Publicisternas Börs-bal
| ← Utkomna Skrifter |
|
Magister W:s död → |
| Ur Nyare Freja, tryckt i Nyare Freja 1839, n:r 5 (15 Jan. 1839) |
Publicisternas Börs-bal.
Dramatiskt utkast.
(Teatern föreställer en liten danssal på Spisqvarteret Sunda förnuftet.)
Kyparen Hjerne
(seende sig omkring i salen).
Ett nytt år har inträdt — — inga gäster, ingen trafik — alldeles såsom förut. — En och annan Filosof tager väl här i all sköns fred sin lilla portion; men när skall den tid komma då hela menniskoslägtet kan finna sin trefnad inom dessa väggar? — Man säger att här blott finnes torrföda och kallmat. — De dårarne! de vilja heldre uppskolla inelfvorna med tidens sjudande vattensoppor, och tro det sedan vara tillräckligt att läska den svedda gommen med lättsinnighetens snömos, obekymrade om att det förkolnar i deras inre.
Publiken
(inträder).
Mjukatjenare!
Kyparen
(storögd).
Nå det måste jag säga! Hvad har tillskyndat mig den äran att se min herre här?
Publiken.
Jag har hört det skall bli bal här i afton.
Kyparen.
Ja det är sant det; vi ha prenumerationstiden och då, endast då, plär jag ha besök af det publicistiska sällskapet, för att sedan på hela året icke se en skymt af dess respektive ledamöter. — — Men hvarmed skall jag väl traktera dem?
Publiken
(gnuggande händerna).
Med dans, min bäste vän; ty dansmästare äro de fleste.
Kyparen
(ropar i kulissen).
Hör bit med Musikanter!
Musikanterne
(inrusende).
Här äro vi Herr Kypare.
Kyparen
(till Publiken).
Hvad slags dansstycke skola de spela?
Publiken.
Väfva vadmal; ty jag förbebåller mig att ni inte kommer med sådant, som hvarken jag eller de förstå.
Kyparen.
Var då af den godheten och tag er plats i högsätet. Den store Kant har en gång suttit der.
Publiken.
För all del, låt mig få ett mindre kantigt ställe, Herr Kypare! — Jag sätter mig heldre på den här lilla understoln.
(Sätter sig).
Kyparen
(för sig sjelf).
Publiken på understol! — — Jag ville ej vara den som bar upp undren.
(Musikanterne spela väfva vadmal. Dörrarna öppnas; Kyparen drar sig å sido; Publikon sätter glasögonen på näsan; — Statstidningen, Aftonbladet, Minerva , Dagligt Allehanda, Freja , Stockholmsbladet och Dagbladet indansa, hållande hvarvandra i händerna. Efter dem hoppar Östgöta-Correspondenten med händerna i byxfickorna, kastande hufvudet efter musikens takt.)
Chor
(under dans).
Väfva vadmal slå tillsamman och låt skottspolen gå, gå!
Så väfva vi vadmal;
Så slå vi tillsamman.
Väfva vadmal slå tillsamman och låt skottspolen gå, gå!
(Vid slutet af refrängen ställer sig Aftonbladet gränsle öfver teatern med ryggen åt Publiken, hvarefter de andra tidningarna parvis kila honom mellan benen, under klappningar i händerna. Efter denna lilla manöver kröker Aftonbladet, till allas stora förvåning, ryggen till den grad, alt han sätter hufvudet emellan sina egna ben och myser; utan att för öfrigt ändra ställning, åt den bakom honom sittande Publiken, som i sin förtjusning kastar honom några tusen prenumeranter i ansiglet, dem han alla mottager med tungspetsen och sväljer. De andra tidningarna göra i sin förtviflan den ena kullerbyttan efter den andra, nappande åt sig så många prenumeranter de kunna. Slutligen ändrar Aftonbladet ställning och gör en förfärlig kullerbytta öfver dem allesammans och dessutom, à la Pajazzo; några små roliga förhoppoingar i vädret, hvarefter dansen slutar med att de dansande, à la Fägerstedt, stå balanserande på ett ben.)
Publiken
(hänryckt applåderar).
Hvilken balans! — hvilken skön alla andra öfvervägande balans! — — Nå mina barn, får jag nu se hvad ni har fått.
