←  En Skrifwares missöde
Utkomna Skrifter
av August Blanche
Publicisternas Börs-bal  →
Ur Nyare Freja, tryckt i Nyare Freja 1839, n:r 4 (11 Jan.), n:r 17 (26 Febr.), n:r 31 (19 April 1839)
Läs gärna Upplösning är icke Upplysning, Gustaf den tredje och hans hof, Förra Afdelningen & Sednare Afdelningen, Verser vid Skalden Karl August Nicanders jordfästning, Menniskolifvets Åldrar!


Utkomna Skrifter.

I. Upplösning är icke Upplysning, eller Bihang till Brochyren: ”Dagens händelser bedömde af en Landtman.”

Titeln lockade Rec. att köpa och läsa denna skrift. Rec. förmodade att deruti få se några nya erfarenheter framlagda om det politiska och sociala upplösningstillstånd, hvarmed samhället här i Sverige för närvarande laborerar. I denna väntan fann Rec. sig dock bedragen. Icke ens något nytt i allmänhet fann Rec. i skriften; ehuru den derföre visst icke saknar värde och intresse eller är författad utan grundlighet och talang. Den sysselsätter sig i sjelfva verket endast med att på nytt uppfriska och bevisa längesedan utredda och afgjorda sanningar, eller den sig såkallande »liberala pressens» helt och hållet negativa och upplösande tendens, samt oppositionens ytlighet, deklamationsväsende och fullkomliga brist på ihärdighet, plan, konseqvens och praktiska grundsatser — sanningar, som, då med oppositionen ej menas eller lärer kunna menas annat än den enda opposition, hvilken här formligen uppträdt och titulerat sig såsom sådan, eller f. d. Riddarhusoppositionen samt dess organer inom pressen, icke mera kunna vara underkastade tvifvelsmål eller obekanta för någon; som följt och erinrar sig tidningen Argi fleråriga strider och diskussioner med denna opposition och den då såkallade »mouvements»-pressen. Den uppfriskning, som närvarande skrift på ett lika grundligt som originellt sätt gifver åt dessa sanningar, skulle emellertid säkerligen vara utaf nytta, i synnerhet vid den blifvande Riksdagen, då bland många andra reformfrågor äfven pressens reform blir en af hufvudfrågorna, i fall det ej redan vore så långt kommet med den periodiska pressen här i Sverige, likasom i flera andra länder, att någon verklig förbättring af densamma knappt är möjlig eller står att hoppas. Ehuru sann Författarens målning på det hela är af den sig såkallande liberala pressens tillstånd och karakter, hvarföre ock hans skrift i hög grad förtjenar att läsas, så bör man likväl icke derföre föreställa sig, att Författaren utredt och uppgifvit orsakerna till detta tillstånd, och framför allt noga akta sig för att öfverlemna sig åt de slutsatser, som Förf. derifrån söker att insinuera.

I afseende på orsakerna till den sig såkallande liberala oppositionspressens med rätta öfverklagade ytlighet och helt och hållet negativa väsende, så ha dessa hufvudsakligen sin grund uti helt och hållet individuella förhållanden eller personligheten hos utpifvarne af de såkallade stora tidningarna. Ty hvarföre vilja ej utgifvarne af dessa tidningar med sig såsom medarbetare associera personer med ett större mått af kunskaper, med positiva, organiserande grundsatser, med den erfarenhet och speciella insigt af samhällsförhållanderna och deras sammanhang samt af det verkliga tillståndet; att de förmå ingå detaljundersökningar samt i de praktiska frågorna om sättet för grundsatsernas tillämpning och reformernas utförande? Det är sannt, att något öfverflöd på såbeskaffade personer visst icke lärer finnas, men en och annan skulle dock troligen kunna upptäckas, om utgifvarne af de stora, dagligen utkommande tidningarna verkligen ville uppsöka dem och ej tyckte, att allt är bra som det nu är, och att deras Blad ej behöfva vara bättre.

