste han ovillkorligt. — Midtemot öfver gatan bodde väl en skomakare, men troligtvis var han en bland dessa obillige, som vilja ha betalt för sitt arbete. — Sektern bemannade sig slutligen, skickade efter mästarn, och hade snart den förnöjelsen att se honom med pappersmåttet i hand. Efter slutad måttagning och öfverenskommelse om dagen och timman då arbetet skulle vara färdigt, aflägsnade sig mästarn.

Följande söndagseftermiddag hade sektern mycket att syssla med i sitt rum: han hade tagit fläckarna ur sina svarta kläder, fastsytt hällorna, klippt en krage slät och med ett strykjern farit öfver den gamla hatten, så att den såg glänsande ut. - Under allt detta bestyr gnolade han på en visa, den han nyss komponerat i afsigt att ha något nytt att traktera sällskapet med, men hans tankar hoppade barfota immerfort till stöflorna midt öfver gatan. Till hans stora glädje inträder en lång skomakarlärling med de nya skinande stöflorna i handen. Sektern drager dem på sig och förklarar sig icke allenast nöjd med dem, utan lofvar äfven att hädanefter ha sitt arbete hos den nya mästarn. Skomakarpojken, sedan han en längre stund mycket ödmjukt åskådat hur sektern mätte kammargolfvet från hörn till hörn, presenterade slutligen en qvitterad nota och bad om betalning.

»Det är inte dyrt», sade sektern i det han genomögnade notan, »ganska billigt, men, min gosse, jag har ej tid — och inte har jag vexladt heller — — du kan komma upp i morgon bittida innan kl. 9 — hör du — kl. 9. — Här har du några slantar.»

»Mästarn befallte mig, att om jag ej fick pengar skulle jag taga stöflorna tillbaka.»

»Åh vet hut! Har din mästare aldrig arbetat åt hederligt folk förut?»

»Ja det rår jag ej för; men stöflorna ska' jag promt ha.»

«Jag skall ge dig, din stöfvel», ropade scktern, öppnade dörren, svängde om skomakarpojken och förmedelst en väl applicerad spark affärdade honom — ej med stöflorna, men väl med en rundlig känning af: deras smidighet och styrka. Efter denna seger drog han af sig troféerna, satte dem mot väggen och sig sjelf framför spegeln för att raka sig. Han hade redan tvålat in hakan och höll rakknifven på öfverläppen, då en förfärlig syn i spegelu hejdade hans hand. Han såg nemligen, hur en figur, som oförmärkt smugit sig in i rummet, lik en roffågel kastade sig öfver de nya stöflorna. Sektern vände sig om och såg den fördömde skomakarpojken fly ur rummet med det återeröfrade bytet. Hvad var att göra? — Med tvålen om hakan och rakknifven i handen rusade han i bara strumpfötterna utför trapporna efter röfvaren. Men förgäfves; försprånget var för stort, och skakande tänderna både af ilska och köld begaf sig den olycklige skrifvaren upp till sin vindskupa. En lång stund låg han på soffan, fördömmande icke allenast hela det lofliga Skomakare-embelet, utan äfven sin egen enfaldighet, under det den ena luftbilden efter den andra gäckande bestormade hans fantasi. Klockan slog sex i Storkyrkotornct; han såg hur det glada sällskapet småningom samlade sig. Hon slog sju; han hörde slamret af tékopparna. Hon slog half åtta; den muntra angläsen ljöd så uppfriskande emot honom. Han hörde sitt namn framhviskas af korall-läppar, och såg fröken B.s och mamsell F:s sköna blickar sökande genomila hela våningen; — — han rusade upp från soffan, började med pennknifven arbeta på de sönderslitna sulorna, än bortskärande bindsulorna för att förekomma deras i otid möjliga desertering, än afmejande fransarna, som i rikt mått bekransade ränderna. Efter slutadt arbete, som kostade honom det enda pennknifsbladet, klädde han sig och begaf sig med den klenaste underbyggnad i verlden från sin kammare.

Gästerna voro talrikt samlade. Herrar och damer hvimlade om hvarandra emellan dansarna i den gladaste, mest okonstlade endrägt. Endast en kavaljer tycktes ej fullkomligt lifvad af den glada sällskapstonen. Vanligtvis satt han på en stol, inlåtande sig i samtal med de förbigående, men när han någon gång måste resa på sig för att förflytta sig till en annan plats, var det som om han hvarken vågade lyfta på foten eller släpa den på golfvet. När det uppbjöds till dans, smög han sig alltid in i ett aflägset rum.

»Nej, men hvarför dansar icke Hr sektern i afton? Är det artigt att låta så anånga damer sitta?» ropade till honom den unga glada värdinnan.

Jag mår inte riktigt bra, min nådiga fru!» svarade sektern.

»Mamsell F. är missnöjd med er, för det ni ej bjudit upp henne — se der går hon — — Amalia, kom hit — tag med dig i Françaisen den här tungfotade kavaljern.»

Hvad skulle han göra? Innan han visste ordet af var han midt i dansen. Aldrig gled ännu en försigtigare dansare öfver golfvet; men småningom började verkan af det lifliga samtalet med moitien sprida sig åt benen, och den obetänksamme kavaljern vågade några entrechats — O ve! — En konvulsivisk rörelse genomlopp den ange mannen — bloden steg honom upp i hufvudet då ban haltande återvände till sin dam.

»Herre Gud! mår ni illa? har ni ondt i hufvudet?» frågade i den hjertligaste ton den unga damen.

»O nej, långt, längt derifrån.»

»Stötte ni någon tå på er?»

»Gifve Gud jag väl vore tåstötts, mumlade han för sig sjelf. Lyckligtvis var françaisen i detsamma slutad, och sektern, som aflemnat sin dam, linkade öfver alen, för att söka sig någon ledig stol.

»Hvarför går bror så illa?»

»Jag har vrickat min fot.»

»För all del låt mig draga den i led.»

»Nej jag tackar.»

»Hur är det fatt med foten», ropade värdinnan, som i detsamma framskyndade: »aha — hvarföre bruka alltid berrarne så trånga stöflor? — Är det för en karl att komma med så der små — —»

Sektern smög sig förtviflad från samtalet och satte sig ned vid fortepianot. Der, bestormad af sällskapets böner, började han sjunga, sin nykomponerade romans. Han hade hunnit ungefär till hälften, då han med en förfärlig grimace oförmodadt stannade midt i stycket. — Den olycklige! — Han hade med den olycksaliga foten vidrört forte-trampen.

I den mest beklagansvärda belägenhet begaf han sig hem, under det han flera repriser nödgades hoppa på ett ben. Hemkommen drog han ursinnigt stöfveln och strumpan från foten — — förfärliga syn! — — blod strömmade öfver fotbladet, hvaruti en stor trädsticka hade borrat sig in. För att utdraga stickan grep han efter sin pennknif; — dess blad var afbrutet. Han försökte med naglarne; — förgäfves — han hade bortklippt dem innan han gick på kalaset. Han kastade sig på sängen och tillbringade i den grufligaste verk en sömnlös natt. Om morgonen var foten svullen. — Åtta dagar dröjde det innan han kunde sätta stöfvel på foten, men som han under den tiden ej hade pengar att betala skomakarn med, var hans enda tröst: brist på stöflor.

—e.