(De taga upp sina prenumerationslistor.)
Aftonbladet
(seende sig varligt omkring).
Det finnes väl ingen här af Taxeringskommitténs ledamöter — — (läsande på listan) Ett, två, tre, fyra — tus — — Ah — —
De andra Tidningarna.
Kors sån haj.
Aftonbladet
(hoppande i glädje).
De' va' bra
Tack ska' du ha'
Hoppfaralleralla!
(En framtidsman kommer Flygande i luften och kysser honom.)
Publiken
(småleende till Aftonbladet),
Och en framtid fick du till på köpet — det väntade du dig inte —
Aftonbladet
(förstummad af förtjusning).
Ah — —
Dagligt Allehanda
(rusar fram till Publiken med tårarne i ögonen).
Pater peccavi — min ånger är stör — se till mig i mitt elände.
Publiken
(medlidsamt).
Min lilla gosse, hvad gråter du för? Hvad har du då gjort? Jag tycker du har gjort rakt ingenting. — Icke du, men väl jag borde gråta (gråter).
Dagligt Allehanda
(samlande på en af pärmarne till ”Resan på Continenten” Publikens tårar, hvarutur
han i och med detsamma fiskar prenumeranter).
Sju, åtta, nio — hund —
Publiken.
Låt bli att skarfva vidare, ty nu kan del vara nog.
Dagligt Allehanda
(hämtar sig ånyo).
Vid Ttalien! jag är fullkomligt belåten.
Publiken.
Tjenare, Herr Italienare!
Stockholmsbladet
(larfvar oförskräckt fram, visande sina blottade fötter).
Publik! se min klena underbyggnad och betänk att jag ändå burit alla dina bekymmer på mina skuldror. Se, Jag har utnött bindsulor af alla slag. Se, för dig har jag barfota hoppat öfver berg och moras, ända med näsan klifvit ner i politiska träsken.
Publiken.
Vägen har varit knagglig, det vet jag, men så har du också på fötterna ett tjockt skinn som duger. Men hvem bad dig gå så långt att du skulle lägga näsan i blöt? — Hvad vill du för öfrigt?
Stockholmsbladet.
Förklara att jag ej mera ger ut några lösa nummer.
Punbliken.
Än se'n då?
Stockholmsbladet
(tagande upp
några grabbnäfvar prenumerationssedlar).
Tillåt att jag i stället lemnar de här —
Publiken.
Mycket gerna; men några prenumeranter har jag ej att prestera.
Stockholmsbladet
(arg).
Det är »skamlöst!» (vänder ryggen).
Publiken.
Hvad har Statstidningen att förtälja?
Statstidningen
(utom sig).
Min ställning är förtviflad.
Publiken.
Men ditt förhållande ännu värre.
Statstidningen
(utom sig).
Hvem skall prenumerera på mig?
Svenska Akademien
(tittande fram ur kulissen).
Jo, jag min nådiga (drager henne i kjörteln).
Statstidningen
(stretar emot).
Kors för aderton — — (utom scenen) jag dör —
Minerva
(till Publiken med stolthet).
Jag är en verkiig ministeriell tidning.
Publiken.
Det är på intet vis rekommenderande.
Minerva.
Jag låter inte utbyta mig mot någon.
Publiken.
Det är försigtigt, men det hjelper ej.
Minerva.
Jag är den enda, som skrifver med talang.
Publiken.
Stackars Minerva! du har riktigt från askan kommit i elden. Vederbörande hafva i bebofvets stund nödgats taga dig för mycket per aures, och gjort sina rättigheter gällande på del sättet, att de kramat ut dig så mycket som möjligt. En utkramad svamp skall du snart upphängas i Kongl. Arkivet med den påskriften: Dulci est mori pro — paternitate.
Minerva
(slår sig för pannan).
Aj! min pension! — min pension! — —
Publiken.
Och du Freja, som står der och klipper med ögonen, hvad tänker du på?
Freja.
Att jag är den oskyldigaste varelse på Guds gröna jord.
Publiken.
Du är den kuriösaste sammansättning Jag känner: Hela din mun är garnerad med de förfärligaste hvalfisktänder, och ändå har du ingen tand för tungan. —
En Jude
(ridande förbi på Arons kalf).