Men det är de slutsatser, hvilka, som nämdt är, Författaren ifrån sin målning af den liberala pressens och oppositionens tillstånd vill insinuera, hvarför man framför allt bör akta sig. Dessa slutsatser eller den föreställning, som författaren med hela sin målning synes vilja ingifva läsaren, är ingen annan än den, att det är den liberala pressen, som vållat det närvarande, olyckliga upplösningstillståndet. Ingen föreställning skulle dock kunna vara mera oriktig eller orättvis.

Ty äfven i afseende på styrelsen gräller i fullaste mått, och vida mer än i afseende på pressen, den sanning, hvilken Författaren såsom titel ställt i spetsen för sin skrift, eller att: upplösning icke är upplysning. Och denna sanning kan ej undanskymmas eller fördöljas, fastän författaren sökt att göra det med en ensidighot så grof, att den betager hans skrift en stor del om ej störste delen af dess värde. Författaren har visserligen ej öppet uppträdt såsom styrelsens försvarare eller loftalare, ty hvilken man, som äger något medborgerligt anseende att förlora, eller som ej genom sin ställning såsom Embetsman är dertill tvungen, skulle väl nu mera kunna göra detta? — Men det synes alltför tydligt af hela skriftens anläggning och framlyser äfven på enskilta ställen, att det saldo, som författaren påförer den liberala pressen i debet, är ämnadt att komma styrelsen till godo i kredit samt lända till dess urskuldande och försvar.

Om styrelsen utöfvat någon positif, sammanhållande kraft, hvad hade väl den sig såkallande liberala pressen med allt sitt negativa, upplösande och söndrande väsende förmått uträtta? Intet. Men styrelsen har sjelf i första rummet framkallat det närvarande upplösningstillståndet; den har sjelf slitit samhällsbanden, den har sjelf varit revolutionär och med fulla händer utsått anarki, söndring och egoism. Vid ett sådant förhållande inom styrelsen har den liberala pressen, genom sitt blott negativa sträfvande, visserligen kunnat bidraga till upplösningen samt befordra och påskynda denna och i så måtto på sitt håll understödja styrelsen, men det är ock allt, som med fog kan läggas den till last. För öfrigt har den revolutionära tendensen varit lika omedveten hos den liberala pressen, som hos styrelsen sjelf. Att påstå det den liberala pressen med vett och vilja varit revolutionär eller önskat föranleda en revolution, vore icke mindre orättvist än att påstå det styrelsen sjelf med afsigt och medvetande velat framkalla ett tillstånd af anarki och upplösning; den »förskräckelse», som intog den liberala pressens organer i somras, då anarkien visade sig på gatorna såsom förebudet till en revolution, bevisar fullkomligt huru oskyldig den är till en sådan beskyllning. Ändtligen är det ock så mycket mera absurdt, att vilja gifva den liberala pressen skulden för det närvarande upplösningstillståndet, som detta var fullkomligen grundlagdt genom styrelsens handlingssätt, åtgärder och karakter redan före 1830, efter hvilken tidpunkt den sig såkallande liberala oppositionspressen först räknar sin tillkomst.




II. Gustaf den Tredje och Hans Hof.
Försök till en karakters- och sedemålning från sista decenniet af adertonde århundradet, af K. K—g. Förra Afdelvingen.

Att uppdraga en tafla af ett förflutet tidehvarfs skaplynne, dess seder och rådande bildningsgrad fordrar utan tvifvel icke allenast skarp blick i och fullkomlig kännedom af detta tidehvarfs innersta väsende, utan ock att lika troget hafva uppfattat sin egen samtids. Ett motsatt förhållande gör att man, i stället för det verkligt originella man af det förflutna velat afteckna, råkar tag i dessa luftiga kopior, hvilka lika individuella som opålitliga, gäckande draga tecknaren än åt ett, än åt ett annat håll och försvåra för honom möjligheten af att framställa sanningen i dess rätta kolorit. Utan att man sjelf vill eller ens vet deraf, smyfrer partiskheten för det ena eller andra sina skuggor öfver taflan, emedan man ej förstått i tid uppdraga gränslinierna emellan dem båda, hvilket händer desto lättare, ju närmare man står de händelser man sökt teckna. Hvad de längre aflägsna beträffar, har Romanen ett podt stöd i den föregående historien, som redan, efter många strider, justerat sina domar. Men bar ej historien hunnit föregå med sitt afgörande utslag, utan storma ännu de skiljda parti-elementerna emot hvarandra, då har Romanförfattaren i sanning icke det lättaste att göra, om han med någorlunda framgång skall kanna styra sin kosa genom svallvågorna och nå det mål dit han sträfvar. Författaren till ifrågavarande arbete, hvars första del är af trycket utkommen har åtagit sig en icke lätt sak i detta försök till en skildring af Gustaf den Tredje och bans hof. Ännu torde det vara bra mycket vågadt, att skapa en »Kunglig hjelte» till en »teaterhjelte» och påstå att Gustaf den Tredje blott »på Rikssalen och vid ordensprocessioner eller audienser» förstod att »bevara kronans glans», och att således, på grund af dessa förmodanden, göra den gröfsta lättsinnighet till hufvuddraget i hans karakter, ew lättsinnighet, som af en i lika hög grad grof vidskepelse endast, ehuru blott ögonblickligt, förmådde qväfvas. Men hvilken mäktar väl ännu bestämdt afgöra huruvida Författaren har rätt eller orätt? Om vi för vår del ej kunna medgifva det förra, bvem kan väl förmena en annan att bestrida det sednare? — Hvad vi likväl, och som vi ha anledning tro äfven andra måste medgifva, är att Författaren mästerligt utvecklat sina åsigter; de må nu hafva gjort sig gällande på sanningens bekostnad eller icke. Att Författaren, hvars förmåga vi redan förut af flera andra arbeten känna, i stil, diktion och fantasi lemnar, under närvarande tid åtminstone i vårt fädernesland, få framför sig, torde väl ingen vilja bestrida, och således för detta vårt yttrande tillvita oss någon grad af partiskhet. Vi kanna väl ej ännu våga ett bestämdt omdöme öfver detta arbete, då det ej ännu är fullständigt, men tro oss göra läsaren ett nöje med att derutur meddela början af dess första kapitel:

”Vi äga tvenne tidehvarf i Svenska Historien, som särdeles väl erbjuda sig för en romantisk behandling, der sjelfva verkligheten redan i icke ringa mån ingår på romanens område. Dessa tidehvarf äro Christinas och Gustaf III:s. Mellan bådas hof rådde utan tvifvel ett obestridligt slägttycke, liksom ingen gerna torde förneka själsfrändskapen emellan dessa begge Svenska Regenter. Som qvinna hade troligen Gustaf III blifvit en Christina; Christina, som man, en Gustaf III. De äro båda uppenbarelser i olika kön af samma karakter. Hos båda lättsinne, ädelmod, bildning, flärd, älskvärdhet, svaghet så väl för det lysande i snille, som i fägring och börd. Hvad Latinet var i Christinas, var Fransyskan i Gustafs tid, hofyens, diplomaternas, belespriternas språk. Christina bröt derföre på Latin. Gustaf på Fransyska. Den omständighet, hvari likväl Gustaf III betydligen höjer sig öfver Christina, är ett drag af verklig, om äfven någon gång falskt uppfattad, fosterlandskärlek. Då Christina sökte att kring sig bilda ett hof af lärde, för att låta sitt namn i dedikationer skyldra på de första bladen af tidens vettenskapliga mästerverk, sökte Gustaf att bilda en fosterländsk litteratur, och till och med hans enskilta förkärlek för Frankrikes språk måste stå tillbaka för detta högre, allmännare syftemål. För öfrigt — finner man i begges enskilta lif inom deras hof samma slösande, med landets tillgångar nog disproportionerliga, prakt, samma lysande banketter, samma brokiga, hvimlande, hvarannan jagande divertissementer, samma mellan ridderlighet och sjelfsvåld sväfvande umgängeston, samma blixtrande qvickhet, samma högt uppdrifna bildning. Vilja vi vidare utföra vår liknelse, saknar Gustaf III:s Armfelt icke sin motbild i Christinas De la Gardie, och Skördarnes odödlige skald, hvilken ett lynne, ovandt att neka, måhända gjorde allt för mycket till hofpoët, då det förmådde honom att på dylika, beställda tillfällighetssaker nedlägga en förmåga, som var för rik, för sällspord att så förslösas — Oxenstjerna bör icke finna sig förnärmad af den jemförelse, som här temligen otvunget erbjuder sig med den firade skalden inom Christinas hof, med Stjernhjelm.»