(till Freja) Hvarför kan du ej smälta mig?
Freja.
Emedan jag ej tål feta rätter.
TeaterDirektion
(klifvande förbi på styltor).
Freja.
Emedan jag ej tål magra rätter.
En Framtidsförhoppning.
(till Freja) Hvarför suger du på mig?
Freja
Emedan du hvarken har kött och blod, eller ben och merg.
Publiken
(till Östgöta Correspondenten).
Hvarför sätter du beständigt knifven i strupen på —köpings Consistorium?
Östgöta Correspondenten.
Emedan Consistorium är ett fä.
Publiken.
Aj, jag fick en giktkramp i min stortå; det måste bli elakt väder.
(Åskan höres på afständ: En silfversky sänker sig ned öfver teatern. En vålnad från kommande Riksdag träder derur fram på scenen. — Allmän skuggrädsla).
Vålnaden
(med en triumferande stämma).
Jag får härmedelst förkunna eder, att Tryckfriheten hädanefter kommer att slutas i bojor; och dessa bojor heta: Böter och Borgen.
(En dödlig Septemberfrossa börjar skaka allas lemmar).
Vålnaden.
Kröken er i stoftet! edert välde är slut; Aftonbladismens hydra krossad under Herkulis klubba! — ty (seende sig omkring med föraktliga blickar) hvem skulle väl för eder vilja gå i borgen? — Hvem af eder kan prestera en sådan?
Aftonbladdet
(repar mod).
Jo, jag! (slår näfven i bordet) För hur mycket?
(Vålnaden flatnar, bleknar och försvinner. Klockan slår sex).
Publiken.
Utminuteringens timma är inne.
Kyparen
(framskyndande).
Sunda Förnuftet får ej vara öppet längre.
Alla Tidningarna.
Hastom till våra byråar!
Stockholmsbladet
(förtvifladt rifver sig i hufvudet med båda händerna).
Hvad skall jag få i afton att traktera med? (krymper ihop af bekymmer). Hvad skall jag få — — (kniper ett och annat ur Frejas kjortelsäckar).
Publiken.
Uppfören igen min favoritdans, och packen er af sedan, så fort ni kunnen.
Chor och Ballet.
Väfva vadmal, slå tillsamman och låt Skottspolen gå, gå!
Så väfva vi vadmal;
Så slå vi tillsamman.
Väfva vadmal, slå tillsamman och låt skottspolen gå, gå!
(De hjula ut hals öfver hufvudet).
Publiken.
Hvad är det som ligger och kryper på golfvet?
Kyparen.
Det är en plockad Gås, som någon af sällskapet säkert har tappat. Hvad heter du?
Gåsen.
Mitt namn är Mårten - — - kackell!
Kyparen.
Hvad är du?
Gåsen.
Republikan - — kackell!
Kyparen.
Hvad kan du?
Gåsen.
Vara med i en Revolution — kackell!
Kyparen.
Du är således en fri fågel?
Gåsen,
Ja, men icke fågelfri.
Kyparen.
Kors så märkvärdigt — hvem tillhör du?
Gåsen.
Kackell! Kackell!
(Aftonbladet och Stockholmsbladet inspringa andtrutna och flåsande).
Begge
(med full hals).
Hvar är min arma gås?
Gåsen.
Jag är förtappad.
Aftonbladet.
Min är han; det är jag som göder honom.
Stockholmsbladet.
Min också; det är han som göder mig.
(De slitas en stund, hvarefter de taga hvar sin gåshalfva och springa sin väg).
Publiken.
Ha ha ha — Det är för ömkligt; — men för innerligt roligt — ha ha ha!
Kyparen.
Jag skall väl se efter, att ingen af det der värda sällskapet har knipit något med sig härifrån — — Nej — här finnes ingenting begärligt för dem — — Men, min Gud, hvad sopor här är — Det är fasligt, tycker ni ej det?
Publiken.
Ja, visst är det så; men jag tycker det är trefligt, emedan det röjer spår efter verksamhet. Dessutom är jag van vid allt det der.
Kyparen.
Den förblindade! (tager eh dammborste och sopar kring golf och väggar, så att dammet står högt i taket).
(En stark trumpetstöt höres).