Det är med en likartad känsla man genomläser de diktningar af Oxenstjerna och Stjernhjelm, hvilka nämde författare sammanskrifvit för de båda särskilta hofven, vid hvilka de lefde. De äro i esthetiskt hänseende onekligen de minst märkvärdiga skapelserna af tvenne mästares händer. Ty hvarje så tillkommen produkt bär gerna sina födelsefläckar med sig. Man igenkänner skaldens hand, men icke hans snille; poesiens genius är en förhärdad republikan; han låter sällan befalla sig till hofvens gillen och de storas samqväm. Men både Stjernhjelms och Oxenstjernas för dessa tillfällen författade sånger äga mera en historisk än en esthetisk märkvärdighet. Båda äro återspeglingar af hvar sitt tidehvarfs högsta bildning, dess hofton, dess förfining, dess utmärkande egenheter. Hvem läser Oxenstjernas »Verser och Skrifter vid åtskilliga tillfällen inom hofvet», utan att dervid föreställa sig den älskvärde, glade, åt nöjet alltför lifligt öfverlåtna herrskaren sjelf, med sitt kungliga behag, sin spelande qvickhet, omgifven af »pratierna», af snillet, personifieradt i Leopold, Rosenstein, Oxenstjerna; än bevistande en lysande representation af »Gustaf Adolfs ädelmod», författadt af en Konung och återgifvet af hvad Sverige ägde skönast, mest högättadt och bildadt; än sjelf uppträdande, ibland som en Österländsk Eröfrare i spetsen för långskäggiga Tartarer, ibland som Riddar-romanens frejdade Esplendian, med fälld lans och nedslaget visir? Hvem läser Stjernhjelms divertissementer utan att tänka sig den lifliga, sprittande, yra Christina, med en citation eller ett infall på läpparne, än samtalande med Cartesius eller Freinsheim i ett djupsinnigt, filosofiskt ämne, än skämtande med De la Gardie eller Piementelli, än åskådande »den triumferande Parnassus», än mönstrande en armé.”

Hvad det egentligt Romantiska eller den genomlöpande intrigen, kring hvilken Gustaf den Tredje och hans hof sluter sig som en bländande gyllene ram, vidkommer och de deruti sig framställande händelser och personer, som i denna första del röra sig om hvarandra, och hvilka Författaren med sitt snilles trollstaf framkallar till det mest sprittande lif och hänryckande ungdomlighet utan all anstrykning af detta svassande barnsliga manér, som så ofta röjer sig i mången ung Författares opera, och hvaraf Hr K. K—g sjelf i ej så ringa mån förut varit anfäktad, kunna vi ej annat än på det högsta rekommendera ett arbete, som, om dess andra snart från trycket utkommande del i allt håller samma jemvigt, otvifvelaktigt skall försvara sitt rum såsom en bland de intressantaste produkter vårt fädernesland i romanväg äger.

—e.


I. Verser vid Skalden Karl August Nicanders jordfästning, den 18 Februari 1839, af C. F. Dahlqren, utkommo i går från trycket. De framställa på en gång vältaligt och rörande ett sångarhjertas fröjder och lidanden här i tiden. Bland verserna, dem rummet vägrar oss reproducera, utmärker sig isynnerhet följande, som tyckes vara författad mindre med afseende på den bortgångna Skalden, än för att bestraffa vissa straffpredikanter, som vilja förvärfva originalité derigenom, att de vid aflidnes grafvar på ett mindre presterligt sätt utfara i förebråelser, om ej smädelser, öfver den afsomnade liken:

»Och derför skönt det bjudes om de döda:
Der du ej prisa kan, ej tadla dem.
Till högre dom från verldens, ofta snöda
Och vrångvist bittra, de ha vandrat hem.
Oss såsom menskor tillhör att förlåta,
I andras brist vår egen djupt begråta,
Oss så, försonande, ge åt vår färd
I dödens stund den samma skoningsgärd.
»

De, som närmare kände den fromme, tåligt lidande skalden, veta, att de fel han i lifstiden kunde äga, mindre än mången annans borde bli föremål för uppmärksamhet, vare sig före eller efter döden, och att anledningen till nyss citerade verser således måste hämtas från en helt annan källa. Inkomsten (4 sk. exempl.) tillfaller hans i torftiga villkor stadda moder — en handling, som ännu mer hedrar den utmärkte författarens hjerta.

II. Menniskolifvets Åldrar framställda uti Årets Tider (med 16 plancher), af G. G. Ingelman. 76 sidor.

Vi kommo häromdagen händelsevis öfver dessa »små bildverk», såsom författaren med sin vanliga anspråkslöshet i sitt förord till läsaren benämner ifrågavarande lilla arbete, hvilket, ehuru det redan förlidet år utkom i bokhandeln, icke är af den art, som ådrager sig ögonblickets uppmärksamhet helt och hållet på bekostnad af det tillkommandes. Det blir således aldrig för sent att yttra sig derom, helst ifrågavarande lilla bok nästan är så godt som epen i sitt slag. Den är nemligen en Barnabok, hvars syftemål författaren med hela sin för allt godt och oskyldigt lefvande känsla i grund tyckes hafva uppfattat. Han har framställt menniskolifvets åldrar: barndomen, ungdomen, medelåldern och ålderdomen, hvar och en af dem, med dess vår, sommar, höst och vinter, alla under form af naturtaflor, begärliga och lättfattliga för det unga sinnet. Vid hvarje sådan tafla är en liten vacker planch bifogad med sin lilla devis under, som okonstladt och enkelt förklarar planchens innehåll och gemenskap till den poetiska målningen af hvarje särskild ålder.

»Så visst Belönarn öfver skyn har minne
För redbar lefnad, rent och ädelt sinne,
Skall med den älskvärda, du på din lott
Till resesällskap genom lifvet fått,
Dess glädje utaf diq så ostörd njutas
Och frid vid målet, der dess bana slutas,
Som af de sälla makar, hvars förbund
Min sångmö tecknat i en sorgfri stund.
»

Med denna lilla enkla redovisning för behandlingen af ämnet börjar författaren sin bok, och fortgår sedan alltigenom med att måla tvenne makars husliga dygder och den sällhet, som af dem måste blifva en naturlig följd. Vare sig nu han målar barndomens lekar, tvenne unga hjertans första förening, föräldra-ömhet och barnakärlek samt slutligen en lycklig ålderdoms lugna blick så väl tillbaka på den förflutna banan, som mot grafven och det land, som på andra sidan densamma är den redliges belöning både för tiden och evigheten, är han lika sann, hjertlig och varm, och söker, hvad som alltid måste räknas en skald med glödande fantasi och rik bildergåfva till förtjenst, lämpa färgerna efter de ögon, för hvilka de egentligen blifvit lagda, och undviker således alla främmande eller konstarbetade toner, som på ett eller annat sätt kunde leda barnsymfonien ur dess rätta tonart.

»Intet missljud ännu sårar
Deras inre. Innan kort
Deras majregn utaf tårar
Torkas i ett löje bort.
»

Ålderdomens vinter slutar med några verser, dem vi vilja reproducera, helst de bära vittne om den djupa religiosité, som från alla sidor genomlyser skaldens lyra. — — — — — — — — — — —

— — — — — — —
Gumman i sin syssla trägen
Af natur och vana gjord
Lyssnar fromt till gubbens ord
Följer tankan åt på vägen
Då han läser den profet,
Som sin längtan hörs förklara,

»Att i frid få hädanfara,
Sen han sett Guds herrlighet.
»

»Afven vi», hörs qubben säga
Med en blick så tårbeglänst,

»Månget prof i Herrans tjenst
Af hans herrlighet ju äga,
Äfven vi lärt känna den,
Som är själens ljus och styrka,
Och som här sin helga kyrka
Fostrar upp för himmelen.
»

»Godt hos honom är att vara
Och en dag, som tusen dar,
Äfven jag den längtan har
Att snart dit med dig få fara;
Kanske ock en bättre vår,
Än den jordiska, som stundar,
Snart i paradisets lundar
Evigt oss till möte går.
»

Dessa enkla verser behöfva ingen annan målsman än sitt eget värde för att fattas och djupt kännas af hvar och en som läser dem. I samma riktning och anda äro de alla som finnas inom denna lilla bok, hvilken vi på det högsta rekommendera åt föräldrar, som önska tilldela sina barn det som på en gång är uppbyggligt och lättfattligt för det unga sinnet.