(Fonden öppnar sig, och man ser genom dammet, liksom genom ett flor, Litteraturbladet, i hvars rockskört Litteraturföreningen och Upsala Akademi hafva fattat tag och draga af alla krafter.)
Palmblad.
Med godo ell" ondo här stanna, min bror!
Litteraturbladet.
Det hafver sig icke så lätt som du tror.
Palmblad.
Försökom då allezusammen att draga.
Litteraturföreningen och Upsala Akademi.
Ja, allezusammen, försökom att draga.
(De draga. Rockskörtena lossna, och vid deras affall tratta de dragande, allezusammen, på ändan. Perukerna falla af — och de flata skallarna sprida sitt graflika månsken öfver den befriades rygg. Fonden tillsluter sig.)
Litteraturbladet
(framträder gnolande).
Blef stugan för trång,
Der jag bodde med moder min.
Att vakta på gettren blef dagen för lång;
Jag bytte om håg och — skinn, —
Jag drömde, jag tänkte — jag vet icke hvad — —
Publiken.
Icke jag heller (somnar på en stol).
Kyparen.
Icke en gång jag. — Bästa herre, ni kommer för sent. Hvarföre kom ni ej förr, innan dammet hunnit tillsluta Publikens ögon och hjerta för strålarne af ert snille, för värman från edra känslors eld! — O! bur famlar ni ej oviss och obestämd här, der hvarje vrå borde vara er bekant?
Litteraturbladet
(knäpper rörd ihop
händerna).
Jag Tackar Gud För Hvar Dag Jag Blifvit Klokare!
(Pukor och trumpeter stämma i.)
Kyparen.
Det der är visserligen godt och väl, men laga så att äfven andra kunna få säga detsamma! (söker väcka Publiken) Vakna, min gunstige berre! vakna! — — förgäfves — (till Litteraturbladet) mm måste sjunga ut något bestämdare, store man! ty halfqvädna visor förstår ej Publiken.
Litteraturbladet
(försöker tala, men snyftningar afbryta honom. Han skrider slutligen sorgsen från teatern. Ett hest skratt från fonden följer honom.)
Publiken
(vaknar).
Hvad fan har ni för kunder, min bäste vän, som narrar folk att somna?
Kyparen.
Er smak är i grund förstörd, min herre!
Publiken.
Kan väl vara; men hvem rår för det?
Kyparen
(pathetiskt).
Icke ni. — Er bättre känsla har fört er till sunda förnuftet; men ett olyckligt öde har gjort, att äfven ni ej skulle finna er trefnad här, om ni ej finge roa er på dess beköstnad; — icke heller rår den närvarande pressen derför. Den har aldrig funnit sin näring på detta ställe, och har den någongång besökt dessa kuster, har det varit med främlingens osäkra och missledda steg. — Nej här skall jag visa er orsakerna (tager fram ur soporna en bur). Se dessa fåglar, som hoppa derinne emellan glömskans och föraktets galler; de heta: Granskaren, Axplockaren, Stockholms tidning, Argus d. 4:de m. fl. Dessa roffåglar hafva afbitit knopparna från den periodiska pressens vårplantor och sedan beströdt vägen med tistlar. på det ingen ärlig fot skulle våga sig derpå. Der ser ni vidare alla indragningarv, aktioner och förföljelser mot den enda, nu mera afsomnade, oppositionspress, som i vårt fädernesland varit solid och gagnelig, och som gjort att ingen man med någor!unda värde i samhället vågar ikläda sig ansvarigheten af en politisk skrift. Från denna tid hafva den gröfsta servilism, å ena sidan, och epennyttan och passionerna, å den andra, skjutit upp i frodiga törnen. Universiteterna, liknöjde för allt annat utom för sina prisilepier, hafva gjort ingenting för att hämma de onda utväxterna, utan tvertom sökt förqväfva hvarje blomma af renare ursprung — allt är nu förbistring och elände, den fria yttranderätten en börs-bal, der penningen är den förnämsta prydnaden, der några dankar besörja ekläreringen och der slutligen —
Musikanterne
(framrusande till publiken).
Pengar för dansmusiken.
(Publiken betalar.)
Kyparen.
Publiken får betala violerna.
(Ridån faller.)