Hr Ingelman har utgifvit 4 häften af sina skaldestycken, hvaröfver vi framdeles skola försöka en kritisk blick. En recensent i Dagligt Allehanda har nyligen sannt och träffande uppskattat deras värde. Kanhända har denne likväl alltförmycket sökt framställa Hr Ingelmans sångmö i barnkolten, hvilket icke är så alldeles riktigt, när man eftersinnar i huru många olika former eller drägter hon visar sig. Hon är, efter vårt tycke, i många afseenden mogen eller fullvuxen, fastän ordet: barnakär är hennes valspråk. Dock, när vi tala om mognad, mena vi icke dermed skaldeförmågans, ty denna mognar antingen mycket tidigt eller också aldrig; vi mena Skaldens bestämda karakter, som, ehuru ofta sent, likväl i tiden bär sina frukter. Det är denna sednare vi isynnerhet värdera hos Hr Ingelman.

—e.


Andra delen till Gustaf III och Hans Hof, af K. K—g, bar i dessa dagar från trycket utkommit.

Det Romantiska så väl som det Historiska elementet upplöser sig här i enahanda form; nemligen den tragiska. Vi tro oss göra läsaren ett nöje med att reproducera följande. v. S., romanens hjelte, som af hämd öfver att hans älskarinna, genom Gustaf III:s bemedling, blifvit förlofvad med en annan, slutit sig till Kungamördarne, skyndar, efter mordskottets lossande, från maskraden upp till sin brud och finner henne — död. — — — — — — — — — — — — —

»Nästan utan att veta huru, stod v. S. åter på borggården. I vestra slottshvalfvet såg han ett sällsamt ljussken bryta sig mot de små, otaliga rutorna i de höga fönstren. Han ilade dit, och, gömd bakom sjelfva porten, blef han vittne till ett skådespel, som djupt preglade sig i hans minne. Han såg trapporna upptagne af dubbla teder soldater, hvilka stodo der med tårade ögon och gevären skyldrade i afvaktan på deras döende Konung. Nedslagne och tigande ilade hofmännen upp och ned, någon gång ögonblickligt uppehållande hvarandra, för att efterfråga, huruvida någon sednare underrättelse inträffat från Operahuset. Stuudtals anlände någon läkare, hvilken blifvit kallad till den förestående konsultationen, tyst och betänksam, genom den på lilla borggården tätt packade skara af menniskor, hvilken tjenstvilligt lemnade rum åt Eskulapen, och allt emellanåt med hundrade smutsiga och originella anleten glodde in i slottshvalfvet, dit de genom utställd vakt hindrades att intränga. v. S., den förstuckne mördaren, hörde, huru till och med denna pöbel, dräggen af samhället, uttryckte sin afsky öfver nidingsdådet och nedkallade förbannelser öfver dess upphofsmän. Hela denna dystra och imponerande scen, så full af lif och ändå en slags dödsceremoni, med krigare och hofmän, glänsande vapen och lysande drägter i förgrunden, med den af trängsel böljande, dunkla, sorlande folkhopen i fonden, upplystes högtidligt och passande af en mängd, af hofbetjenter burna facklor, hvilkas mörkröda flammor speglade sig i trappornas höga marmorkolonner, eller återskimrade öfver ett och annat ur den gapande massan framstickande ansigte, hvars för ögonblicket hämdfulla drag genom denna belysning framträdde vildare än någonsin.

v. S. insåg alltför väl den fara, hvarföre han blottställde sig. Men samma känsla, som gör, att delinqventen omöjligen kan vända sina ögon från de fasaväckande verktygen för hans straff, utan skyggt, men oafvändt betraktar dem, liksom ville han på förhand studera deras sammansättning, samma känsla var det nu måhända, som fängslade v. S. vid den plats, der han stod, lyssnande till de förbannelser, de verop, man hopade öfver deltagarne i konungamordet. För öfrigt — v. S. kände inom sig, att han icke ägde mycket att förlora.

I detsamma körde en vagn långsamt, fot för fot, in i slottshvalfvet. Nu var det omöjligt att längre tillbakahålla den påträngande folkmassan. I spåren af sorgevagnen strömmade den fram ända till foten af trappan. Åtskilliga snyftade högt, och strida, men tysta tårar rullade ned öfver mången kind. Officerare af alla grader, hofmän af alla befattningar, rusade, utan tanke på rang eller ceremoniel, till den bår, som stod färdig att emottaga den döende Konungen, i afsipt att bjuda sina skuldror under den dyrbara bördan. Soldaterne rätade sig, gevären skramlade, för sista gången sänkte befälhafvarne sina värjor inför Gustaf III, till fullgörande af den Kungliga saluten. Rörelsen var allmän: hof, militär, folk blandade sig, snyftande, om hvarandra. Den kärlek, som Gustafs personlighet vetat tillvinna sig, yttrade sig här omisskänneligt.

»Gråten icke, mina barn!» sade Konungen med matt stämma, då han bars uppför trapporna; »Gud vill säkert icke, att en Svensk Kung skall falla för ett lönnmord.»

Med flikarne af sina korta mantlar för de tårade ögonen, med förtviflans uttryck i sina ansigten, ledsagade honom hela hans nu för sista gången ikring honom församlade hofstat. Med sorgsna blickar följde de postande krigarne det småningom på höjden af trappan försvinnande tåget, och, när slutligen intet mera sågs eller hördes af den sorgliga processionen, utom de tunga, släpande fotstegen af bärarne, hvilka ännu doft återljudade från de vida korridorerna, då kunde hopen icke längre hejda sig, utan brast ut i vilda tjutningar af sorg och hämdlust. Ty äfven i de sinnen, der Gustaf för öfrigt icke var älskad, tog afskyn öfver det begångna brottet ut sin rätt, och i detta ögonblick glömde man hvarje hans lifs felsteg vid tanken på hans martyrdöd.

Brapgt till sängs yttrade Gustaf III till Armfelt: »Hon — Arfvidson — sade, att jag borde akta mig för Mars. Jag missförstod henne då. Vi skrifva i dag den sextonde Mars. — Hon spådde, att en qvinna med svarta lockar skulle jaga mig i förderfvet. Det var på Grefvinnan Segerschölds inrådan jag for på maskeraden. Jag hade annars nästan beslutit att afstå derifrån. — — Tro mig, de finnas, som kunna se in i det fördolda. Ve mig, att jag icke följt deras varningar!»

Emedlertid flydde v. S., i sällskap med Baron W., från Stockholm.

Några dagar härefter, då man redan kommit sammansvärjningen på spåren, samt derjemte, på grund af åtskilliga sammanstämmande omständigheter, fått visshet derom, att något hemligt förstånd ägt rum emellan v. S. och aflidna Fröken Elisabeth, genomsågos, i händelse någon upptäckt derigenom skulle kanna åstadkommas, denna sednares efterlemnade papper af Armfelt, åt hvilken Gustaf III uppdragit detta förtroende. Sedan Armfelt slutat läsningen af ifrågavarande handlingar, mumlade han halfhögt för sig sjelf: »»Af kärlek till ditt blod skall ditt blod varda gjutet»», sade ju spåqvinnan. Nu fattas det endast, att jag blir en landsförrädare och Magdalena Rudenschöld ett spinnhushjon, och den fantastiska teckningen är en — historiemålning! Men vi råkas inför framtidens domstol, Sibylla! Den skall åtminstone en gång om dig fälla utslaget, att du ljugit.»

Denna del har, liksom den förra, sina stora förtjenster, för hvilka man, från vissa håll åtminstone, ansett sig kunna vara både blind och döf. Vi tro, att de mot ifrågavarande arbete riktade anfallen icke skola nedslå Författarens håg för författareskapet. Vi hoppas, att han länge måtte fortfara att rikta vår litteratur, för hvilken hans ovanliga teckningsförmåga och, att vi så må uttrycka oss, lyx i skönheter torde blifva af stort värde.

—e.